Malin Lidgren

 

Här sitter jag och lovar er att bli bättre på att blogga men det var nog för bra att vara sant, men jag kan ju nämna lite snabbt bara vad jag sitter och drömmer om. 

 

Innan sommaren fann vi en fuktskada på en bit av en sockel? (typ) i köket. Den och en bit av golvet var då tvunget att bytas ut. Så därav i ett par månader har vi då levt med "ett håll" ner till betongen så att det ska ha möjlighet att trokas och luftas innan det nya kommer på plats. Men nu börjar det bli dax att lägga dit det här nya golvet. Då vill jag mer än gärna ha samma som i vardagsrummet. Och det i sin tur ger ju mersmak att skaffa det även i hallen. Alla de tre rummen är ju sammanhängda och varför detta känns extra viktigt, är för att hallen ligger emellan de två andra rummen. 

Men ska man ändå lägga nytt golv i köket och att vi någongång i framtiden ÄNDÅ tänkt göra nytt kök bör man ju göra det nya köket OVANPÅ det nya golvet? Visst, håller ni inte med mig?

 

Och när vi ÄNDÅ gör det så kan vi ju ta bort en bit av den där störande dörrkarmen som finns, samt väggen en liten, liten bit som skiljer hallen och köket åt för det kommer inte kunna göras efter att de nya golven är lagda.

Och när vi ändå ska göra nytt kök MÅSTE vi byta ut den trasiga kökfläkten som är en kolfiltervariant idag som man egentligen mest har i typ lägenheter, så kan vi lika gärna köpa en sådandär annan med eget utblås och ordna med ventilationen och bygga en skortsten, 

Och när vi ÄNDÅ gör det bör vi passa på att.....

Ja ni hör. Det kommer aldrig ta slut. Frågan är bara var vi ska stanna och vad man kan "leva" med ett par år till.

 

Juste för att inte nämna husmålningen som innebär ta bort panel som är rutten, målning av fönster och stuprännor, sätta dit fönsterfoder samt lite plåtjobb som kanske tar fart nästa vecka. För tidigare idag fick jag offerten på vad utsidan skulle gå på att ordna,

 

 

Det spretar lite åt olika håll nu men det ska bli roligt att komma igång och se var det hela slutar. 

Kvällsnöjet har därför varit kökshjälpen på ikeas hemsida...Ett pytte litet steg i rätt riktigt. Från idéer till papper till beslut och vi måste gräva djupt i våra fickor.

 

Fy vad jag svamlar.... Nu, sängen!

Årets skiva!

En kul kväll där mammor och pappor fick släppas lösa och leva ut för en kväll UTAN barn!

En efterlängtad kväll efter 9 månaders gravidtet, som jag hade längtat!

Som ni förstår var det någongång här det blev suddigt.

 

Tack alla som kom, det där gör vi om!

 

 

 

Jag känner för att ta tag i det här med bloggande igen så varför inte börja redan ikväll.

Här om dagen gjorde vi en efterlängtad taktvätt. Eller vi och vi. Vi anställde ett företag som gjorde det åt oss. Väl investerat måste jag säga. Aldrig att vi skulle kunnat få det här resultatet på egen hand. 

Bilderna är tagna innefrån. 

 Före: 

Efter:

Vilken skillnad va?! 

Tro mig det var smutsigt! Ännu smutsigare än vad bilderna faktiskt visar! 

 

 

Jag tilldelas en ny barnmorska och sköterska ca en kvart efter att jag kommit in. Super härlia tjejer verkligen!

De frågar om en "läkarpraktikant" från Brazilen får vara med oss under den här förlossningen. Såklart hon får MEN här nämnde jag också min kravlista. INGA nybörjare får sy ihop mig sen när det är klart, den varma handduken får gärna tas fram och jag vill gärna få epidral. 

 

Brasilanskan såg mycket ung ut och mycket riktigt, 20 år och här står hon i vad hon anser mycket kalla Svergie och undersöker mig med sina fingarar långt inne i mig. Lite märkligt är att hon blundar under tiden hon undersöker mig så jag studerar hennes ansikte varje gång. Hon ser rolig ut och grimaserar sig varje gång hon gör det. Antar att hon inte har varit med om så många undersökningar då hon tycks ha svårt att "hitta rätt".  Barnmorksan och hon jämför fingrar och sånt, samt berättar att fostervattnet borde stickas hål på. Hon menar att det är VÄLDIGT mycket vatten så de tar fram extra påsar att försöka fånga upp det i. Hon tar fram något som ser ut som världens störtsa kinapinne och närmar sig mig. Innan jag vet ordet av så har hon spruckigt hål på vattnet. Jag känner och ser hur det sipprar och liksom skvätter som en liten vatten pistol ut ur mig.

 

Barnmorskan ger mig en timme, har inget hänt, vill de spruta in något hormon i ett dropp för att få fart på det hela. Så vi avvaktar. Hon tycktes iallafall känna massa hår på bebisen och hon menar att efter vattnet gått finns inte mycket kvar i vägen för bebisen att komma ut. Timmen går och ingen bebis men kraftiga värkar. Det konstiga är att jag fortfarande bara är öppen 7 cm.

 

Det är lite luddigt och jag orkar inte ta fram min journal men epidral hinner jag få antagligen innan vattnet tas? Lite oklart just nu. I folkmun hör man så mycket illa om epidralen när den sätts dit. (Med Jamie kände jag ingenting, minns så väl att jag hade så hemskt ont i magen med tårar som sprutade så jag märkte inte ens att läkaren kommit in i rummet och gett mig den).

 

Den här gången var det no drama. Jag skulle nu få epidralen mellan två värkar och jag kände mig väldigt medveten om vad som skedde vilket orade mig om jag skulle uppleva "sticket" som obehagligt och smärtsamt. Men på riktigt jag anade ingenting den här gången heller! Visst är det någon där bak som böckade med mig men det gör INTE ont. Jag är fortfarande väldigt FÖR den form av smärtlindring. 

Epidralen gör ju så att öppningsarbetet tar lite längre tid så det kan antagligen vara därför de där 3 cm tog lite tid. 

 

Timmen går och de väljer därför att spruta in hormonet via dropp. 

Snart börjar det hända saker. Klockan är inget jag har koll på för huvudtaget längre. Allt jag uppfattar är att sköterskorna tror att bebisen är här innan lunch och att de gärna vill vara med mig hela vägen. Tjejerna påpekar ständigt att jag är så lugn och jag oroar mig mest om de hunnit ta någon rast/lunch sen jag kom in?

 

John hjälper mig att ta värkarna som är väldigt kraftiga nu. Han gör det med hjälp av att jag ligger på rygg med benen upp mot magen samtidigt som han lägger tryck på mina knän. Det får smärtan att flyttas från ryggslutet till magen istället och jag känner att jag inte klarar mig utan hans hjälp. Vi får höra att vi är ett bra team upprepade gånger.

 

Allt de här trycket på magen gör att tarmen vaknar till liv, lite milt sagt. John får lämna rummet och gå in på toaletten och samtdigt rullas en rullstol in med inbyggd potta pga att jag sitter fast med både dropp, lustgas och med band till en dator som ser livmordens aktivitet samt barnets. Väl i stolen tömmer jag tarmen för 4 gången det här dygnet?! jag känner inte när det passerar men jag känner på lukten inne i rummet. Sköterskorna märker av det hela och lämnar mig själv. Här sitter jag på en potta med lustgasen tryckt mot ansiktet samtidigt som jag försöker torka mig för att bli så "fräcsh" jag kan. Inte alls pinit...haha. Jag ställer mig upp av smärta så där står jag med ena handen med toapapper och den andra mot underlivet och känner ett tryck! Jag börjar ropa lite lätt, där inne i rummet i min ensamhet att NU, NU kommer huvudet. Jag börjar ropa högre istället för att trycka på larmknappen... Huvudet kommer nu! Sen lite högre, huvudet kommer nu!!! I hopp om att någon ska höra mig. Snabbt kommer tjejerna in och säger att de sett på skrämen där ute att så fort de lämnade rummet började mina krystvärkar och att det inte är bajs påväg utan barnet. De kastar upp mig i sängen på alla fyra, allt jag har framför mig är John, en vit vägg och sänggaveln. John står uppe vid mitt huvud och har full överblick över hela rummet och strax börjar jag krysta. 

Det känns tydligt att det är barn på väg. 

Och jag känner den varma handduken som trycks mot både underlivet och rumpan, den känns fantastsik!

 

Jag krystar, krystar och krystar. Jag känner hur barnet åker ut men sedan slinker in igen. Ett fram, två bak...lite så är känslan. Snart börjar tjejerna bli lite mer aggresiva och och slutar säga att jag är duktig och bli mer hårda och säger: Ge plats Malin, GEE PLATS! 

Jag gör det!! Och det bästa jag kan går mina tankar. Allt det är lugna är som bortblåst och jag kan inte riktigt förstå vad jag går igenom. Hur mycket jag än tar i så går det inte.

 

Min kropp börjar skena iväg, vill liksom klättra men tjejerna tillrättar visar mig hela tiden. Ner med knäna i sängen Malin! John ser allvaret mellan tjejernas ögon och snart hör jag barnmorksan säga: -Två minuter utan luft och strax efter går ett larm. Det tjuter och tydligen springer 6 barnmorskor och läkare in. Nu är de 8 stycken i rummet. John ser allt från hans vinkel men jag ser bara John och hör ljudet från lustgasen, larmet och mina djuriska skrik som är panikartade och betyder HJÄLP MIG!! 

 

Här slutar de kommunicera med mig. 

Eller så hör jag dom inte bara. Jag blir oförmögen att klara av att hålla i lustgasen själv, jag behöver mina armar för att lyckas hålla mig på fötter, John tar över och pressar den mot mitt ansikte samtidigt som min kropp har så FÖRBASKAT ont. Nu tvångshåller en person mitt högra ben, den andra mitt vänstra och någon hänger sig på ryggen och analen. Jag riktigt känner hur de tvingar ut honom ur min kropp. Jag är tvångshållen och känner mig så jävla utsatt som att de torterar mig och ingen hjälper mig. Som ett djur inför slakt. Man är inte vatten värd. Men det gäller ju liv eller död för mitt barn! Det finns ingen tid för gulli gulli. Dock inser inte jag riktigt allvaret gällande Lillebror förns det hela är förbi. Det finns ingen tid att kommunicera med mig och gulla. HAN MÅSTE UT OCH DET NU.

 

Han kommer ut!

Jag vänder mig om men han är redan borta. Han har lämnat rummet. John gråter och säger han andas inte och är livlös och där och då hamnar jag i chock och medvetenheten om vad som hänt träffar mig. 

Sängen och golvet är täckt av blod och grönt klet och 3 främlingar kommer fram till mitt ansikte och säger att de gör allt de kan för mitt barn. Jag gråter hysteriskt, jag skakar som ett asplöv och de menar på att jag är i chock. Jag avslutar inte förlossningen utan bäddas ner i den kletiga sängen med varma filtar för att de ska få mig lugn igen. 

John står vid min sida, allt går så snabbt eller i slowmotion jag vet inte riktigt. Han säger att han går nu, sköterskorna vill de. Såklart ska ha gå men vet inte om jag ens svarar eller bara nickar.  Där ligger jag helt skärrad med främlingarna och mina tjejer jag känner igen. Allt jag känner är chock. Vet inte om de beror på det kroppsliga  jag varit med om eller att mitt barn är i fara. Jag hinner inte tänka länge innan John kommer inbärandes på Lillebror och hans tillstånd är stabilt igen.

 

Lillebror läggs hos mig och jag kan inte för mitt liv känna igen honom. Han ser lustig ut men HEL och med mycket hår. Jamie hade sagt till Susanne att -Jag tror Lillebror har gult hår med röda ögon. Och det där med röda ögon stämde. Hans dramatiska entre till världen gjorde att han bajsade i fostervattnet, något de bara gör när de utsätts för stress samt att hans blodkärl i ögonen sprack så ögonvitan gick inte att se, de var bara rött. Röda ringar som än finns kvar med tynar bort mer och mer för varje dag. Det gröna kletiga jag såg tidigare var alltså från att han bajsade i fostervattnet.

 

 

 

Men vad hände då?

 

Hans navelsträng satt fast runt halsen och jag lyckades bara krysta ut hans huvud men inte hans kropp och axlar, han hade fastnat i mig.

När de väl fått ut honom såg John sitt nyfödda barn med den vitaste kroppen med det blåaste huvudet hänga livlöst i armarna på barnläkaren där av sin kommentar till mig. En tramatisk bild för John att leva med. Han sa inte så för att skrämma mig utan han var också i chock av vad han precis tvingats se och uppleva och skriken han hört mig skrika.

 

 

Jag minns den här förlossningen som väldigt harmonisk som dock slutade väldigt obehagligt men de var bara de sista 20 minuterna av alla de timmar jag höll på. Som helhet är jag väldigt nöjd med all hjälp jag fick och alla människor vi träffade. Tjejerna jag hade med mig hela vägen var fantastiskt måna om mig och John och en av dem följde oss upp till vårt rum där vi spenderade en natt för att göra andningskontroller på Lillebror var 3:dje timme.  Jag rekomenderar alla att föda på Danderydssjukhus!

Det var måndag och BF var igår. Jag som hade väntat mig en bebis under helgen. Liksom vem går över tiden med sitt andra barn? Det kändes bara omöjligt och onödigt orättvist. Majoriteten av mina vänner föder två veckor förtidigt (deras förstfödda dessutom) och jag födde Jamie iallafall dagen innan beräknat. Sen hade jag det liksom på känn att i helgen, då, då är det dax. Tji fick jag....Ingen bebis kom...

 

 Nu var alla trötta på att vänta, folk började gissa hej vilt på nya datum och att bebisen skulle titta ut först på fredag, SUCK vad opepp att höra.  

 

Hur som!

Emelie hade bestämt sig att bebisen skulle ut och det nu. Så hon kom över med en flaska skumpa (läs liten) och gav mig en timmes fotmassage. Strax efter var det dags för trappen. Hon och min syster hejade på samtidigt som jag fick springa trappa upp och trappa ner. Emelie hade en önskan om 35 varv medan jag klarade väl av ca 10. Nu hade klockan slagit eftermiddag och vi skiljdes åt. 

 

Molande värk förekom under tiden John och jag satt på altanen och spelade kort tillsammans efter vi ätit middag. Jag klagade på ryggvärk men John trodde de enbart var för att jag skulle få ha den "bekväma" solstolen att sitta på. (Har inte känt av ryggen tidigare under graviditen). Timmarna gick från bekväm massage kl 17:00 till "mensvärk" klockan 22:00. Tillsammans alla tre låg vi i sängen och skulle få Jamie att somna. I tankarna fanns hela tiden tanken på att de här kan vara sista natten som tre. Jag tänkte att jag skulle ge allt i den stunden för Jamies skull, fall om hela hans värld skulle förändras inom en snar framtid. Hur skulle han reagera? Jag försökte njuta och vara en felfri mamma och jag ville ge honom allt fokus , ingen telefon eller något annat fick vara viktigt i den här stunden. Det dåliga samvetet om att jag inte ger Jamie de här 30 minuterna med en bok varje kväll gnaggde lite. Men samtidigt hade jag ont. Så där obekvämt ont, absolut hanterbart men sådär så det sätter sig på tålamodet och humöret. Det onda kändes i svanken och sammandragningar i magen. Bara av att John eller Jamie nuddade mig fick mig att känna obehag pga smärtan som ständigt gjorde sig ihågkommen.

Jamie somnade och vi försökte göra detsamma. John frågar om jag tror att det är allvar och att det händer nu? Jag minns inte vad jag svarade men visst kändes det väldigt strakt och annorlunda än tidigare. Men mitt vatten hade inte gått än? Det gjorde det ju sist?

 

Väl i sängen har vi svårt att komma till ro. Så runt 00:30 började vi klocka värkar. De kom var 20 minut och höll i sig i ca 30 sekunder. Vi höll på så en timme eller två. Strax efter somnade vi båda. 

 

Jag vaknar till av en värk, klockan är nu 04:15. Den känns stark så där så kroppen blir rastlös och man inte vet hur man ska stå eller gå. Magen kändes orolig och sänder signaler av att jag måste gå på toaletten, för tredje gången den här "kvällen". Det kändes också som ett tecken. Men ingen slemprop och ingen vatten.  

Jag kände allvaret i min kropp så jag valde att ringa BB för att höra om vad nästa steg var eftersom jag är omföderska? Livrädd för att föda snabbt och utan bedövning och ororn om ett fullt BB fanns också där, det är ändå mitt uppe i semstertider.

Ringer och får till svars att värkarna ska hålla i sig 1 minut eller mer och komma runt 5-6 minuter mellan. Ta alvedon och en varm dusch är hennes råd.

 

Jag gör som hon säger. Innan väcker jag John och menar att de är nog dax. Jag har varit vaken i en halvtimme med kraftiga värkar och ställer mig i duschen. Guu vad varmvatten lindrar. Vilken gåva! Jag andas varje gång värken kommer och jag är lugn. Väääldigt lugn. 

Samtidigt börjar John slå in storebrorpresenter till Jamie, packar och ordna med det sista. Johns pappa finns runt hörnet men så himla nära känns det ändå inte så jag frågar om han istället kan förbereda Susanne (Johns mamma) från Tyresö istället. Det tar ju ca 45 minuter innan hon kan vara på plats här hemma hos oss för att passa Jamie.

Tiden går och när Susanne har ca 5 minuter resväg kvar har jag bett John ringa och höra vart hon befinner sig. Här och då känns det VÄLDIGT kraftigt. Vi ringer BB och talar om att vi kommer nu!

Mina tankar går såhär: Skjutsa hem oss eller ej, jag bryr mig inte. Jag behöver lustgas och vill bara bli undersökt för att lugna nerverna. Jag vägrar att föda hemma eller i bilen. Man har ju hört skräckhistorierna liksom..

 

Susanne är på plats och vi ger oss av med en varm vetekudde och en handduk i baksätet som jag står på alla fyra på samtidigt som jag kramphåller både vetekudden mot ryggslutet och i Jamies barnbilstol som stöd. Tack och lov för att man får pause mellan värkarna. Jag hade helt glömt bort det sedan innan. Man har ju då de där 3 minuterna, helt smärtfria minuter att tillägga, att samla kraft inför nästa kramp. Det är toppen att kroppen fungerar så.

 

Väl inne på Danderyd möter jag en sköterska. Jag är fortfarande lugn och harmonisk. Förra gången var det mer drama med tårar och skrik i korridoren. Här behåller jag fattningen och tar en värk lite lugnt och stilla i "hallen" samtidigt som sköterskan håller min arm.

Väl på rummet dyker John snabbt upp efter han parkerat bilen och jag blir undersökt som visar att jag är öppen 7 cm. Härligt! Jag blir kvar och de tror det blir barn innan lunch. Klockan är nu 06:30 om jag inte minns fel.

 

 

Nu sitter jag där i soffan igen, men den här gången med vår efterlängtade bebis i famnen. Han går under namnet Lillebror än då inget annat riktigt känns hundra och ärligt har vi inte haft en minut över på att tänka och fundera. 

Redan på BB började besöken med först ut min syster, Fanny, Susanne, Jamie, Nickan, Filip, Isabelle, Emelie, Tobias, Micke, Anna, Anton, Miguel och Jossi. 

Dagarna där på har gått i samma tempo med andra sällskap och besök som avlöst varandra. Vi har också hunnit med en natt på BB, ett läkarbesök, en natt på landet och en heel dag på parken zoo. Fart och fläkt med FÅ timmars sömn. Han får liksom hänga med på en hel del fast att han bara är 6 dagar. Välkommen till familjen hjärtat! 

Som om inte allt det vore nog så kom även "Lillasyster" alltså Jamies och Lillebrors nya kusin i raket fart tidigt idag. Filip och Nicole var här och hade värkar fram till mellan typ 23:00 och 01:30 och sisådär 45 minuter senare föddes hon, tio dagar för tidigt (på BB att tillägga).

Så i morgon ska våra kusiner mötas!!! Det ska bli så roligt att se kusiner som är så nära födda varandra och se deras likheter samt olikheter och Jamies reaktion på ännu en bebis! 

Ah det här inlägget skulle bara bli ett hej. Jag ska skriva ner allt om förlossningen men har inte riktigt hunnit med det än:) 

Tack för alla gratulationer, lyckönskningar och alla rara sms, samtal och mail! 

På återseende!! 

 

Jaaha....

Här sitter jag i soffan med världens största mage och utan bebis!

Lillebror är inte ett dugg intresserad av att titta ut fast att det var sagt idag!? 

John säger: Fint folk kommer sent.... 

Bara dumheter om du frågar mig!

 

Jag vill inte att Lillebror eller jag ska växa en centimeter till. Liksom han ska ut också. Om han förväntas väga minst 4,5 kg nu idag fullgången, vad ska han då väga om jag får gå över tiden?

Oj, oj obehagliga tanke. Jag vet allt för väl vad som väntar mig. Nervöst, minst sagt.

Samtidigt läser jag på sociala medier att det ploppar ut barn hej vilt och gärna sisådär 3 veckor för tidigt. Jag önskar att jag hade fått vara med i deras gäng. 

Det tycks inte finnas en enda kotte som går fullväg eller ännu värre över tiden. 

Min statistik säger mig 3 av 10 är som jag. Resten är Ni lyckliga som slipper sitta tålmodigt och vänta och vänta och vänta en dag till.

 

Det är så deppigt att öppna troslådan ännu en morgon för att leta efter ett rent par som ska passa för att sedan gå till garderoben för att försöka hitta ett endaste plagg som passar för dagen eller något att ta på mig för huvudtaget, då att gå nakenfis inte är ett alternativ.

John har liksom hajjat till att jag ständigt bär samma klänning...

Han säger: Åh du bär din favoritklänning, vad fin du är! 

Haha nu är det faktsikt inte en och samma med de är väldigt snarlika, men till poängen, om John uppmärksammat det här med mina klädval då hörrni, då har det gått långt.

 

Tack och hej från en bitter tjej!

 

 

 

Hej Ni nyfikna eller intresserade!

 

Igår gjorde jag mitt diabetestest. Det såg hel bra ut så det var

härliga besked.

 

 

 

 

Hur som...

Inatt vaknade jag med krämpor, smärtor i ryggslutet samt illningar i ljumskarna som sved och kraftiga sammandragningar som var ganska reglbudna... Ärligt trodde jag att NU sker det! Handsvetten rann till, gåshuden kom, tarmen tömdes och analen och mellangården smärtade. 

Jag har inte haft en enda "känning" de senaste två veckorna och jag har känt mig oförskämt pigg trots högt tempo emellanåt. Är ändå i vecka 40 så trodde allt vatten i kroppen jag samlade på mig med Jamie skulle ha kommit för länge sedan och att kroppen skulle vara lika slut den här gången som sist. Men ICKE. 

 

Jag har sovit hela nätter samt att humöret varit stabilt och på topp. Något vimsigt bara samt taskig balans.

Pga inga förvarningar har jag tänkt att jag kommer f*n gå över tiden. Orättvist med sitt andra barn då jag inte ens gjorde det med mitt första?! men efter nattens påhitt upplever jag att det känns som något är på gång. Kroppen har ändrats på något vis. Jag mindes att jag nämnde något om det till John innan vi skulle sova igår... Något känns annorlunda...

Dock inget vatten eller någon slempropp.

 

Men jag tror vi får träffa Lillebror inom ett par dagar... nu återstår det bara att se.

 

Alla bitar bara faller på plats så nu kan jag föda utan att behöva känna att det saknas en massa grejer! 

Skötväskan från silvercross fick hoppa på också.

 

 Lillebrorsrum tog ju fart för länge sedan....trodde jag, ja. Jag var taggad och på hugget sen bara dog det ut. Vi målade om och jag skrev listor på vad jag ville ha, sedan tog det typ stop. För många järn i elden och hälsan hade jag inte riktigt med mig.

 

Allt blev bra och lagom i det ca 8 kvm lilla rummet han fått. Allt för en vädligt billig peng också.

 

 

 

 

 

Senaste nytt är att jag befinner mig i vecka 39, (vecka 40 redan nu på måndag!)

Mitt sista besök på mvc är nu förbi och hela familjen hade jag med mig.

Vi kom överrens om att ingen nybörjare får sy ihop mig, att jag inte vill amma och även att jag är väldigt FÖR smärtlindring. Resten får gå som det går helt enkelt!

Juste den där varma handduken folk pratar om ska jag be om också....

 

Vikt: 63 kg

Magens mått: 37cm

(Och magens omkrets som jag mätt själv för att det är kul att minnas är 103 cm)

 

Pga magens gigantiska mått misstänker hon att jag har risk för att ha drabbats av antagligen graviditetesdiabetes så nu på onsdag måste jag göra något form av glukostest. Man fastar från 20:00 från kvällen innan och kl 08:00 morgonen efter tar det tar man ett blodprov. Sen måste man dricka någon form av lösning och 2 timmar senare måste jag ta sticket i fingret igen för att se vad jag får för resultat.

 

Också pga det där fantastiska måttet TROR inte barnmorskan att han ska väga MER än 4,5!!! Alltså hjälp! Jag tyckte Jamie var en klump som vägde 3,8.

 

 

Aja annars är BF nästa söndag...När tror ni Lillebror tittar ut? 

Igår var vi och 13 000 andra på kolmården. Sommarens mest fyllda dag än så länge om jag förstod rätt? Tack vare oss och alla de andra som hittat dit valde de att ha öppet en timme längre. Tur var väl det för att vi skulle "hinna" allt så var vi där fram till 20, sen får vi inte glömma våra 4 h i bilen tur och retur.

En fullspäckad dag med andra ord!

Väl på plats skötte sig barnen sig jätte väl och höll sig nära oss vuxna jämt. För oss två gravida höll vi bra tempo och ingen kunde märka av våra gravditeter förutom dom två jätte kulorna som avslöjar oss.