Malin Lidgren

Okej, välkomna in i mitt huvud för en stund. Jag har kommit underfund med att jag har vad som kallas en identitetskris. Många faktorer spelar nog in. Som först det här med att mammaledigheten har nått sitt slut och det är dags för mig att välkomna ett nytt kapitel i mitt liv. Livet som arbetande småbarnsförälder. Det här kommer antagligen vara det mest krävande och kanske längsta kapitel jag kommer ha levt under mina 23 år. Min arbetssituation är väldigt oklar och det ger mig ständig ångest. Det hade känts förbaskat tryggt att ha den punkten under kontroll. En mycket mindre faktor men som samtidigt gör det lite jobbigt för mig är det här med mitt utseende. Det här låter väldigt ytligt, det hör jag med. Men dit jag vill komma är att jag vet inte hur den här nya Malin vill/kommer/ska se ut. Jag känner inte min kropp längre och blir alltid lika överraskad när jag står i en provhytt för kläderna sitter aldrig som jag tror de ska. Jag vet inte hur jag ser ut. Jag tror att jag spenderar allt för lite tid framför spegeln så att även det här med att klä på mig blir rörigt och vemodigt. En tredje sak är det här med nattlivet. Jag prövade på en tjejkväll som slutade i karaoke, det här ledde mig nästan till tårar. Jag var vilsen, ensam, förtvivlad och chockad. Jag är inte 23 år trots allt, jag har nog åldrats sisådär femtio år från den där dagen vi fick pluset på stickan. Lillgammal har jag varit länge men aldrig har jag riktigt tappat greppet med så här många år. Jag har turen med mig då mina vänner sväljer mig hel, med både hull och hår. Dom begär inte för mycket av mig och jag älskar dom för det. Jag har lite att lista ut och jag hoppas att snarare än jag tror sitter jag där och är bekväm med en eller två saker på min lista. Hur härligt skulle det inte vara om det här med klädena skulle vara mitt enda och största problem.