Malin Lidgren

Jag känner mig FRISK! 

I både kropp och sinne.

Balansen känns oerhört mycket bättre än tidigare, knappt så jag känner av det längre. Bara på två dagar känner jag mig extremt mycket mer stabil.

 

Det var kroppsligt, nu i sinne.

Lugn och harmonisk är orden jag skulle välja själv.  Ångesten puttrar på lite varje dag, men bara lite smått, men det känns inom det "normala". De tidigare 6 månaderna har jag haft andnöd, sömnsvårigheter, viktnedgång,  hjärtklappningar och extremt svårt att leva i nuet då jag knappt vetat vad det är för veckodag och månad? Stress på högsta nivå det vill säga. Psykiskt har jag aldrig någonsin varit så trött och utmattad som förut. Känns skönt att det går åt rätt håll i vilket fall.

 

Om en och en halv vecka står jag nog på jobbet igen!

Jag blir tårög när jag tänker på att jag ska få krama om alla barnen jag tycker så mycket om, speciellt min egen tjej som jag rår om. Hoppas hon blir glad av att se mig? Jag vill kasta mina armar runt om henne och tala om för henne att jag saknat henne och att jag är tillbaka igen! Min lilla rara vän.

Jag tror aldrig en annan människa visat just mig så mycket kärlek som hon har. Hon är extremt kärleksfull mot mig, något jag aldrig varit med om innan hon kom in i mitt liv. Varför hon älskar mig så, det vet jag inte? Vi klickar helt enkelt. Hon är trygg när hon är med mig. Då hon annars har svårt att lära känna nya personer. Men vi blev kompisar på en kort kort stund.

 

Tyvärr är kroppen inte heeelt frisk. Knappt så jag vågar skriva det här. Men för fyra veckor sedan misstänkte jag att jag bär på en urinvägsinfektion. (test togs men visade negativt) Symptomen har kommit och gått under veckorna men den senaste veckan har varit tuff. Jag har så ont i min högra njure, vilket ger ryggont. (Precis som under min förra graviditet. Då led jag av en förtränging. Kisset lyckades inte passera gångarna påväg till blåsan utan vände igen och for upp i njuren som gjorde att den töjdes och då smärtade det). 

 

Den här gången hoppas jag ändå att det är en urinvägsinfektion bara som jag haft förlänge. Har lämnat urinprov men inväntar svaret...

 

 

Annars i detta nu känner jag Liten sparka och röra sig för fullt där inne. (Konstigt att skriva liten, jag har redan börjat kalla magen vid namn nämligen) Så jag kan göra som blondinbella och skriva lilla J istället. 

Tydligen ligger min moderkaka i framkant och jag upplever rörelserna my cket dovare än med Jamie. Då kändes det så tydligt utanpå magen nu är det nästan aldrig så. Barnmorskan sa att jag kan ha svårt att känna någon rörelse alls utanpå magen eftersom dens placering. Annars har jag upplevt rörelse sedan vecka 12? Säkert en inbildning och säkert gaser, men det är den där känslan av liv, buff och en känsla jag inte kan sätta fingret på. Ofta nattetid och mest när jag befinner mig i ligglägge. Bara en mamma kan veta vad jag menar. 

Mitt tillstånd annars: Yrseln är helt borta. Balansen är mycket bättre och bara vissa gånger per dag upplever jag att jag tappar kontrollen. Det svåraste är att gå balansgång på en rak linje då fötterna ska vara placerade framför varandra. Knappt ett steg går innan jag faller. En annan övning är om jag skakar på huvudet samtidigt jag står med fötter ihop faller jag alltid åt höger ganska snart. 

Vikten ligger nu nästan på 50kg. Ännu en ökning men inte tillräckligt. BM anser att 4-5kg till är viktigt att få till för att BMI'et ska vara på plats. Hon råder mg att äta var tredje timme, dricka mycket vatten och vila mig dit. Sedan har jag börjat med ytterligare tillskott av järn och gravidvitaminer samt mina B12. Antagligen blir jag ytterligare sjukskriven redan på måndag. Det visar sig då när jag har ännu ett läkarbesök.

 

Jamies förskola ringde tidigare i veckan när Jamie var ledig med mig och talade om att de går magsjuka och vattkoppor igen. Gulligt av dom att tänka på mig och min hälsa då de vet att jag inte får åka på ytterligare en magsjuka den här månaden. Så han har varit långledig med mig ett par dagar. 

Annars så i mitt huvud snurrar mycket tankar kring vagnar, inredning och att få sätta igång med hans rum. (Idag är rummet mer som ett förråd med flyttkartonger). 

Jamies stora intresse i livet är bilar i alla dess former. Stora som små, i alla färger och när han svara på frågan "Vad ska du bli när du blir stor?" svarar han: Sopbil, köra sopbil.

Allt han önskat sig till sitt kalas är just då såklart en biltårta. Och bilhallongrottor och biltigerkaka. Ja ni hör. Alla ord han kan sätter han bil framför då upplever han att livet bilr lite härligare. Biltårta ordnade hans sjuka mor i alla fall och dom gick hem och gjorde pojken nöjd.

Ett sidospår är att skriva att fira 3 års dagen var mycket roligt då han är extremt medveten och har en egen vilja. Ärligt talat trodde jag att jag hade några fler år av att få fixa och dona på mina villkor...haha där fick jag... man har tydligen bara två år av fritt val sen tar kidzen över.

 

I måndagskväll var John och jag på det efterlängtade ultraljudet. (Samma dag gick jag in i vecka 19).

Visste Ni förresten att barn (förutom det i magen då) inte får vara med under undersökningen? Kanske väl förståligt då det handlar om att mäta sig fram med ganska små marginaler om barnet är friskt. Det såg mycket fint ut i alla fall och på bilden fick vi tydligt se en snopp! 

Det betyder att Jamie ska växa upp tillsammans med en lillebror!! 

Helt galet att jag som barn alltid sett mig med en flicka. Jag som knappt har haft en relation till killar förutom först när jag träffade Jesper och nu är jag omringad av grabbar på J. 

Om jag har något att säga till om så blir det en tredje (eller en fjärde om man räknar med Jesper) som kommer att börja på samma bokstav. De här fantastiskt snälla killarna har bringat mig mycket lycka och tacksamhet. Och nu ser jag fram emot att få förälska mig i ännu en inom en snar framtid. Allt jag kan hoppas på är att Liten har vår fantastiska Jamie som förebild och tar efter hans godhjärtliga personlighet han bär på. 

Så välkommen till familjen lille vän <3

 

Vecka 18 är en spännande vecka för då är det inte långt till ultraljudet. (Dock kändes det som jag gjorde kub igår men det var i vecka 14).

Den här gången har vi bestämt att vi ska ta reda på könet. Så redan på måndag är det vår tur att ta reda på vem/vad Jamie ska bli storebror åt. (Hoppas jag, det kanske inte alltid går att se?) Till skillnad från väntan med Jamie så visade sig det hela på BB. 

Varför vill vi ta reda på könet den här gången? Jo, för nu har vi faktiskt ett rum att inreda. Lite nya inköp känns viktigt och det skulle vara roligt att slippa tänka könsneutralt som sist. Sen vill vi kunna förbereda Jamie på en lillebror/lillasyster istället för säga bebisen hela tiden. 

Apropå bebis. Jag fick en akuttid efter min andra magsjuka hos MVC och jag tycker det gav positiva besked. Jag har gått upp ett kg, vilket gör att jag nu står på 49kg. (Jag gick in i den här graviditen på 46kg i vecka 7). Barnmorskan anser att hon vill träffas och vägas en gång i veckan fram till att jag gått upp till 52. Hon hoppas också att det inte ska ske med ett kilo i veckan utan gå upp snabbt genom att äta var tredje timme. Plus äta "vitamin gravid" för järnet ligger lite lågt fast jag tar tillskott. 

Att ha något att jämföra med så när jag väntade Jamie så började min graviditet på 50kg i vecka 8. 

Allt är ändå logiskt med tanke på mitt mående den senaste månaden. 

Jag är absolut inte orolig på något vis och anser att jag kommer vara rund inom en snar framtid. 

Det sista jag behöver är att kräkas och förlora mer näring. Pga att jag än inte återhämtat mig från kräkningarna från yrseln och min förra magsjuka behövdes drop...igen. 7 h på KS men jag fick iaf komma hem igen även om det var kl 3 på natten. Isolerad i ett rum med en egen potta, kan tala om att de var en väldigt blöt historia den här gången.

Läkaren kom iaf in orolig efter ett provsvar från mitt urinprov. Hon fann ett ämne som tyder på svält. Hon sa att kroppen har börjat bryta ner från mina reserver och de fett jag redan har. Jag upplevde det som om hon trodde att jag utsatte mig själv för det här. 

Såklart är det inte så och jag kände mig stött över att det ens fanns en tanke. Men det är hennes jobb och jag talade om hela min historia och hon nöjde sig med att min barnmorlsa följer upp det här med vikten.

Idag är det äntligen över! Idag mår jag bra!! John med! En fantastisk dag.

Erik och Angelica ville ta med Jamie ut på en tur i backen men John och jag  hade ork att ta oss ut vi med. Varm choklad och smörgås satt gott i magen för matlusten är det inget fel på. 

Inte bara humöret och kroppen som är på topp idag utan kvällen fick en oväntad överraskning då John vann pengar på stryktipset!! Helt galet så nu får vi se vad vi kan hitta på för slanten! 

 

Okej, dags att åternvända till hälsans värld.

Idag var mitt återbesök på hörsel och balansklinken på KS.

Han såg stor skillnad från vi sågs sist, ögat dröjer sig inte kvar på samma sätt och öronkontrollen var godkänd. Han anser att vi inte behöver träffas igen om jag inte skulle bli försämrad, annars är tanken ett uppföljningssamtal via telefon. Skönt att han bekräftar det jag känt. Från och med nu kan jag bara bli bättre!

 

I fredags var ett sånt där härligt ögonblick,  jag fick känslan av att vara en ny människa. Kunde birdra i hemmet, röra mig utan större hinder, ni vet full av energi och glädje.

Sedan dess har jag haft bra och sämre dagar. Energin tar snabbt slut och mattheten är ett faktum. Stress och ångest har jag levt länge med och det har orsakat min viktnedgång (bara några kilo) och att sova är nästintill omöjligt. Från att ha däckat av total utbrändhet till att ligga sömnlös fast att jag är så läskigt trött är tecken på stress. Dock upplever inte jag mig själv som deprimerad, jag kan dra på smilbanden dock med lite extra anstränging än tidigare.

Läkaren chockade mig innan jag lämnade rummet. Han ville förlänga min sjukskrivning med 3 veckor! 3 veckor?! Det är längre än jag varit hemma nu. Helt galet i min värld, men han sa att jag måste återhämta mig innan jag är inne i ekorrhjulet igen. Bara att lyssna Malin. Jag får sluta se hans ord som råd utan mer som ett krav.

 

Pga att jag utformat underliga och onaturliga sätt att ta mig fram har jag fått en träff med en sjukgymnast som kommer ske på måndag kl 10 också på KS. En glad nyhet annars är att jag numera får köra bil! Friheten är så efterlängtad. Jag bor typ på landet och pappa har skjutsat mig och Jamie som en dåre om dagarna. Imorgon ska jag lämna själv på förskolan..i tid! Än en gång frihet!

 

Vi börjar så, ögonen går i kors här på andra sidan skärmen. Godnatt Ni intresserade!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vardagsrummet målades vitt senast jag var på plats och vilken skillnad det har gjort för rummet. Ljust och härligt.