Livet som mamma och mamma-ledig går med rask takt. Tiden som jag trodde jag skulle finnas existerar inte. Jag är uppbokad på mindre möten mest hela tiden. Ett sånt här litet barn kan verkligen ingenting själv, inte direkt för att jag trodde att han skulle kunna det, men tiden alla hans behov kräver hade jag ingen aning om. Jag som mamma får betalt för att gå hemma för att gulla, byta blöja, diska nappflaskor, mata, byta kläder, bada, torka spyor, få honom att rapa, borsta hans lilla fjun till hår, trösta, få honom att somna, klippa hans naglar, få honom att lära sig att ligga på mage (de måste jag upprepa minst 5 ggr per dag) och för att få honom att tycka det är lite okej så måste man vara där och heja och uppmuntra, tvätta alla kläder, hinna städa här hemma efter oss alla tre, byta sängkläder, laga mat, handla mat, vattna blommor inne som ute, bädda sängen. Sen ska man hinna med sig själv så som att duscha, färga håret, sminka sig, klä på dig, gå på toaletten, smörja in mina satans finnar. Sen för att inte glömma så lever vi ju i en relation också som jag och John måste vårda. Vi gör mycket ihop istället för att dela upp oss och det gör att sysslorna blir lättare och vi får se mer av varandra. Det som blir lidande är våra mys-stunder som vi haft förut. Nu är ofta Jamie i någons av våra famnar så man "mättar" sin hunger efter kel efter att man har gullat med honom i en timme eller två. Men sen kommer natten och Jamie ligger tyst i sin egen säng och vi två får bara rå om varandra, då glöms dagens jobbiga bort. Dagen därpå börjar allt om igen och vi sover dåligt båda två och John jobbar mycket hårt, så det tar på krafterna helt enkelt. Men hur som helst, det här är vår vardag nu på gott och ont, det är en omställning men det är också livskvalitet. Och oavsett om vi har jobbiga dagar eller bra så vet jag var mitt hjärta finns. Det finns hos John, jag hoppas vi kan vara det där paret som ibland känns som en på miljonen som klarar av livet som småbarnsförälder. Det är John jag vill leva med resten av mitt liv, utan tvekan. Alla har vi våra dåliga sidor men han har så många fler bra och ett liv utan honom skulle känns oerhört tufft och något jag inte vill tänka på. Men sen granskar jag mig själv, jag känner mig mer eller mindre som en tyrann eller robot som får saker gjort men märker att jag glömmer bort John mitt i alla måsten. Men tack och lov så ger Jamie honom den uppmärksamheten och kärlek han förtjänar efter en lång arbetsdag för Jamie ler så fort John visar sig. Men jag ska bli bättre på att spara några av mina pussar som Jamie alltid får och ge dom till någon mer behövande, det vill säga John. Jag väljer att skriva det här öppet för att jag vill minnas att kärlek finns mitt uppe i allt men bara i en annan form.