Malin Lidgren

en håll-käften kräftis

Kategori: 2015

Årets skiva!
En kul kväll där mammor och pappor fick släppas lösa och leva ut för en kväll UTAN barn!
En efterlängtad kväll efter 9 månaders gravidtet, som jag hade längtat!
 
 
 
 
 
Minglas runt
 
 
 
 
 
 
 
Efter det tog vi plats vid bordet
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Efter några timmar kring bordet och många sånger (läs shottar) klev vi in. 
 
Beerpong dukades upp
 
John tog selfies med varenda kotte. Dock blev inte bilderna tillräckligt städade för sociala medier så ni får bara se ett urval.
 
 
Varken regn eller mörker stoppade oss från att hitta ut igen
 
Som ni förstår var det någongång här det blev suddigt.
 
Tack alla som kom, det där gör vi om!

höstmarknad med vänner

Kategori: 2015

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Förlossningen sista delen

Kategori: 2015

 
Jag tilldelas en ny barnmorska och sköterska ca en kvart efter att jag kommit in. Super härlia tjejer verkligen!
De frågar om en "läkarpraktikant" från Brazilen får vara med oss under den här förlossningen. Såklart hon får MEN här nämnde jag också min kravlista. INGA nybörjare får sy ihop mig sen när det är klart, den varma handduken får gärna tas fram och jag vill gärna få epidral. 
 
Brasilanskan såg mycket ung ut och mycket riktigt, 20 år och här står hon i vad hon anser mycket kalla Svergie och undersöker mig med sina fingarar långt inne i mig. Lite märkligt är att hon blundar under tiden hon undersöker mig så jag studerar hennes ansikte varje gång. Hon ser rolig ut och grimaserar sig varje gång hon gör det. Antar att hon inte har varit med om så många undersökningar då hon tycks ha svårt att "hitta rätt".  Barnmorksan och hon jämför fingrar och sånt, samt berättar att fostervattnet borde stickas hål på. Hon menar att det är VÄLDIGT mycket vatten så de tar fram extra påsar att försöka fånga upp det i. Hon tar fram något som ser ut som världens störtsa kinapinne och närmar sig mig. Innan jag vet ordet av så har hon spruckigt hål på vattnet. Jag känner och ser hur det sipprar och liksom skvätter som en liten vatten pistol ut ur mig.
 
Barnmorskan ger mig en timme, har inget hänt, vill de spruta in något hormon i ett dropp för att få fart på det hela. Så vi avvaktar. Hon tycktes iallafall känna massa hår på bebisen och hon menar att efter vattnet gått finns inte mycket kvar i vägen för bebisen att komma ut. Timmen går och ingen bebis men kraftiga värkar. Det konstiga är att jag fortfarande bara är öppen 7 cm.
 
Det är lite luddigt och jag orkar inte ta fram min journal men epidral hinner jag få antagligen innan vattnet tas? Lite oklart just nu. I folkmun hör man så mycket illa om epidralen när den sätts dit. (Med Jamie kände jag ingenting, minns så väl att jag hade så hemskt ont i magen med tårar som sprutade så jag märkte inte ens att läkaren kommit in i rummet och gett mig den).
 
Den här gången var det no drama. Jag skulle nu få epidralen mellan två värkar och jag kände mig väldigt medveten om vad som skedde vilket orade mig om jag skulle uppleva "sticket" som obehagligt och smärtsamt. Men på riktigt jag anade ingenting den här gången heller! Visst är det någon där bak som böckade med mig men det gör INTE ont. Jag är fortfarande väldigt FÖR den form av smärtlindring. 
Epidralen gör ju så att öppningsarbetet tar lite längre tid så det kan antagligen vara därför de där 3 cm tog lite tid. 
 
Timmen går och de väljer därför att spruta in hormonet via dropp. 
Snart börjar det hända saker. Klockan är inget jag har koll på för huvudtaget längre. Allt jag uppfattar är att sköterskorna tror att bebisen är här innan lunch och att de gärna vill vara med mig hela vägen. Tjejerna påpekar ständigt att jag är så lugn och jag oroar mig mest om de hunnit ta någon rast/lunch sen jag kom in?
 
John hjälper mig att ta värkarna som är väldigt kraftiga nu. Han gör det med hjälp av att jag ligger på rygg med benen upp mot magen samtidigt som han lägger tryck på mina knän. Det får smärtan att flyttas från ryggslutet till magen istället och jag känner att jag inte klarar mig utan hans hjälp. Vi får höra att vi är ett bra team upprepade gånger.
 
Allt de här trycket på magen gör att tarmen vaknar till liv, lite milt sagt. John får lämna rummet och gå in på toaletten och samtdigt rullas en rullstol in med inbyggd potta pga att jag sitter fast med både dropp, lustgas och med band till en dator som ser livmordens aktivitet samt barnets. Väl i stolen tömmer jag tarmen för 4 gången det här dygnet?! jag känner inte när det passerar men jag känner på lukten inne i rummet. Sköterskorna märker av det hela och lämnar mig själv. Här sitter jag på en potta med lustgasen tryckt mot ansiktet samtidigt som jag försöker torka mig för att bli så "fräcsh" jag kan. Inte alls pinit...haha. Jag ställer mig upp av smärta så där står jag med ena handen med toapapper och den andra mot underlivet och känner ett tryck! Jag börjar ropa lite lätt, där inne i rummet i min ensamhet att NU, NU kommer huvudet. Jag börjar ropa högre istället för att trycka på larmknappen... Huvudet kommer nu! Sen lite högre, huvudet kommer nu!!! I hopp om att någon ska höra mig. Snabbt kommer tjejerna in och säger att de sett på skrämen där ute att så fort de lämnade rummet började mina krystvärkar och att det inte är bajs påväg utan barnet. De kastar upp mig i sängen på alla fyra, allt jag har framför mig är John, en vit vägg och sänggaveln. John står uppe vid mitt huvud och har full överblick över hela rummet och strax börjar jag krysta. 
Det känns tydligt att det är barn på väg. 
Och jag känner den varma handduken som trycks mot både underlivet och rumpan, den känns fantastsik!
 
Jag krystar, krystar och krystar. Jag känner hur barnet åker ut men sedan slinker in igen. Ett fram, två bak...lite så är känslan. Snart börjar tjejerna bli lite mer aggresiva och och slutar säga att jag är duktig och bli mer hårda och säger: Ge plats Malin, GEE PLATS! 
Jag gör det!! Och det bästa jag kan går mina tankar. Allt det är lugna är som bortblåst och jag kan inte riktigt förstå vad jag går igenom. Hur mycket jag än tar i så går det inte.
 
Min kropp börjar skena iväg, vill liksom klättra men tjejerna tillrättar visar mig hela tiden. Ner med knäna i sängen Malin! John ser allvaret mellan tjejernas ögon och snart hör jag barnmorksan säga: -Två minuter utan luft och strax efter går ett larm. Det tjuter och tydligen springer 6 barnmorskor och läkare in. Nu är de 8 stycken i rummet. John ser allt från hans vinkel men jag ser bara John och hör ljudet från lustgasen, larmet och mina djuriska skrik som är panikartade och betyder HJÄLP MIG!! 
 
Här slutar de kommunicera med mig. 
Eller så hör jag dom inte bara. Jag blir oförmögen att klara av att hålla i lustgasen själv, jag behöver mina armar för att lyckas hålla mig på fötter, John tar över och pressar den mot mitt ansikte samtidigt som min kropp har så FÖRBASKAT ont. Nu tvångshåller en person mitt högra ben, den andra mitt vänstra och någon hänger sig på ryggen och analen. Jag riktigt känner hur de tvingar ut honom ur min kropp. Jag är tvångshållen och känner mig så jävla utsatt som att de torterar mig och ingen hjälper mig. Som ett djur inför slakt. Man är inte vatten värd. Men det gäller ju liv eller död för mitt barn! Det finns ingen tid för gulli gulli. Dock inser inte jag riktigt allvaret gällande Lillebror förns det hela är förbi. Det finns ingen tid att kommunicera med mig och gulla. HAN MÅSTE UT OCH DET NU.
 
Han kommer ut!
Jag vänder mig om men han är redan borta. Han har lämnat rummet. John gråter och säger han andas inte och är livlös och där och då hamnar jag i chock och medvetenheten om vad som hänt träffar mig. 
Sängen och golvet är täckt av blod och grönt klet och 3 främlingar kommer fram till mitt ansikte och säger att de gör allt de kan för mitt barn. Jag gråter hysteriskt, jag skakar som ett asplöv och de menar på att jag är i chock. Jag avslutar inte förlossningen utan bäddas ner i den kletiga sängen med varma filtar för att de ska få mig lugn igen. 
John står vid min sida, allt går så snabbt eller i slowmotion jag vet inte riktigt. Han säger att han går nu, sköterskorna vill de. Såklart ska ha gå men vet inte om jag ens svarar eller bara nickar.  Där ligger jag helt skärrad med främlingarna och mina tjejer jag känner igen. Allt jag känner är chock. Vet inte om de beror på det kroppsliga  jag varit med om eller att mitt barn är i fara. Jag hinner inte tänka länge innan John kommer inbärandes på Lillebror och hans tillstånd är stabilt igen.
 
Lillebror läggs hos mig och jag kan inte för mitt liv känna igen honom. Han ser lustig ut men HEL och med mycket hår. Jamie hade sagt till Susanne att -Jag tror Lillebror har gult hår med röda ögon. Och det där med röda ögon stämde. Hans dramatiska entre till världen gjorde att han bajsade i fostervattnet, något de bara gör när de utsätts för stress samt att hans blodkärl i ögonen sprack så ögonvitan gick inte att se, de var bara rött. Röda ringar som än finns kvar med tynar bort mer och mer för varje dag. Det gröna kletiga jag såg tidigare var alltså från att han bajsade i fostervattnet.
 
 
 
Men vad hände då?
 
Hans navelsträng satt fast runt halsen och jag lyckades bara krysta ut hans huvud men inte hans kropp och axlar, han hade fastnat i mig.
När de väl fått ut honom såg John sitt nyfödda barn med den vitaste kroppen med det blåaste huvudet hänga livlöst i armarna på barnläkaren där av sin kommentar till mig. En tramatisk bild för John att leva med. Han sa inte så för att skrämma mig utan han var också i chock av vad han precis tvingats se och uppleva och skriken han hört mig skrika.
 
 
 
 
 
Lillebror född den 21 juli, kl 11:40. 51 cm lång och vägde 3890 g. 
 
 

När lugnet lagt sig och dramatiken är över kan vi återgå till det normala. Sköterskorna säger att: Han är stor, jätte stor. Jag ber dem hämta vågen snabbt och så får alla gissa på hans vikt innan vi lägger honom på vägning. Jag gissar på 4,2 en annan på 4,5. 
Väl på vågen vägde han 3890 g. Allstå bara 90 gram mer än Jamie. Sköterskorna trodde han vägde mer för att det var så förbaskat trångt inne i mig.
Jag minns den här förlossningen som väldigt harmonisk som dock slutade väldigt obehagligt men de var bara de sista 20 minuterna av alla de timmar jag höll på. Som helhet är jag väldigt nöjd med all hjälp jag fick och alla människor vi träffade. Tjejerna jag hade med mig hela vägen var fantastiskt måna om mig och John och en av dem följde oss upp till vårt rum där vi spenderade en natt för att göra andningskontroller på Lillebror var 3:dje timme.  Jag rekomenderar alla att föda på Danderydssjukhus!
 
 
 
Tack och lov slutade sagan lycklig för oss.
 
 
MEN 
Det finns en sak som gör mig sur om jag inte fött den 21.
 
Jag var alltså beräknad den 19 juli. Med vad de trodde av att mätt magen under ett par veckors tid att barnet skulle väga 4,5 kg på BF. 
 
Den 27 juli skulle jag fått göra ett ultraljud för att se att tillräckligt med fostervatten samt ta reda på barnets vikt for sure MEN bara plcoka ut barnet om det vore litet eller var ont om vatten. INTE om barnet vore stort
och en igångsättning skulle ske den 3 agu.
 
Hur hade den här förlossningen slutat om han vägt 4,5 på BF och ytterligare två veckor i magen tills den 3 agu? 5,5 kg? Hade han kommit ut i tid då?
Jag VÄGRAR föda stora barn vaginalt igen!!!
 

Förlossningen

Kategori: 2015

Det var måndag och BF var igår. Jag som hade väntat mig en bebis under helgen. Liksom vem går över tiden med sitt andra barn? Det kändes bara omöjligt och onödigt orättvist. Majoriteten av mina vänner föder två veckor förtidigt (deras förstfödda dessutom) och jag födde Jamie iallafall dagen innan beräknat. Sen hade jag det liksom på känn att i helgen, då, då är det dax. Tji fick jag....Ingen bebis kom...
 
 Nu var alla trötta på att vänta, folk började gissa hej vilt på nya datum och att bebisen skulle titta ut först på fredag, SUCK vad opepp att höra.  
 
Hur som!
Emelie hade bestämt sig att bebisen skulle ut och det nu. Så hon kom över med en flaska skumpa (läs liten) och gav mig en timmes fotmassage. Strax efter var det dags för trappen. Hon och min syster hejade på samtidigt som jag fick springa trappa upp och trappa ner. Emelie hade en önskan om 35 varv medan jag klarade väl av ca 10. Nu hade klockan slagit eftermiddag och vi skiljdes åt. 
Och det var här det hela började!
 
Molande värk förekom under tiden John och jag satt på altanen och spelade kort tillsammans efter vi ätit middag. Jag klagade på ryggvärk men John trodde de enbart var för att jag skulle få ha den "bekväma" solstolen att sitta på. (Har inte känt av ryggen tidigare under graviditen). Timmarna gick från bekväm massage kl 17:00 till "mensvärk" klockan 22:00. Tillsammans alla tre låg vi i sängen och skulle få Jamie att somna. I tankarna fanns hela tiden tanken på att de här kan vara sista natten som tre. Jag tänkte att jag skulle ge allt i den stunden för Jamies skull, fall om hela hans värld skulle förändras inom en snar framtid. Hur skulle han reagera? Jag försökte njuta och vara en felfri mamma och jag ville ge honom allt fokus , ingen telefon eller något annat fick vara viktigt i den här stunden. Det dåliga samvetet om att jag inte ger Jamie de här 30 minuterna med en bok varje kväll gnaggde lite. Men samtidigt hade jag ont. Så där obekvämt ont, absolut hanterbart men sådär så det sätter sig på tålamodet och humöret. Det onda kändes i svanken och sammandragningar i magen. Bara av att John eller Jamie nuddade mig fick mig att känna obehag pga smärtan som ständigt gjorde sig ihågkommen.
Jamie somnade och vi försökte göra detsamma. John frågar om jag tror att det är allvar och att det händer nu? Jag minns inte vad jag svarade men visst kändes det väldigt strakt och annorlunda än tidigare. Men mitt vatten hade inte gått än? Det gjorde det ju sist?
 
Väl i sängen har vi svårt att komma till ro. Så runt 00:30 började vi klocka värkar. De kom var 20 minut och höll i sig i ca 30 sekunder. Vi höll på så en timme eller två. Strax efter somnade vi båda. 
 
Jag vaknar till av en värk, klockan är nu 04:15. Den känns stark så där så kroppen blir rastlös och man inte vet hur man ska stå eller gå. Magen kändes orolig och sänder signaler av att jag måste gå på toaletten, för tredje gången den här "kvällen". Det kändes också som ett tecken. Men ingen slemprop och ingen vatten.  
Jag kände allvaret i min kropp så jag valde att ringa BB för att höra om vad nästa steg var eftersom jag är omföderska? Livrädd för att föda snabbt och utan bedövning och ororn om ett fullt BB fanns också där, det är ändå mitt uppe i semstertider.
Ringer och får till svars att värkarna ska hålla i sig 1 minut eller mer och komma runt 5-6 minuter mellan. Ta alvedon och en varm dusch är hennes råd.
 
Jag gör som hon säger. Innan väcker jag John och menar att de är nog dax. Jag har varit vaken i en halvtimme med kraftiga värkar och ställer mig i duschen. Guu vad varmvatten lindrar. Vilken gåva! Jag andas varje gång värken kommer och jag är lugn. Väääldigt lugn. 
Samtidigt börjar John slå in storebrorpresenter till Jamie, packar och ordna med det sista. Johns pappa finns runt hörnet men så himla nära känns det ändå inte så jag frågar om han istället kan förbereda Susanne (Johns mamma) från Tyresö istället. Det tar ju ca 45 minuter innan hon kan vara på plats här hemma hos oss för att passa Jamie.
Tiden går och när Susanne har ca 5 minuter resväg kvar har jag bett John ringa och höra vart hon befinner sig. Här och då känns det VÄLDIGT kraftigt. Vi ringer BB och talar om att vi kommer nu!
Mina tankar går såhär: Skjutsa hem oss eller ej, jag bryr mig inte. Jag behöver lustgas och vill bara bli undersökt för att lugna nerverna. Jag vägrar att föda hemma eller i bilen. Man har ju hört skräckhistorierna liksom..
 
Susanne är på plats och vi ger oss av med en varm vetekudde och en handduk i baksätet som jag står på alla fyra på samtidigt som jag kramphåller både vetekudden mot ryggslutet och i Jamies barnbilstol som stöd. Tack och lov för att man får pause mellan värkarna. Jag hade helt glömt bort det sedan innan. Man har ju då de där 3 minuterna, helt smärtfria minuter att tillägga, att samla kraft inför nästa kramp. Det är toppen att kroppen fungerar så.
 
Väl inne på Danderyd möter jag en sköterska. Jag är fortfarande lugn och harmonisk. Förra gången var det mer drama med tårar och skrik i korridoren. Här behåller jag fattningen och tar en värk lite lugnt och stilla i "hallen" samtidigt som sköterskan håller min arm.
Väl på rummet dyker John snabbt upp efter han parkerat bilen och jag blir undersökt som visar att jag är öppen 7 cm. Härligt! Jag blir kvar och de tror det blir barn innan lunch. Klockan är nu 06:30 om jag inte minns fel.
 
 
Vi börjar där, fortsättning kommer...
 
 
 
 
 
 
(Jag rekomenderar alla till att bära fransar på förlossningen ;D)
 
 

Hej!

Kategori: Allmänt

Nu sitter jag där i soffan igen, men den här gången med vår efterlängtade bebis i famnen. Han går under namnet Lillebror än då inget annat riktigt känns hundra och ärligt har vi inte haft en minut över på att tänka och fundera. 

Redan på BB började besöken med först ut min syster, Fanny, Susanne, Jamie, Nickan, Filip, Isabelle, Emelie, Tobias, Micke, Anna, Anton, Miguel och Jossi. 
Dagarna där på har gått i samma tempo med andra sällskap och besök som avlöst varandra. Vi har också hunnit med en natt på BB, ett läkarbesök, en natt på landet och en heel dag på parken zoo. Fart och fläkt med FÅ timmars sömn. Han får liksom hänga med på en hel del fast att han bara är 6 dagar. Välkommen till familjen hjärtat! 

Som om inte allt det vore nog så kom även "Lillasyster" alltså Jamies och Lillebrors nya kusin i raket fart tidigt idag. Filip och Nicole var här och hade värkar fram till mellan typ 23:00 och 01:30 och sisådär 45 minuter senare föddes hon, tio dagar för tidigt (på BB att tillägga).

Så i morgon ska våra kusiner mötas!!! Det ska bli så roligt att se kusiner som är så nära födda varandra och se deras likheter samt olikheter och Jamies reaktion på ännu en bebis! 

Ah det här inlägget skulle bara bli ett hej. Jag ska skriva ner allt om förlossningen men har inte riktigt hunnit med det än:) 

Tack för alla gratulationer, lyckönskningar och alla rara sms, samtal och mail! 

På återseende!! 

dagen med stort D

Kategori: 2015

 
Jaaha....
Här sitter jag i soffan med världens största mage och utan bebis!
Lillebror är inte ett dugg intresserad av att titta ut fast att det var sagt idag!? 
John säger: Fint folk kommer sent.... 
Bara dumheter om du frågar mig!
 
Jag vill inte att Lillebror eller jag ska växa en centimeter till. Liksom han ska ut också. Om han förväntas väga minst 4,5 kg nu idag fullgången, vad ska han då väga om jag får gå över tiden?
Oj, oj obehagliga tanke. Jag vet allt för väl vad som väntar mig. Nervöst, minst sagt.
Samtidigt läser jag på sociala medier att det ploppar ut barn hej vilt och gärna sisådär 3 veckor för tidigt. Jag önskar att jag hade fått vara med i deras gäng. 
Det tycks inte finnas en enda kotte som går fullväg eller ännu värre över tiden. 
Min statistik säger mig 3 av 10 är som jag. Resten är Ni lyckliga som slipper sitta tålmodigt och vänta och vänta och vänta en dag till.
 
Det är så deppigt att öppna troslådan ännu en morgon för att leta efter ett rent par som ska passa för att sedan gå till garderoben för att försöka hitta ett endaste plagg som passar för dagen eller något att ta på mig för huvudtaget, då att gå nakenfis inte är ett alternativ.
John har liksom hajjat till att jag ständigt bär samma klänning...
Han säger: Åh du bär din favoritklänning, vad fin du är! 
Haha nu är det faktsikt inte en och samma med de är väldigt snarlika, men till poängen, om John uppmärksammat det här med mina klädval då hörrni, då har det gått långt.
 
Tack och hej från en bitter tjej!
 
 
 
 
 
 
Helt galet nog längtar jag efter en sladdrig mage som jag måste gömma bakom stora luftiga kläder...jag är SÅ trött på att bära svart och tight. (Påminn mig gärna om det här den dagen jag kommer att klaga på mitt mjukare jag).

update

Kategori: 2015

 
Hej Ni nyfikna eller intresserade!
 
Igår gjorde jag mitt diabetestest. Det såg hel bra ut så det var
härliga besked.
 
På fastande mage ska man på första sticket ha mellan 3-6.
Mitt prov visade 3,9
 
Efter 2dl sockerlösning som smakar det sötaste du någonsin druckit och två timmar senare ska det ligga under 10 så siffror som 12 och 14 betyder lite olika typer av diabetes? Tror att 12 står för graviddiabetets om jag minns rätt... min hjärna är inte riktigt med nu för tiden.
Mitt prov visade iaf 7,0.
Skriver upp mina siffror här för att minnas!
 
 
Hur som...
Inatt vaknade jag med krämpor, smärtor i ryggslutet samt illningar i ljumskarna som sved och kraftiga sammandragningar som var ganska reglbudna... Ärligt trodde jag att NU sker det! Handsvetten rann till, gåshuden kom, tarmen tömdes och analen och mellangården smärtade. 
Jag har inte haft en enda "känning" de senaste två veckorna och jag har känt mig oförskämt pigg trots högt tempo emellanåt. Är ändå i vecka 40 så trodde allt vatten i kroppen jag samlade på mig med Jamie skulle ha kommit för länge sedan och att kroppen skulle vara lika slut den här gången som sist. Men ICKE. 
 
Jag har sovit hela nätter samt att humöret varit stabilt och på topp. Något vimsigt bara samt taskig balans.
Pga inga förvarningar har jag tänkt att jag kommer f*n gå över tiden. Orättvist med sitt andra barn då jag inte ens gjorde det med mitt första?! men efter nattens påhitt upplever jag att det känns som något är på gång. Kroppen har ändrats på något vis. Jag mindes att jag nämnde något om det till John innan vi skulle sova igår... Något känns annorlunda...
Dock inget vatten eller någon slempropp.
 
Men jag tror vi får träffa Lillebror inom ett par dagar... nu återstår det bara att se.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Emelie, min stjärna, har varit snäll och hjälpt oss att dokumetera den här (sista) gravditeten. Hon har tjatat när jag inte orkat, hon har ringt och påminnt att det är dags för en ny bild igen, hon har dykt upp, lånat ut plagg, tagit bilder och lagt mycket tid och energi på oss. Bara för att få det gjort.
 
TUR DET!
 Så till alla Er andra med bebisar i magen. Ta Era bilder! Det är inte alltid kul att ta en bild när man känner sig som trött, obekväm, smutsig eller som en ko. Men satan vad glad man är i efterhand. Så än en gång ta Era bilder!! 
Tro mig, man vill minnas hur man såg ut eller var, 9 månander kan gå läskigt fort ibland...
Helt plöstligt är de förbi och man har 3 dagar kvar till BF.

I VÄNTANS TIDER

Kategori: 2015

 
 Lillebrorsrum tog ju fart för länge sedan....trodde jag, ja. Jag var taggad och på hugget sen bara dog det ut. Vi målade om och jag skrev listor på vad jag ville ha, sedan tog det typ stop. För många järn i elden och hälsan hade jag inte riktigt med mig.
 
Men i veckan avslutade John sin del i rummet så då var det dags för mig att ställa grejerna iordning.
Allt blev bra och lagom i det ca 8 kvm lilla rummet han fått. Allt för en vädligt billig peng också.
 
Skåpet fick vi gratis och det enda jag köpt är väl sakerna som går i mint, resten har han ärvt av sin bror.
 
 
 Sängen är den som Jamie hade som liten. En stokke som jag köpte på blocket för 1000kr och sedan målade om.
 
 
Tavlorna är från desenio.se, ramarna är från Ikea. 
 
 
close-up
 
Boxar från lagerhouse och honeycumbs från cerveras rea.
 
 
En dålig bild från barngarderoben som också är köpt på blocket för 300kr.
 
 
En dag får jag ta nya bilder från fler vinklar från rummet som egentligen behöver lite mer kärlek så som en matta, en hylla och någon till tavla och en mer välfylld garerob...Just nu resonerar jag så som att det blir roligare att köpa kläder till den i vagnen istället för den i magen!
 
 
 
 
 
 

kolmården

Kategori: 2015

Igår var vi och 13 000 andra på kolmården. Sommarens mest fyllda dag än så länge om jag förstod rätt? Tack vare oss och alla de andra som hittat dit valde de att ha öppet en timme längre. Tur var väl det för att vi skulle "hinna" allt så var vi där fram till 20, sen får vi inte glömma våra 4 h i bilen tur och retur.
En fullspäckad dag med andra ord!
Väl på plats skötte sig barnen sig jätte väl och höll sig nära oss vuxna jämt. För oss två gravida höll vi bra tempo och ingen kunde märka av våra gravditeter förutom dom två jätte kulorna som avslöjar oss.
 
På ingång!
Jamie var super taggad!!
En bild på sällskapet
Linbanan var en hit för vissa medan vissa av oss kände att vinden och höjden skrämde skiter ur oss haha
 
Supergravida med småkusinerna, jag i vecka 39 och Nickan i vecka 36 snart 37.
 
Impade över vår insats och vårt första break!
 
Fotomodellen och Jempa 
 
Vi var såklart på delfinshowen, Isabelle uppskattade den faktiskt mest av oss alla. Det var välidgt otippat, trodde hon skulle tycka att sitta still "länge" (20 min) skulle vara jobbigt men icke sa Nicke. Lamporna, delfinerna och musiken gjorde showen till en hit... Jamies ögon gick däremot i kors och var nära till sömn under hela showen.
 
Glada TJOCKISEN med familjen
Antagligen sista utflykten som bara tre!?
Ombytta roller! Jamie blev överlycklig över att få sitta fram och köra mamma och pappa.
 
För att vara på den säkra sidan hade jag packat ner babyskydd ocg lite bebiskläder samt ett extra par trosor till mig fall om Lillebror skulle fått för sig att ta sig ut samma dag på annan ort. 
Nu efter den här dagen kanske jag borde packa den där sablans Bbväskan...
Idag är jag TRÖTT!
 
 
 

midsommar på vätö

Kategori: 2015

 Lillebror, väx inget mer nu!
 
JohnTheDad 
 
 
 
 Vilja
 
 
 En del av tomten.  John och jag har ju bara varit över när snön fallit.
 
 Promenix
 
 Kusinerna bus
 
En kall och lugn midsommar på landet fick det bli. Precis det jag orkade med. Tack och lov sken solen dagen därpå så man fick tanka på med lite Dvitamin.
 
Men i helgen ser jag fram emot en vuxenfest med många av våra vänner på Jossis och Migges inflyttningsfest.

hjärnspöken

Kategori: 2015

 
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller skriva men vet att många har hört av sig, undrat och varit oroliga för min skull. Gulligt av er kära Ni. Så hmm... idag är det lördag...tydligen. Det betyder att jag varit yr i över en veckas tid? Dock går det framåt. Mår bättre! Det är fullt hanterbart och jag får behålla mat och vätska plus att jag kan sitta på en stol och till och med gå. Jag har även varit ute på en promenad som gick över förväntan. 
Nästa mål är att ta mig till en butik, handla mat eller något i den stilen.
Ärligt trodde jag att man skulle bli bra snabbare. Jag är ju bra, men är inte som innan och inte återställd, men är snart, hoppas jag. Under en vecka till är jag sjukskriven sen har jag träff med läkaren. 
Min tanke var att jag skulle avbryta min sjukskrivning och börja jobba. Inte för att jag känner att jag klarar det nu, men min hjärna säger åt mig. Man ska jobba! Jämt! anser jag. Samhället är uppbyggt så. 
Även om samvetet ställer till det för mig kommer jag inte avbryta sjukskrivningen pga hjärnspöken, varken mina kollegor eller familj skulle tillåta det ändå. Än vågar jag heller inte köra bil, då tvätta håret fortfarande är ett maratonpass i ansträngning för min del, så anser jag att såna där basic-saker måste flyta på bättre innan det är dags. Saknar friheten så oerhört bara.
 
Igår "flyttade" jag hem igen. Tyvärr åkte jag på magsjuka som började inatt. Kl 03 för att vara exakt. De fortsatte på morgonen, åt båda hållen men annars har det varit ganska lugnt. Sovit bort det antar jag. Det var ganska lindrigt ändå måste jag säga. Men tröttsamt. Har kräkts så himla mycket på en veckas tid att det är svårt att återhämta mig.
 
Nu till det tråkiga.
Jag var hos barnmorskan i fredags. Det är den här biten jag inte riktigt vet hur mycket jag ska dela med mig av. Nog mest för att jag inte smällt det själv. 
Det är INGET fel på barnet och hon är inte orolig för den lilla. Utan hon gillar inte det hon ser i mig. Trött, sliten och smal. Mitt BMI är för lågt och hon begär att jag går upp i vikt. Barnet tar all näring och lever som en parasit i mig just nu. Inte riktigt läge att åka på magsjuka. Dock är jag inte orolig. Jag vet att innan jag hinner blinka innan jag är "tjock". Men jag lever ohälsosamt och lider av psykisk ohälsa som jag måste ta tag i. Hur? Det får visa sig senare. Hon har erbjudit mig hjälp men jag har svårt att tackla sanningen och att det är "enda vägen". Samtidigt går tankarna om jag inte tar tag i det här nu, hur ska jag hinna göra det när barnet kommer. Tvåbarnslivet har man hört är allt annat än stillsamt och lugnt?
Så det är den biten jag utesluter nu i det här inlägget.
Hur jag löser och om jag kommer ta det här så seriöst som man kanske bör.
Än en gång hjärnspöken...
 
 
 

Sjukhus tiden

Kategori: 2015

Igår på ronden till min besvikelse sa de att jag skulle byta avdelning eller till och med sjukhus. Jag skulle transporteras i säng till KS. Det var inte de jag hade tänkt. I flera dagar har jag hört "i morgon får du nog åka hem" men varje dag ändrades bestämmelserna. Så igår eftermiddag övertalade jag läkaren på Danderydssjukhus med ännu ett mål, att om jag fick behålla mat och röra mig i korridoren utan att spy, skulle jag då få åka hem?  Eller inte hem, men nästan,  hem till mamma och pappa där pappa som är pensionär ständigt har uppsikt över mig? Tveksamt gick läkaren med på det hela. Och vet Ni vad? Jag lyckades. Överlycklig att få äta en ordentlig måltid, alltså mammas mat. På sjukhuset serveras isterband, köttbullar i senapssås och fisk olika slag?!! Liksom sånt jag aldrig ätit. 
 
 
Tänk att allt blir så mycket svårare bara för att man bär på ett barn. Ingen röntgen och ingen medecin.


Inatt har jag sovit min första natt på två dygn, UTAN galna tanter, stick och undersökningar. 
Dock fanns ett krav, att infinna mig på KS 10:30 för fler undersökningar. Något jag trodde skulle ta 30 minuter tog hela 5 timmar. 
 
I 5 timmar har jag mött de allra galnaste apparater och hemmabyggen jag någonsin sett. Mitt i ett rum står en ensam stol och flera data skärmar. I den sitter man med rak rygg samtdigt som jag fick bära en sort ögonbindel och i totalt mörker snurras, kastas med, skaka huvudet i alla lägen och knäckas åt alla håll. Men det slutar inte här, efter 40 minuter av sånt börjar de riktiga undersökningarna. Komplementen. För att citera läkaren "Jag vill ha ett kvitto på det jag misstänker är fel på dig". Och här börjar det. Allt jag gjort hittills är helt hanterbart och bara en barnlek på vad som komma skall. 
 
 
Först vare enkelt sen har jag inga fler bilder när det händer mycket på samma gång.
 
Det stoppar in rör i mina öron låååångt in, i bägge öronen samtidgt som jag bär en sådan där ögonbindel igen och får fara runt i den här stolen. Fast i själva verket sitter jag helt stilla men med hjälp  av väldigt varmt vatten och kalt vatten som de spolar bestämt in rakt in mot balansorganen måste jag ha uppspärrade ögon och försöka se så högt upp i taket jag kan utan att blinka i totalt mörker samt räkna baklänges från 45 och allt detta pga att de vill irritera min balans så mycket för att se att de fungera. Och tro mig! På mitt friska öra var det här tortyr. Det snurrar som något jag aldrig varit med om i mitt liv. Örat fungerar FINT! Tyvärr måste processen upprepas 3 ggr i varje öra. Det går så långt att efter 4 spolningar ber jag de sluta. Jag kan inte hantera den kraft jag känner när det här sker.  Jag faller, jag slungas runt i sådan kraft att jag vill skrika högt. Tack och lov får de ett andra utlåtande och låter mig slippa. 
De andra undersökningarna orkar jag inte ens nämna för det var pisslätta jämfört med den här.
 
Tyvärr vet de inte riktigt vad jag råkat ut för. Provsvaren går inte ihop med kristallsjukan och inte "viruset" de misstänkt. Att jag skulle ha hjärnproppar är iaf uteslutet vid det här laget. 
Återhämtningstiden kan vara veckor men har redan märkt framsteg så ska träna varje dag innan jag blir kallad igen. 
Träna gör jag genom rörelse och att gå. Inget jobbande på ett par dagar fram över och inte köra bil heller för den delen.
 
Så nu vet Ni. Jätte många har hört av sig och frågat, undrat och hälsat till mig. Det är jätte fint av er som tagit er tiden och tänkt på mig. Jag är så tacksam och det värmer i min tråkigaste vardag jag har haft i snart 5 dygn. Så tack återigen TACK!

Inlagd

Kategori: 2015

Här ligger jag och mår bra. Ja de är just så. När jag ligger är allt okej. Inget är jobbigt och ansträngt. Sen sätter jag mig upp...lååååångsamt. Då sker de något. Det snurrar runt om mig, snurrar, snurrar och snurrar. Det är hanterbart i korta stunder. Jag samlar kraft och känner att benen är stabila tankarna säger: "kör, gå! Skynda innan du mår dåligt igen". Jag tittar mot toadörren som ligger 3 meter ifrån där jag ligger. Tar tag i handtaget och finner min väg in. Allt är bra, jag mår ganska bra säger mitt huvud mig. Ställer mig för att spola och tvätta händerna, ser mig i spegeln. Känslan är som om jag är full. Jag har varit "full" i 4 dygn. Oskarpt ser jag alla finnar i spegeln, är någon gul? Svårt att se, svårt att avgöra ändå står jag med huvudet 20 cm från spegeln. Blicken kan inte fästa, handsvetten rinner till och jag vill tillbaka till min trygga säng och lägga mig ner för att få må bra igen. 
Jag trotsar mina känslor och tänker ut  ett mål jag måste lyckas med. Matsalen! Jag får aldrig komma hem om jag inte lyckas äta och ta mig till matsalen. Jag har en rullande fotölj på min sida av rummet, jag använde den igår när jag bröt ihop i korridoren. 
Att ta sig till matsalen är som att ta sig igenom en äventyrsbana eller åka tekopparna på grönalund med kraftigt illamående redan innan karusellen börjar.
Jag sitter på stolen i 30 minuter, har iaf rört mig i ca 40 minuter sen operation "ta mig till toaletten" började. Det snurrar, det far. Jag vill återhämta mig på stolen lika väl som jag lyckas återhämta mig i sängen liggandes. Men utan framgång. 
Jag kastar mig mot sängen och sitter tryggt, tyvärr kräks jag än en j*vla gång.
 
Det är just det här. Varje gång jag rör mig börjar jag kräkas. Jag fick inte behålla någon mat/vatten på över 30 h och hungern jag känner är extrem. Jag är som ett bottenlöst hål som vill fyllas av allt som är gott. 
 


När jag kom in i den här salen där jag inte "bor" ensam utan det bodde redan två senila damer i högre ålder. Det har kollat och glott på mig sedan jag rullades in på britsen av vaktmästaren i lördagskväll. Ingen bevarade mina hej eller vinkningar. Misstänksamma över vem jag är. Mitt i natten hör jag ena damens fårskinnstofflor släppandes och vaknar till där står hon med rullatorn och  glor på mig som sover, inte ett ord och inte störd över att jag märkt hennes närvaro. Strax efter kommer en sköterska och lyser på mig med en ficklampa i ansiktet. Konstigt och nu är det upp till mig att somna om igen då alla återgår till sitt. Damen utmed äter eller tuggar på sina tänder. Jag blir galen av ljudet, smask, tugg, gnissel om och om igen. Jag har tänkt ställa mig upp och kolla men det är en sådan ansträngning plus konstigt av mig så får bara vara ovetandes. Tills igår. Hon är stor rökare och hon tuggar nikotin tuggummi hela dagarna plus nätterna. Ni bryr jag mig inte längre när jag vet vad det är.
 
Aja osammanhängande och konstigt inlägg men är ganska uttråkad vid det här laget, ärligt talat blev jag det redan första timmen på akuten och nu har det gått 2 dygn om inte mer. 
 
 




 

KUB

Kategori: 2015

 
Idag var dagen kommen. Dagen då jag fick se att det verkligen fanns ett liv i mig. En liten rackare, som hade 1 på 5000 att ha kromosomsjukdomen Downs syndrom. Det var en bra siffra sa barnmorskan. Ligger man runt 1 på 200 var man i riskzonen så jag kan förstå att det var en bra siffra vi fick.
Jag var ensam på besöket då det infaller på arbetstid men vi bokade ultraljudet nu tillsammans hon och jag och satt en tid om va 6 veckor kl 17:30 för att John ska kunna delta. 
Jag fick också reda på att jag också befinner mig en vecka efter vad jag trott så går in i vecka 14 idag istället för vecka 15. Så får "leva om" den här veckan igen. Livmodern ligger i framkant vilket kan betyda att jag aldrig eller kommer att ha svårare att känna sparkar och rörelse. 
 
 
Kan ni se att de föreställer ett barn? Ganska utvecklad anser jag!
Jag såg tydliga händer och fötter. Den var väldigt svårväckt då den sov men snart vaknade den efter lite buffande från barnmorskan. Sträckte sig och tog sig för huvudet. Snart gjorde den konstiga nickningar, antagligen drack den fostervatten. 

peppar, peppar

Kategori: 2015

 
Man läser och hör mycket från nära och bekanta om deras graviditeter. Olika uppleveler, förlossningar som alltid tycks se så olika ut, barn som kommer ut väger och beter sig så olika. Vissa har det lättare än andra, men också gravditeter som inte alltid slutar lyckligt. 
Jag blir berörd. Jag ryser och jag känner med dessa som råkar ut för det här. Dock har ett plus på stickan alltid varit en lyckad graviditet i vårt fall. Eller alltid är väl att ta i, jag har plusat 2 ggr i mitt liv och den ena var med Jamie och nu den här gången och än har inget missfall skett. (Peppar, peppar).
 
Mitt minne från när jag skulle göra en abort så gör man hur många ultraljud som helst och nu när man väljer att behålla barnet så gör man inga kontroller alls? Man bara väntar på ultraljudet i vecka 18? Konstigt.
Första gången vi var på inskrivning med Jamie i magen så trodde jag det skulle ske en massa tester men så var inte fallet. De petade inte ens på magen och man väntade bara på att man skulle vara längre gången innan man lyssnar, känner, mäter och tittar i magen. Allt barnmorskan går på är mitt ord? Eller fick man kissa på ännu en sticka där? Aja det var 4 år sedan jag var här och nu minns jag inte barnmorskans rutiner så väl.
 
Det jag vill komma till är att ovissheten är svår att leva med. Det måste ju även de utan kontrollbehov tycka?
 
Igår iallafall belv jag sådär berörd. En person råkar ut för något sorgligt gällande sitt barn i magen. Overkligt och sånt där man inte bör få vara med om. Jag känner mig väldigt lättad att jag slipper vänta länge för att få vårt besked om hur vår framtid ser ut? Är det som jag tror och det växer någon där inne? Eller kommer jag få ett besked att det inte finns något foster eller att den varit död sen länge. Än en gång, ovissheten. 
 
Jag har ju bestämt mig sedan någon vecka tillbaka att jag ska vara positiv och sluta tänka det värsta och glädjas att vi ska bli fyra. Det har gått galant, jag har en klar bild, jag har valt att glädjas. Tänk då när någon främmande man talar om för en att "tyvärr, det ser inte bra ut" Det måste vara så mentalt svårt.
Hur vanligt är det med missfall egentligen? Just nu känner jag till en hel del graviditeter och det sista jag vill är att någon av oss skulle stå där och bli utan ett barn. Ett barn de längtat och knytit an till.
Obehagliga tanke, fy. 
 
Jag hoppas och tror att hoppet tar oss långt.
 
På måndag kommer jag åka till Mamma Mia och göra ett KUB-test, det har varit bokat sen länge. Min barnmorska  erbjöd det till oss då jag var i sån oro när jag ringde henne för att boka inskrivningen.
 
 
 

v 13

Kategori: 2015

Lite info om mitt mående och min kroppsutveckling:
  • Jag har slutat att spy galla på morgonen och slutat med näsblödandet sedan jag började äta mina järntabletter. (Bara för att jag skrev det här igår spydde jag som en gris tidigare idag).
  • Inga cravings än men liten blåsa och ömma bröst. Hungern är extrem som relaterar till illaående, går dock över så fort maten hamnat i magen.
  •  Kisseriet oroar mig då jag redan har tappat kontrollen en gång. Det skedde när jag skulle gå och kissa och hann inte sätta mig ner innan den rann till, det slutade med att jag fick byta byxor. Var tack och lov på hemmaplan!
  • Dock är stressen inte alls påtaglig och jag sover som en kung. Första veckan på julledigheten var jag fortfarande uppe i varv och kunde inte sova ut, numera är det inga problem, oroar mig mer om hur jag ska lyckas kliva upp imorgon när jobbet kallar?
  • Aknen kvarstår och den kom väldigt tidigt den här graviditeten, tråkigt. Men Angelica har tipsat mig om någon tablett man kan äta under graviditeten som just ska motverka detta.
Här nedan kan ni se en liten del av vad jag går runt med. Har även kring hårfästet runt hela ansitket, nacken, ryggen och bröstet.
 
 
Kulan:
 
 
Magen är i ett skede då den syns. Fick mage redan vecka 12. Vanligaste kommentaren lyder; Väntar du två?
Jag ser så där härlig och osund ut samt fläskig. Inte ett dugg smickarnade när kläder är på och inte naken heller för den delen.
Brösten är en annan femma, de är runda och fylliga, kul med ett litet lyft på den fronten.
 
Här är två bilder från samma vecka när jag bar på Jamie, hade fan mage redan då. Mitt minne sa mig att jag var mindre förra gången, men enligt bilden så ser man en tydlig kula redan då.
 
 
 
 
 

vardagsrummet

Kategori: 2015

Den här julledigheten har vi fått ordning i vårt vardagsrum. Många turer till ikea kan jag lova, där är man sällan ensam och såklart inte på jullovet. Spelar ingen roll när eller vilken dag man åkte det var alltid mängder av männsikor som ska ta tillfället i akt och få iordning hemma.
 
 
En möbel för tvspel och Jamies leksaker plus annat smått och gott jag anser är nödvändiga att ha nära
 
19 kr benet och 99 kr för en flaska guld tillskillnad från 249kr benet på superfront, dock inte lika elegant men allt har sitt pris.
  
 
 Benen jag egentligen ville ha från superfront kändes lite väl för den tunna plånboken så här effter jul. Ett budget alternativ blev dessa 20 cm höga ben från bauhause och en flaska guldlack så blev det hela mycket billigare.
 
 
 Nu måste det inhandlas detaljer som kan pryda vår möbel.
 
Just nu står några favoriter på rad. En är effeltornet från vår resa.
 
Idagarna här så har min systers pappa varit här och kaklat om runt öppnaspisen. Farväl teracotta eller vad det nu låg där under och hallå lite enhetlig grå.
 
En del ni inte sett förut.
Nu är tvbänken på plats dock saknas lite grejer för våra kablar som sticker fram. 
 
 
Min älskade tavla jag köpte av smäm. Älskar hennes tavlor!
 
Fotöljen som alla har kunde inte jag heller motstå. Liksom den passar så väl in i det tomma och kala hörnet som var.
 
Svårt att fota i motljus så blev lite tokigt men ni får se den från sidan. Det är allstå lampan jag skriver om. En i mässing i den här delen och en lika till i den andra. Halva priset på rusta och jag är nöjd!
 
Älskar ananasarna Angelica och Erik gav oss i inflyttningspresent!