Malin Lidgren

Jamie fyller år på söndag och jag har shoppat lite nya kläder åt honom. Jag tycker de är så snygga!

 

 

 

 

Barnkläder är så mycket roligare än vuxnas. 

På nyårsafton var vi hemma hos oss. Vi var tre par och Jamie. Vi åt trerätters och alla var med och bidrog. Sånt gillar jag! Jag tappar lätt kontrollen över matlagningen när det är mycket omkring. Vi åt och åt, sånt man gör sista dagen på året, skrev önskningar på lyktor och skålade in tolvslaget ute under stjärnorna. Kvällen var ganska städad och slutade strax innan två. Jag vågar knappt skriva att även litens kväll slutade då. Så här såg det ut iaf:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag gjorde jag något oväntat. Jag sa upp mig från MQ. Så det betyder att min sista dag kommer vara på nyårsafton. Jag känner mig både lättad och sorgsen på samma gång. Det har ju varit min arbetsplats ända sedan 2008. Men min kropp har kastat in handduken. Att ha två arbeten samtidigt och ha en familj att rå om har tagit på krafterna. På fler krafter än vad jag har att erbjuda. Min mage har sagt ifrån ordentligt på senare tid efter dessa få månader och jag såg inte fram emot ett nytt år i samma tempo. Jag hyllar kontrollfreaket i mig som vågar släppa taget om MQ som är min enda trygghet. Men jag vill tro på att allt löser sig även om det är emot mina vanor att bara lämna något så stort åt ödet.

Idag är vi TRÖTTA, Jamie har lekt en kort stund på morgonen men resten av tiden har han legat i soffan på och bredvid oss. Vi har firat jul och flängt i två dagar nu och det tar på krafterna. Jamie har öppnat mängder av paket och ätit för mycket av allt möjligt. Glädjerop och sockertoppar har kommit och gått, titt som tätt. Träffat tomten har han också gjort. Första gången blev det helt fel. Han skrek högt och kroppen skakade. Kvällen kom och jag visste att tomten skulle visa sig igen. Det andra mötet gick över förväntan. Han vågade sig fram och hämtade sina klappar själv, han vinkade också glatt till tomtefar när det var dags att lämna. Det här har varit en minst sagt rolig och händelserik jul. Jamie har verkligen hajat det här med klappar och gemenskap. Jag kan knappt räkna hur många människor vi mött och delat julen med i år eller hur många julklappar en snart 2åring har fått. Tack alla inblandande och god fortsättning! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag är det fjärde advent, tänk var tiden går. Vi avslutade kvällen på bästa tänkbara sätt med både baileysmilkshake och julklappsspelet här ute i Tyresö. Syskonen Mandin kan det här med roliga klappar för en struntsumma. I år hade Nicole köpt ett  russian roulette spel med chokladamo. där en av dem inte bara var fylld med choklad utan också chiliolja. Så himla roligt! Det hela slutade med bara två bitar kvar. Filip och Kenta som stod på tur fick plocka upp varsin och snart var det tydligt vem som fått vad. Underhållande och spännande att få ta sig igenom spelet tugga för tugga! 

 

Filips klapp kommer jag sällan glömma. 

Jag är lite extra spänd på hur Jamie kommer reagera det här året. Han förstår en hel del, men han är helt  ovetandes om att tomten kommer kliva innanför dörren den 24:de och att han kommer överrösas av vackra packet som man får slita upp och hitta roliga saker i. Ja, spännande och avkopplande dagar väntar för redan i morgon beger vi oss. 

 

 

Jag måste bara nämna att även jag har blivit överröst med julklappar från alla härliga underbara barn från förskolan jag jobbar på. Den vita ängeln hade en av barnen valt ut för just mig. Ett annat har gjort lite bilder en annan ett personligt armband. Sen har jag fått mängder av chokladaskar och även em vinflaska.

 

Vår jul gick i grått tillskillnad från i år

En lite rund kille

Mina matchande killar <3

Liten tyckte tomten var intressant

 

 

 

 

 

 

Nyårsdukningen

Vi skrev önskningar på våra lyktor. Jag kan nämna att Emlans nyårslöfte/önskning om att skaffa körkort slog in på självaste lucia! 

 

Kanske var vi lite förfriskade under kvällen 

 

 

 

Ett bra intiativ som jag såg att Nicole gjorde var att hon hinta om musikhjälpen på sin blogg så jag ska inte vara sämre. Musikhjälpen betyder mycket för mig och min lilla familj. John introducerade mig för det år 2010 och sen dess är jag fast. Jag anser att det är små belopp för stora och viktiga problem så det är enkelt att bidra. I år är temat "alla kvinnors rätt att överleva en graviditet". Så var med du med om du inte redan gjort det, för nu är sista chansen, ikväll kl 21:00 lämnar de buren!! 

En fågel viskade i mitt öra att de satsar på att ha glasburen i Stockholm nästa år, ÄNTLIGEN! (Jag hoppas det är en sanning). Hur som helst bör vi gå ihop, typ redan nu inför nästa år. Alla vi som vill och kan engagera oss och starta något intiativ för att bidra med en liten större summa eftersom vi har längre tid på oss! Ah vi får brainstorma lite sen mina kära vänner. 

 

#MH13

Det tycks finnas många änglar där uppe i det blå, och dessa änglar har onekligen många nära och kära här nere i det grå. 

 

 

 

En dag förra veckan hängde en bukett blommor på dörren när jag kom hem. Jag rev snabbt upp pappret runt om och där var de, stora vackra rosor i svagt gult och rosa. Det fanns också ett tillhörande kort där det stod grattis på födelsedagen. Självklart från de tjejer som redan firat mig mer än NOG. Att jag förtjänar allt detta kan jag fortfrande inte förstå! Hur som helst, på kortet stod det att jag ska få träffa en spådam. Inte vilken spådam som helst utan den mina idoler Hannah och Amanda går till. Detta hade tjejerna snappat upp från en kväll på thiaen. Snacka om jag blev överraskad, IGEN! 

Jag måste säga att jag är både galet nervös samtdigt som det hela ska bli mycket spännande. Det värsta som kan hända är att hon skulle spå något om Jamie och skrämma mig resten för livet. Det bästa skulle vara att få höra något oväntat och självklart positivt kanske gällande karriär eller familj. Jag är inte speciellt påläst på området så vet egentligen inte vad som väntar mig eller vad hon kommer att prata om. Sen hela det här med "andra sidan"snacket är både faccinerande samtdigt som otroligt obehagligt. Jag tror absolut på spöken men samtidigt skulle jag gärna vilja veta om Jepser försökt nå mig eller hans anhöriga men samtidigt vill jag inte lämna lokalen och sedan känna mig förföljd och betraktad i mitt eget hem. Oj vad jag svamlar men tankarna går runt, runt...

 

I förrgår klev jag in på mitt tjugofjärde år. Inget att fira tyckte jag eftersom nästa år blir jag hela tjugofem, en riktig orsak att fira till det lite extra. Men tydligen tyckte mina nära och kära annorlunda. Det hela tog fart redan i fredags. Min syster, systterdöttrar och Angelica kom över på middag och fika. Och inte glömma presenter. Lördagen kom och efter att ha prickat av sisådär tusen saker på vår att-göra-lista sa John åt mig att ta en lite eftermiddagslur som jag så gärna gjorde. En timme slinker förbi och snart satt Nicole hemma hos mig. Med huvudet åt ett annat håll så har jag plötsligt en sjal runt ögonen och hon ber  mig följa med. Jaha? Vad ska jag nu få var min tanke. Men som om sjalen inte var nog så fick jag även in ett par hörlurar i öronen på högsta volym. Hon ledde mig ut genom dörren och vilken prövning det var för mina andra sinnen när jag varken såg eller hörde vart jag befann mig. Nu sitter jag inne i en bil, allt jag vet är att det är lädersäten och inte tyg som i vår bil. Tanken om att det var svärmorsbil slog mig. Bilen stannar och jag leds ännu en gång på gatan helt ovetandes var jag befinner mig. Nu blev det kämpigt, vi gick upp för en trappa som aldrig tycktes ta slut. I mitt huvud var det en spiraltrappa men så var inte fallet. Med handen möts jag av en värme som talar om för mig att vi är inomhus. Binden åker av. Det tar tid och jag är spänd och nervös på samma gång med ett dovt illamående. Plötsligt ser jag igen och där står dom! Svärmor var inte inblandad och inte heller John utan bara mina UNDERBARA vänner. De vrålar SUPRISE följt av "ja må hon  leva". Jag är rörd och skakig och det tar sisådär närmare tjugominuter innan jag slappnar av igen. De visar mig runt och på plats fanns de banderoller, hundra ballonger utan överdrift och temat gick i ljusrosa. Det fanns alla möjliga bakverk som de lagt ner timmar på. Allt från vaniljbullar till pannacotta, chokladbollar, tårta och hemmagjorda macarones med två olika fyllningar i. Så förbaskat gott! Som om detta inte vore nog? så fanns även tacomiddag, bål och husets vin. Måste jag tala om att jag är rörd? Jag kan inte förstå att dessa människor är just mina, ja hör ni? Mina! Jag är så tacksam för varenda en av dom! Mina härliga, fantastiska, extremt älskvärda och kreativa vänner som lagt så oändligt med tid, pengar och tanke enbart för att göra mig glad! Jag ÄLSKAR er tre varv runt månen var! Tack och igen TACK<333

Angelicas kunnighet tillsammans med Saras lungor åstadkom detta!

 

Malin temat fortsatte även i tävlingen Sara annordnat 

 

Fantastiskt gofika!

 

 

Tvillingarna bus

 

Gravida Nicole får kämpa med en motstridig jag

 

John har också firat mig på själva dagen. Galet oväntat och fint av honom på en tisdagsmorgon.

 

Jag fick även den största blomma jag någonsin fått av de nya kollegorna! Så himla rara!!

Mina starkaste minnen gällande Jesper och det jag mest pratar om gällande honom är hans bortgång och hur det påverkat mig. Det är tråkigt att det är det som ligger närmast i minne. Visserligen så har det sin förståelse i och med att det är årsdagen av hans död just idag. Men också att det är den mest traumatiska upplevelse jag varit med om. Jag önskar att man kunde få minns saker annorlunda. Som allt det där härliga, roliga och speciella vi hade kunde poppa upp i hjärnan innan den där satans händelsen. Fem år har nu gått och jag skäms över att säga att jag måste leta långt inne i hjärnkontoret för att minnas hans röst. Men vissa saker glömmer jag aldrig. Tillexempel hans sätt att kramas på, hans snälla varma ögon och han sätt att älska mig på. Jag har aldrig någonsin stött på svartsjuka, fula och osunda vanor under våra två år och fem månader ihop. Han satte mig högt uppe på en pedistal och älskade mig på ett sätt som var oförståeligt för mig. Det första året tvekade jag på mig själv och var rädd för att kasta in mig sådär våldsamt i kärlek, men ganska snart kunde jag inte stå emot och älskade på ett sätt jag knappt kan förstå. Han blev mitt allt! Hans sett att se mig gjorde mig mer mogen, jag vågade vara mig själv och jag styrdes inte av någon annan. Han ÄR orsaken till varför jag är som jag är och det tackar jag honom för. Jag hyllar Jepser! Jag döpte min egen son efter honom för att han var en sådan stark, underbar person i mina ögon och jag kan bara hoppas att Jamie kommer växa upp till någon som han. Du finns alltid i mitt hjärta och i mina tankar. Du är en del av mig, Du var det då och likaså än <3

Jag har sprungit på lite julsaker de senaste veckorna. Väl inne i butikerna har jag inte haft hjärta att lämna härligheterna bakom mig utan släpat med de till kassan. Jag känner mig ganska nöjd med mig själv, jag är ute i minst sagt god tid. Vem vet? julklapparna kanske kommer införskaffas redan nästa månad...

Här nedan får ni ett smakprov på vår röda jul. 

 

Sakerna är inhandlade på både rusta och Ikea.

Förra veckan skickade jag efter denna ursöta julstrumpa med brodyr från Åsa svenskdesign. 199kr fick jag betala. Väl spenderande slantar då jag hoppas att den kommer hänga med i många, många år fram över.

 

Här om dagen överraskade John mig med att ta hem ett gäng defekta stolar. Super snygg om du frågar mig! Jag har sådant sug på lite nya detaljer till hemmet och svart ska det va. Sen får vi se vad helgens shopping bidrar med. Det rycker faktiskt lite i shoppingnerven, härlig känsla. På lördag är duon ihop igen, det vill säga Emlan och jag, då brukar adrenalinet flöda. 

Mitt nya kapitel som arbetande mamma tar på krafterna som väntat. Precis som jag föreställde mig det. Ständigt trött, lättretlig och stressad. Det som finns kvar av mig efter en arbetsvecka är bara ett skal. För slut för att orka reagera för slut för att se. Jag är tom, lika tom som en av mina tusen chipspåsar jag fått dille på. Jag äter tills det inte finns mer och går och köper en ny dagen därpå. Magen spökar med mig som vanligt, inte konstigt med mina osunda matvanor och livsstil. Jag hade räknat med det ovannämnda men inte med tomheten jag bär på. Jag finns inte till i mitt liv, alla mina val är räknade på att finnas till för någon annan. Jag tar inte plats i mitt egna liv och efter att ha kört på ganska hårt i en månadstid känns det verkligen i kroppen när jag tvingas landa hemma med sjukt barn. Allt kommer upp till ytan. Känslor tittar fram, jag och John ser olika på saker. Det öppnar dörrar till hetsiga diskussioner. Jag tappar fotfäste och rymmer till sagornas värld, i mitt fall, internet. För trött för att fördjupa mig i det som sker.  Det är lättare att vara tyst och hoppas på att känslorna bara försvinner. Jag vet att så fungerar inte jag, utan vet också att om något litet snedsteg sker på vägen, kommer min bägare rinna över. Då står vi där än en gång. John kommer bli vilsen och inte hänga med i tron om att vi gått vidare från det jag kommer att ta upp. 

Det är svårt det där. Ibland vet jag inte vad som är Jag och vad som bara är mörka tankar som kan vara borta redan imorgon. Jag avspeglar mig i hösten och allt den innebär. Mörker, tidiga kvällar, kyla med glimtar av varma ljus som brinner ner och slocknar. Det hela påminner mig om en tid jag redan levt. Jag är mycket sån. T.ex mint ger mig illamående för det får mig att tänka på skolan och den hunger jag ofta bar på. Jag förknippar vissa saker med olika minnen och kanske hösten tar mig tillbaka till sorgen. 

 

 

Under ett och ett halvt år har jag levt på mammapeng, och under tiden har jag varit allt annat än en miljonär. 

Mitt sätt att spendera pengar på förut var något jag tog väldigt lätt på. Lite tanken, pengar kommer och pengar går.

Under de här åren har summan som kommer in i hushållet varierat från månad till månad. Sånt som påverkar är om någon av oss jobbat helg, hur många dagar vi tagit ut, full eller lägstanivådag, semesterpeng och allt sånt. Paniken jag känt över pengar det senaste året för tillexempel oväntade avgifter så som bilskatt, bilen går sönder, föräkringar, tv-avgift, osv. Sen har vi julen, för många födelsedagar samma månad kanske, nöjen, semestern och allt där till. Att leva livet kostar. 

 

Det som har hänt med mig är att jag har svårt att köpa saker till mig själv, alltså unna mig det där fina kanske onödiga. Det ligger en ångest nästan en skam i påsen när den kommer hem. Plagget får ligga orört, knappt provat med lappen på i påsen för att möjligheten att lämnà tillbaka ska finnas om våran månad ser knaper ut. Det händer iförsig sällan att plagget åker tillbaka, för på något sätt klara vi oss.

Om det är något jag gärna lägger pengar på är det att köpa mat ute, jag orkar inte laga mat varje, varje dag. Det är värt varenda krona. Sen behöver man inte unna sig förrätter och efterrätter varje gång, då blir notan ovärd.

 

Min födelsedag närmar sig och min hjärna säger mig, som alltid, att jag bör önska mig sådant jag behöver. Men under en veckas tid har jag nu försökt tänkt utanför "börboxen"och försöka hitta sådant som lockar mig och att  fantisera om mer. Här nedan ska ni få se resultatet. Jag gör det här som en övning så det här är ingen önskelista till mina nära och kära för i år kommer jag INTE fira min dag. Så lägg era pengar på er själva och köp inget till mig är ni snälla.

 

 

 

 

Igår kom mina tjejkompisar över på lite fredagsmys. Inget särkillt bara dessert och lite smått och gott som tjejerna hade med sig. Vi tände ljus, slog av tv'n och pratade, pratade och pratade lite till. Härlig känsla då jag kände hur veckans stress snabbt rann av mig. Svårslaget fredagsmys! 

Den här kvällen började med att John kom hem med en bukett blommor, bara sådär. Det fanns ett samhörande kort till med fina meningar i. Jag kan nämna att ordet super mamma var ett av dom. 

Kvällen fortsätter och flickorna börjar rulla in och snart kom en till. Gissa vad hon hade med sig? Ja ännu en bukett vackra rosa blommor till mig. Lucky girl liksom! Vi väntar nu den sista av flickorna som är påväg från jobbet. Det plingar på dörren och jag tar mig snabbt dit. Till min förvåning möts jag inte av Jossan som jag trott utan ett att annat bekant ansikte. Nämligen grannen med en tredje bukett blommor! Det visar sig att de ska fara bort under veckan och att hon vill inte att den vackra buketten ska gå till spillo. Ja ni, ibland känner mig sig lite extra omtyckt!