Malin Lidgren

Min hjärna känns överhettad. Det är bara för mycket tankar i huvudet, natten var tuff, jävligt tuff. Morgonen spenderade jag med tårar i ögonen men sen kom Emlan över och min dag blev räddad. Det är ganska tydligt att saker och ting kommer över en när tiden finns, så där så det känns som den nästan står stilla. Man nästan tvingas tänka tankar som legat undanstoppade för en lång tid. Många av er vet att det är nu 4 år sedan en av mina älskade pojkar på J gick bort. Min första kärlek. Han har påverkat mig så mycket i mitt liv och den person jag har blivit. Allt det där delande av perfekt ungdomskärlek som var utan bråk men för mig var full av lärdom. Han behandlade mig med sådan respekt, han lärde mig allt om tillit och framför allt, han visade mig en enorm kärlek som jag på den tiden inte visste fanns. Han betyder så oerhört mycket för mig, att jag frågade John om vi kunde döpa vår son efter honom, där av namnet Jamie Jesper. Det jag är mest ledsen över idag är att han har aldrig möjlighet att få vara lycklig på det sätt som jag är idag. Jag har fått så mycket i mitt liv och påverkats av så många att jag önskar att han hade haft samma chans. Jag tvekar på min egen inverkan på honom, gav jag honom lika mycket tillbaka? Jag var ung, jag är så mycket bättre idag. Så som jag minns den 16 åriga Malin fram till den dagen han togs ifrån mig är luddig men kan bara tänka mig hur omogna mina resonemang måste ha varit, hur oviktigt det var med tv-tönts-tisdag men som var världen då. Tiden efter skolan skulle vara Vår tid, tyvärr hann den knappt börja innan den var över. Allt jag hoppas är att du var lika lycklig som jag.... <3