Malin Lidgren

Om vi lämnar min hygien och pratar om min kagge istället så är det många kunder som har börjat yttra sig om vilket kön vårt barn skulle ha med tanke på hur min mage ser ut. En tjej sa senast igår: Du väntar en pojke så du vet och tro mig jag vet vad jag pratar om. Så de är bara att tacka och ta emot för den informationen och sen får framtiden visa om hon hade rätt. Vad tror ni att jag bär på?

Har nu köpt på mig höstens färg i metallic och även i guld.

De blev mina för endast 39 kr styck på kicks!

Idag har jag inhandlat olja som jag ska smörja kulan med. Från och med vecka 20 börjar både jag och bebis växa snabbt så min hud kommer väl antagligen inte hinna med så där av kommer oljan in.

Ni får inte tro att jag har på mig finklännig och mössa. Jag tog av mig min tröja jag hade över för att ni skulle kunna se min kroppsform. I morgon får ni se bilder på mig i lösa plagg, även då syns det!

Både jag och John har de lite svårare än er andra att fastna på bild, här är ett försök från i somras när vi var på skansen.

Haha se bara här; Jag ser helt galen ut och John ser mest bekymrad ut

Ett försök till; Rätt mycket gladare men självklart blundar jag, typsikt oss!

Ord och långa ramsor är nog inte min refräng idag så vi håller oss kort

Long time no see

Måste jag ens nämna att de var GOTT

Här är en bild före jag blev gravid och är rätt ny opererad. Eller egentligen är jag "befruktad" här eftersom jag var med barn när operationen gjordes. (Var dock ovetandes om detta)

Vi börjar med min hy: Detta är pga hormoner.

Här är mina gigantiska bröst: som redan växt två storlekar. Jag har fått köpa nya bhar pga mina "nya" som jag köpte efter att jag opererat mig nu är för små.

Sist men inte minst, min navel: Som helt har bytt form, plus fått en tillväxt i form av en "bula" som är så galet mjuk att jag inte kan förstå vad det är. Sen får vi inte glömma den ökade volymen av hår som kommit på hela magen.

En natt i november 2008 drömde jag en dröm som berörde mig mer än många. Jag drömde om Jesper som gick mot mig och tog tag i mig, kramade mig så där tryggt som han alltid gjorde. Jag frågade honom: När hämtar du mig? Han såg mig djupt i ögonen och sa i februari med mjuk röst. Han vände sig sedan om och gick. Snart kunde jag inte så honom längre, han försvann. Jag vaknade och trodde att det jag just drömt hade skett på riktigt men sen inser jag att jag har sovit och allt var en del av en dröm. Han var ju död sen tre veckor tillbaka, det kan inte ha hänt. Oavsett, har jag lagt den drömmen på minnet och när jag vakade den natten var jag lugn för den där dagen i februari vi pratade var den dagen jag skulle dö på.

Så någonstans inom mig hoppas jag att jag dör en dag i februari så att jag inte behöver vara rädd, för han väntar och tar emot mig på andra sidan. Det är inget att vara rädd för, det är också en del av livet.

Som ni ser på bilden är jag jätte stel när jag håller i pytte, pytte lilla stumpan. En sån där grej som att hålla i en liten bebis tycker jag är svårt och krävande, men ändå så är jag inte så orolig för sånt löser sig alltid.

Imorgon väntar ultraljudet och vi ska få se hur stor vår bebis är och vi ska få veta datumet då barnet förväntas födas. Vi ska dock försöka att inte ta reda på könet, jag vill så gärna kunna stå emot. KLART att jag är jätte nyfiken men vill gärna att det ska vara en överrasking när den föds.

För trött för att skriva, återkommer imorgon igen.

GU, när jag ser mig själv på bild i vanliga kläder så ser jag så stor ut. Jag inser inte riktigt det framför spegel men nu förstår jag varför alla som träffar mig med några dagar eller veckors mellan rum hajjar till på mitt omfång.

Det började med när jag och Emlan var på stinsen och gick in i en butik som hade en högblank orange spegel och då tänkte vi att vi också kan göra något sånt, så det gjorde vi!

Den här är min mormors gamla spegel som en gång var guldfärgad, men är nu mera klädd i en blå nyans.

Även den här pallen från myrorna för 85kr fick en make-over

Mycket nöjd faktiskt, sen har jag fler projekt i full gång men kan inte visa er förns de är klara.

Jag blir galen att man ska behöva stå för svars för jävla skitsaker och be om ursäkt för att tiden inte passar dom eller att hon är gammal: Så förlåt att vi köpte den här lägenheten och gjorde den till något bättre.

Oljud är jobbigt det vet jag och det är jätte synd att de behövt lida. Men vi skaffar den här dörren för att grann tant 1 skriker dagarna i enda i den här porten på hennes anstälda som lagar hennes mat, tvättar hennes kläder och säkert även henne. Hon är den elakaste männskan i världen, varenda dag är det en ny person som gör fel och då skriken hon halsen av sig. Jag tänker ALDRIG bjuda henne på något, hon om någon förtjänar inte de. Hon har till och med öppnat dörren här hemma hos oss och skrikit, de är pga av henne vi köper världens dyraste dörr så vi kan vara säkra!

Jag tänker lägga en lapp i brevinkastet hennes, där de står; Du är världens elakaste, tänk på det!