Malin Lidgren

Den femte dagen är här och precis som doktorn sa, idag tog hon sitt sista andetag. Mamma och hennes systrar var där när det hände, det värmer att veta att hon inte var ensam. Döden är något naturligt och något som ska inträffa för de äldre, det vet vi, men det gör inte saken lättare. Det jobbigaste för mig de här dagarna som varit är att veta vad som komma skall, att snart ska vi sörja. Den tiden brukar vara lång och ofta är man otröstlig. Sen står begravningen på tur, en dag fylld med sorg och orena tankar. Min senaste begravning var Jespers...oj vad ont det gjorde och alla de där tårarna som aldrig tycktes ta slut. Ångesten jag har byggt upp för sådana här tillfällen gör att jag får hjärtklappning. Jag är rädd för att gråta, jag är rädd för att känna. Jag är rädd för att aldrig kunna sluta. Men framför allt jag är rädd att någon annan ska känna så som jag gjorde. Att mamma ska behöva gå igenom det här känns tufft, jag önskar att jag kunde ta hennes smärta och hjälpa henne gråta ut den...och för mormor allt jag kan säga är att jag hoppas verkligen att det var smärtfritt och att jag är glad att hennes kropp slipper kämpa för att överleva och att hon aldrig mer ska behöva lida.... Lilla, lilla söta rara mormor