Ni som följt mig i många år vet att jag kört "Den nakna sanningen" i olika delar med olika typer av "sanningar" allt från hud, till min navel och andra saker men minns inte nu på rak arm.
Så nu kommer jag vara bjussig och bjuda till på sådana där bilder man inte önskade fanns på sig själv och jag kommer att lägga ut de här inför alla er att bedömma och tycka till om antagligen bakom min rygg.
(Varnar känsliga för stötande bilder haha)
Den här gången kommer jag visa hur jag ser ut när jag väntar barn, eller hur jag såg ut förra gången och vad jag antagligen har att vänta? Nu ska jag visa de osmickrande bilderna jag inte tidigare delat med mig av. Inte jätte peppande att se sig själv på de här bilderna men samtidigt tycker jag att det är nyttigt att visa. En graviditet innebär en kroppsling förändring och inte alls bara magen som ändrar form som man kan tro innan man är med om det själv. Utan den kroppsliga förändringen sker vecka för vecka och det kan vara svårt för den som går igenom förändringen att veta, acceptera och hänga med när man ser sin egen spegelbild.
Ärligt talat var jag inte alls medveten om mitt utseeden utan insett nu i efterhand vad mina största förändrningar var eller låg jus då. I mitt huvud minns jag min första graviditet som att det var första gången i mitt liv jag fått så många fina och peppande komplimanger från nära och främlingar om mitt uteseedne. Jag levde liksom i en bubbla att jag var ganksa "härlig som gravid"
Den här delen kommer handla om vattenansamling!
BILD NUMMER ETT: Tagen strax innan vattenansamlingarna började så ni har något att jämföra med.
Vecka 35, (5 JAN)
BILD NUMMER TVÅ: Från v 35 och framåt började ansamlingarna och de gjorde sig väldigt synligt i hela kroppen. Tagen 7 FEB,
(två dagar senare födde jag).
BILD NUMMER TRE: Tagen den 8 FEB, (vattnet gick samma natt).
På den här bilden kan man se att mitt ansikte och speciellt näsan är välidgt svullen av allt vatten även händerna och fötter/ben som ni redan sett.
BILD NUMMER FYRA: Tagen på BB 9 FEB, hahaha!! Stabil!
Måste bara få skriva att John hade "fixat" mitt hår och jag trodde jag hade en hästsvans. Har precis sluppit mina smärtor och tårar med hjälp av epidralen. Det här var första gången jag lyckades ställa mig upp från att vi kom till BB (Aknen tar vi i nästa inlägg)
BILD NUMMER FEM: Den är inte snyggare den! Den är tagen hemma den 12 FEB hahah
Hade fortfarande extremt mycket vätska? Hela ansiktet är svullet. Plus vem är den där jätte bebisen?! haha jag kan inte se att det är Jamie.
BILD NUMMER SEX: Vattnet har börjat lämna mig och datumet är den 25 FEB, det är svårt, jag har inte så många selfies från den här tiden men jag tycker att min vanliga ansiktsform börja komma fram igen.
Här ska ni få se min navels förändning under, efter och innan ett barnafödande. Skillnaden är enorm!
Före: lång och smal skulle välj jag förklara den. (De lilla hålet ovanför är från att jag haft en piercing)
Under halva tiden in i graviditeten. Redan här ser man hur trycket bakom gör sig till synes.
Dagarna innan förlossningen. Hekt sinnessjukt hur spänd och utputande den är. HEMSK rent ut sagt. Jag sa alltid att den påminnde om en ände på en apelsin.
Timmarna efter förlossningen. HJÄLP är väl ordet. Det röda är bristningar från mitt gamla piercing hål. De 3 strecken man kan skymta finns fortfarande idag men är mer blekta.
Efter: Här är en bild tagen igår. Visst är den förändrar, men fullt godkänd när man sett vad den varit med om?!
Haha visste ni att navlar hade en sådan extrem resa under en graviditet? Jag visste inte riktigt det innan, eller rättare sagt jag har aldrig funderat över det. Men när de blir er tur där ute fota och jämförQ Roligt att ha tycker iaf jag.
Jag längtar tills första gången jag ska få möta din blick. Jag vill så gärna få hålla dig i min famn så jag kan lukta på ditt lilla huvud. Tänk att få känna din lilla hand ta ett tag om mitt finger, så som bara små bebisar kan. Jag är din och du är min, det bara är så. Men oavsett ska jag vara den bästa jag kan vara för din skull, det är du värd och för att Du är redan det viktigaste som finns i min värld.
Snart kommer vi ha vårt första möte, mycket snart förhoppningsvis. Jag känner hur min kropp förändras och att du trycker dig allt längre ner, sammandragningarna ökar så jag tror du börjar bli redo för att möta oss också. Så kom...du är efterlängtad...
Länge sen! Men ärligt talat har jag inte mycket att dela med mig av. Helst av allt skulle jag vilja säga till alla att något har hänt på bebisfronten så som att vattnet gått eller vad som, men icke sa Nicke. Här föds då ingen bebis.
Tänkte bara uppdatera er lite om mitt tillstånd så här några dagar innan bf:
Vikt: Hela 66 kg väger jag idag (alltså har jag lagt på mig 16 kg sen de hela började.
Brösten: Är fortfarande stora som de varit mest hela tiden, dock sticker de väldigt mycket i dom och den ena läcker mer mjölk än den andra, men bara under nattetid. Har även fått en del bristningar som är väldigt mörka i färgen.
Benen: Dom är stora och svullna, jätte svullna faktiskt. Antar att det är vatten? Plus att benen domnar mest hela tiden och de gör de svårt att gå, speciellt i trappor. Förresten jag kan nu mera inte ens bära mina egna skor. Jag får inte ner mina fötter i mina skor som endå har varit en hel storlek förstora som jag burit extra sula i, så nu finns de bara ett par vinterskor som jag fått låna av min mamma som passar. (Det hände över en natt!)
Ansiktet: Aknen är väl värre än någonsin. Det ömmar rätt mycket och jag känner mig väldigt svullen runt näsan och hakan som är mitt största problem område.
Magen: Overkligt stor och klumpig, sen ska vi inte tala om hur hård den är, som en sten nästan. När jag sitter i sängen (tänk er som ett L) så klämms benen och helst av allt skulle jag bara vilja bära upp magen med mina händer för att slippa trycket. Annars så har jag en hel del sammandragningar ofta under kvällarna men som brukar lugna sig på nätterna förutom i natt, som var första natten jag kissade varannan timme och vaknade av mina sammandragningar.
Bebis: Har mindre häftiga rörelser sen jag blev fixerad och de hände i vecka 38 by the way, jag känner ett vädligt tryck och de känns som den glider långsamt nedåt.
Så med andra ord är jag rätt trött på att vara en baby-maker. Jag är medveten om hur bitter jag låter, men emellan åt är de bara så tröttsamt att bära allt i sin egen kropp. Nog om de, idag ska vi instrallera babyskyddet i bilen och jag är snart klar med spjällsängen som står på tork.
Här sitter jag hemma i vår soffa och på schemat har jag ett möte hos mvc, så ser i stortsett alla mina dagar ut följt av att jag fikar med någon vän eller har något annat rätt oviktigt för mig. Trots denna sköna livstil måste jag säga att jag är oförskämt trött på min stora, opraktiska jätte mage. Jag är trött på att vara gravid! Om det vore möjligt så skulle jag vara så otacksamt glad om jag bara i si sådär en timme fick slippa bära på den, asså tänk vilken känsla av frihet! Tänk att kunna bära byxor och allt annat än leggings. Att slippa känna benen domna bort när jag går, slippa känna den där klumpen och hårda stela magen när jag rör mig. Att slippa känna mina svullna ben, fötter och vader ner pressade i tighta skor som aldrig varit tighta förut.
Trots mina klagamål så inser jag att idag går jag in i vecka 38. Det betyder att om 14 dagar så är den där dagen 10 februari här, dagen då jag är beräknad att föda barn. Dagen som känts så långt borta och bara som en dag jag fantiserar om. Hur sinnessjukt är inte det?! Jag tror jag aldrig kan förbereda mig för den stora dagen! För allt jag ska få känna just i de timmarna från när förlossningen börjar tills den är över och då istället för att bara bära på en hemsk jätte mage så ska jag bära på ett barn, ett pyttelitet barn. Visst inser jag att bebis kanske inte alls tittar ut den dagen men det är det enda datumet jag kan relatera till. Det är det datumet som är sagt sedan i somras att då förändras resten av mitt liv, visst betyder det datumet allt för mig fram tills den riktiga dagen kommer...
Hade jag bara vetat hur man gör så hade jag lagt upp en liten video på min mage som rör sig pga av att bebis leker rövare där inne. Det ser så galet ut om inte annat känns galet. Den knuffar ju liksom runt på allt annat som man har där inne. Det känns så starkt men jag har så svårt att sätta själva känslan om det hur det känns i ord. Annars så tror jag att bebis har hicka säkert en gång om dagen. Jag bara antar att de är hicka för de är så exakta knuffar som är rätt "dåva" i en speciellt takt ni vet som när man själv har hicka?
Tidigare idag åkte jag och John in till Danderydssjukhus för ev vändning. Jag talade om för läkaren att jag inte alls var speciellt sugen på att göra ett försök och att jag tyckte de verkade jobbigt. Personalen var iaf väldigt "för" att göra vändningen och ville veta varför jag inte hade lust. Det hela slutade med att jag gav med mig och vi bestämde oss för att ge det en chans. Sen efter talar hon om att livmodern måste vara avslappnad och inte få massa sammandragningar under tiden man vänder på bebisen och då är man tvungen att ge mig något i blodet via en kanyl och de kommer ge mig hjärtklappning. Då blev jag genast nervös. Benen skakade och jag fick handsvett, jag har aldrig varit med om sånt förut så tyckte att de var de jobbigaste. Själva vändningen gick jätte bra och snabbt, visst tryckte hon väldigt hårt mot magen men mina tankar låg mer på att fokusera på att andas och på att mitt hjärta var på väg ut ur min bröstkorg så jag hann inte uppfatta att den vände sig, så fort gick det. Efter de fick jag ligga i sängen och "återhämta mig" och kolla att bebis mådde bra i ca en timme. Nu får vi bara hoppas att den håller sig på plats om annat så lär jag tydligen märka på rörelserna om den vänder sig igen.
Från och med igår är jag nu mera sjukskriven från jobbet, jag hade ju planerat att jobba till den 22/1-12 men min kropp gav upp på mellandagsrean. För övrigt har jag varit på ultraljud igen och det visar att bebis sitter upp och inte har huvudet neråt som den ska. Bebisen satt likadant även förra gången vi gjorde ultraljud, så nu måste vi hålla koll på den lilla. Jag tror att den har 3 veckor på sig att vända sig om annars måste man försöka göra ett vändningsförsök och sista utvägen efter det är kejsarsnitt, för aldrig i livet att jag föder den vaginalt när den är i sätesbjudning.
Info om mig och min hälsa är bra förutom att jag har dåliga värden så måste äta järntabletter (gärna två om dagen, men magen klara inte de!?) folsyra, b12 och hiprex. Men nu när jag slipper jobba så känns det bättre, för gu så trött jag är hela tiden. Och för övrigt ligger min vikt på 61 kg och jag har 6 veckor kvar till beräknad födsel, vi får se hur mycket mer jag hinner lägga på mig innan det är dags.
Den här bilden bläddrade jag förbi igår kväll, det var mitt och Bellas första möte. Hon var trött, stilla och det sötaste som fanns medans jag ser rätt sliten och stel ut. Men tänk att jag ska ha en sådan liten om inte en alldels för lång framtid.
Oj vad jag har bebis i tankarna hela tiden, jag längtar att få träffa Den. Och med Den menar jag vårt blivande barn, helt galet! Det är så stort att det är vansinnigt! Den dagen detta barn föds kommer vara den största och mest omvandlande dag i mitt liv, hur kan man förbereda sig för något så stort som detta? Jag har börjat sniffa runt och försöker föreställa mig hur Du där inne luktar. Varför jag går och tänker på detta vet jag inte men jag bara gör det, och de väldigt ofta. Det måste vara instinkt för min kropp känns annorlunda nu. Den är öm över allt men speciellt över magen. Sen har jag samman-dragningar mesta del av dagarna och på nätterna vaknar jag av att magen nästan gör ont. Det krampar mycket i benen, de nästan domnar och maten är svår att svälja. Äta kan jag, men det känns nästan som när man sväljer en tablett och den fastnar någon stans mitt emellan. Jag andas tyngre än någonsin och brösten lever sitt eget liv... det känns lite som nålstick helt plötsligt från ingenstans. Med andra ord, det känns annorlunda nu, det nästan kryper i kroppen.
Dagen har gått åt till en massa måsten, inte alltid lika roligt men jätte skönt att ha de överstökat. Första stoppet var på danderydssjuk hos special mödra vården för att hålla koll på min njure, lider ju som sagt av vidgande njurbäcken. Den är i alla fall fortfarande vätskefylld men inget allvarligt, så vi avvaktar i några veckor till. När dom kikar på njuren gör dom de via ultraljud så jag frågade om dom kunde göra så på magen också...jag är rätt nyfiken på vad som försegår där nere för jag känner hur bebis vänder sig och sparkar villt. (Vi har bara gjort ultrajud en gång tidigare i vecka 18) Det var spännande att se! De sa att vi har en väldigt livlig bebis och under tiden vi gjorde ultraljudet lekte den med sina tår och streckte sig efter sina fötter och pillade på sin tumme. Det var gulligt att se att den aktiverar sig så mycket.
Men nog om bebis, tydligen har min kropp börjat göra sig redo inför förlossningen och jag har haft mina första sammandragningar redan, de har absolut inte gjort ont så jag har aldrig vetat att jag haft dom. Nästan varje dag spänner sig min mage väldigt hårt, jag har bara antrott att de är bebisen jag kännt men tydligen så är det min livmoder som drar ihop sig. Jag som inte är så påläst på ämnet vet inte riktigt när sånt här brukar sätta igång men nu vet jag i alla fall att min kropp har börjat inse vad som komma skall.
Såg dessa, en sån skulle jag vilja ha hemma inom en snar framtid...frågan är bara vilken färg den kommer vara i?
Idag satt jag och skrev på en gul liten lapp att min sista dag på jobbet kommer vara söndagen den 22 januari 2012 och efter det är det dags för mamma-ledighet. Det kändes jätte konstigt, alldeles för nära inpå och nästa sorgligt och overkligt på samma gång. Jag har ju jobbat sen jag tog studenten och nu ska jag istället gå hemma med ett litet barn som kommer sitta som fastklistrad på mig som en liten apa. Det är verkligen ett nytt liv på gång...Jag kan nog inte riktigt förstå! Bara tanken att jag inte kommer ha mina underbara kollegor att dela min vardag med gör mig nästan ledsen. Men samtidigt tror jag att så fort den här lilla/lille rackaren är född så kommer jag säkerligen inte vilja lämna den en enda sekund så då är jag nog rätt tacksam, plus att jag har ju så pass nära till jobbet att jag kommer väl vara där titt som tätt ändå.
Än en gång har verkligheten svårt att slå sig till ro i mitt lilla huvud
Helgen väntar och den kommer bestå av massa jobb, barnvaktande och mammas mat. By the way är det nog dags för en bild på magen snart, befinner mig nu i vecka 31. Alltså räknas jag som hög-gravid? och antar att magen sätter riktig fart nu och jag oroar mig om vad jag ska bära på julafton. I vad kommer jag rymmas eftersom jag växer i skrämmande snabb takt. Vägde mig även idag hos MVC och nu är det hela 59 kilo jag springer runt på. Update inom kort!
John hade gjort en beställning från hans älskade Liverpool här om dagen och nu har det landat här hemma hos oss. Men i paketet låg inget till han själv utan det var kläder till bebis och även ett par tofflor till mig! Hur bra och överraskande som helst eftersom barnmorskan sa att det kan vara bra att ta med sig till förlossningen när man ska gå runt och vagga på bb.
Här får du se mycket av min son Jamie samt följa min andra graviditet och för att inte glömma mitt samboliv tillsammans med min fästman John. Det blir även en hel del bilder på vackra ting och inredning. Liksom sånt jag tycker om!
