Jag kan inte släppa en sak som hänt, något förfärligt. Junior, en kille jag bara hört om tidigare gick nyligen bort. Han togs från sina nära och kära och det kändes som om hela världen visste om hans kamp och jag var inget undantag.
För mig har han gett canser ett ansikte.
Att han inte överlevde och att han aldrig hann med hans sista resa gör att ett obehag sprider sig snabbt i min kropp.När elände händer så går människor ihop. De visar sympati och empati för varandra och man lider med de människor som det verkligen drabbar värst, familjen. Jag följde hans kamp här på slutet via sociala medier och det gjorde mig sömnlös. Jag kan inte alls relatera hur det var för alla hans nära och honom själv att gå runt och verkligen "vänta in" dagen man ska dö på. Jesper försvann så hastigt att det går inte att jämföra.Jag förstår att hoppet är det viktigaste som gör alla dagar något lättare.
Utåt sett har han verkligen haft sånt oerhört stöd från många, det värmer att se. Väl förståligt för när det kommer så där nära t.ex ens gamla klasskamrat drabbas så känns det verkligen som om det skulle ju lika gärna varit en själv. Som ett lotteri.
Självklart känner jag för alla i hans familj och alla andra det har påverkat men på något vänster så känner jag allra mest för hans filckvän Elsa. Kanske är det en självklarthet egentligen med tanke på min bakgrund. Att jag vet vad som väntar henne.
Sorgen, smärtan, förtvivlan, orättvisan, sveket, argsintheten...ja listan kan göras lång. Jag kommer ihåg att jag önskade att tiden bara skulle flyga förbi. Jag skulle sitta där efter ett halvår efter hans död önskades om att vid den tiden att jag skulle veta hur jag skulle leva med det som hänt.
Jag orkade inte gråta mer, jag orkade inte känna så starkt som jag gjorde. Jag var utmattad. Jag var arg. Jag var förvirrad... varför fortsätter jag och andas? Jag känner mig lika kall och död som han jag älskade mest i världen som låg framför mig på bordet. Det var många tårar, det var många tårar omkring mig. Svårt att smälta, svårt att förstå.
Än idag.
Oj, oj många minnen kommer upp och jag känner bara; Stackars tjej att behöva genomgå...Att älska någon på avstånd.
Jag har inga svar hur man fortsätter sitt liv. För det gör det på något vis, utan att man förstår det själv. Allt sker i lagom takt..hennes takt kommer säkert skilja sig från min och alla andra som varit en del av något liknande. Det går inte att jämföra. Jag antar att varje steg på vägen är livsviktigt för att försöka återfå ett normalt liv, men den här gången med tungt bagage.
Vissa saker måste man berarbeta, vare sig man vill eller inte. Hade jag inte gjort det hade jag inte varit där jag är idag...
Lycklig och tacksam för det jag har kvar och allt jag fått.
