Malin Lidgren

Vi satt runt bordet, allt var trevligt, vi pratar om livets goda. Plötsligt blir det svårare att höra och jag inser att det måste slagit lock för örat. Eller båda? Frågar jag mig själv. Trettio minuter passerar. Plötsligt gör det ont, mer successivt för varje liten minut. Tiden går långsamt. Allt jag tänker på är hur ont det gör. Som ren reflex kupar jag händerna över öronen i hopp om att det ska hjälpa. En timme går, gästerna går. Det tjuter och sprakar omkring mig men allt är stilla, ingen är här. Självklart har jag åkt på öroninflammation och läkaren kunde se vatten bakom trumhinnan som antagligen förklarar den illande smärtan. Penicillin räddar mig än en gång. F*N vad Jag avskyr att vara sjuk....