Malin Lidgren

Igår gjorde jag min allra första gastroskopi. Att jag fasade detta var det inge snack om. Läkaren som skickade remissen skrev tydligt att jag var väldigt rädd i pappren till den läkare som skulle utföra det här på mig. Väl på plats möts jag av en jätte trevlig och sprallig sköterska. Jag försöker spela cool men mina ben skakar på britsen där jag ligger. Vi skojar lite fram och tillbaka och hon frågar om jag vill ha lugnade? Hon förbereder kanylen och sätter den i armväcket. Läkaren kliver snart innanför dörren och upprepar de sköterskan nyss sagt. Han stoppar in ett tandskydd i min mun och samtidigt sprutar hon in det lugnade medlet. Nästa sak jag minns är att jag ligger och tuggar på munskyddet samtidigt som min kropp försöker spy. Nästa stund minns jag att de pratade med mig men har ingen aning om vad de sagt, och att hon den gulliga sköterskan har hjälpt mig ut till en annan brits där jag ska ligga för att hämta mig. Jag lämnar rummet alldels groggy och tar mig till bilen (som john självklart kör) där jag somnar. Väl hemma somnar jag om igen och sover fram till tre på eftermiddagen då själva undersökningen var halv 10. Snacka om påverkad! Men det bästa av allt är att jag minns inte själva undersökningen! Utan problem skulle jag kunna genomföra den igen! De värsta ögonblicket jag fasade för innan var när de håller upp slangen och säger gapa och försöker trycka ner den i själva svaljet. Men jag var helt borta då så jag minns inte att de hänt, helt otroligt!!! Innan jag får svar ang min gluten intolerans eller inte kommer dock dröja antagligen månader. Men sak samma första steget...CHECK!