Malin Lidgren

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller skriva men vet att många har hört av sig, undrat och varit oroliga för min skull. Gulligt av er kära Ni. Så hmm... idag är det lördag...tydligen. Det betyder att jag varit yr i över en veckas tid? Dock går det framåt. Mår bättre! Det är fullt hanterbart och jag får behålla mat och vätska plus att jag kan sitta på en stol och till och med gå. Jag har även varit ute på en promenad som gick över förväntan. 

Nästa mål är att ta mig till en butik, handla mat eller något i den stilen.

Ärligt trodde jag att man skulle bli bra snabbare. Jag är ju bra, men är inte som innan och inte återställd, men är snart, hoppas jag. Under en vecka till är jag sjukskriven sen har jag träff med läkaren. 

Min tanke var att jag skulle avbryta min sjukskrivning och börja jobba. Inte för att jag känner att jag klarar det nu, men min hjärna säger åt mig. Man ska jobba! Jämt! anser jag. Samhället är uppbyggt så. 

Även om samvetet ställer till det för mig kommer jag inte avbryta sjukskrivningen pga hjärnspöken, varken mina kollegor eller familj skulle tillåta det ändå. Än vågar jag heller inte köra bil, då tvätta håret fortfarande är ett maratonpass i ansträngning för min del, så anser jag att såna där basic-saker måste flyta på bättre innan det är dags. Saknar friheten så oerhört bara.

 

Igår "flyttade" jag hem igen. Tyvärr åkte jag på magsjuka som började inatt. Kl 03 för att vara exakt. De fortsatte på morgonen, åt båda hållen men annars har det varit ganska lugnt. Sovit bort det antar jag. Det var ganska lindrigt ändå måste jag säga. Men tröttsamt. Har kräkts så himla mycket på en veckas tid att det är svårt att återhämta mig.

 

Nu till det tråkiga.

Jag var hos barnmorskan i fredags. Det är den här biten jag inte riktigt vet hur mycket jag ska dela med mig av. Nog mest för att jag inte smällt det själv. 

Det är INGET fel på barnet och hon är inte orolig för den lilla. Utan hon gillar inte det hon ser i mig. Trött, sliten och smal. Mitt BMI är för lågt och hon begär att jag går upp i vikt. Barnet tar all näring och lever som en parasit i mig just nu. Inte riktigt läge att åka på magsjuka. Dock är jag inte orolig. Jag vet att innan jag hinner blinka innan jag är "tjock". Men jag lever ohälsosamt och lider av psykisk ohälsa som jag måste ta tag i. Hur? Det får visa sig senare. Hon har erbjudit mig hjälp men jag har svårt att tackla sanningen och att det är "enda vägen". Samtidigt går tankarna om jag inte tar tag i det här nu, hur ska jag hinna göra det när barnet kommer. Tvåbarnslivet har man hört är allt annat än stillsamt och lugnt?

Så det är den biten jag utesluter nu i det här inlägget.

Hur jag löser och om jag kommer ta det här så seriöst som man kanske bör.

Än en gång hjärnspöken...

 

 

 

Igår på ronden till min besvikelse sa de att jag skulle byta avdelning eller till och med sjukhus. Jag skulle transporteras i säng till KS. Det var inte de jag hade tänkt. I flera dagar har jag hört "i morgon får du nog åka hem" men varje dag ändrades bestämmelserna. Så igår eftermiddag övertalade jag läkaren på Danderydssjukhus med ännu ett mål, att om jag fick behålla mat och röra mig i korridoren utan att spy, skulle jag då få åka hem?  Eller inte hem, men nästan,  hem till mamma och pappa där pappa som är pensionär ständigt har uppsikt över mig? Tveksamt gick läkaren med på det hela. Och vet Ni vad? Jag lyckades. Överlycklig att få äta en ordentlig måltid, alltså mammas mat. På sjukhuset serveras isterband, köttbullar i senapssås och fisk olika slag?!! Liksom sånt jag aldrig ätit. 

 

 

 

De andra undersökningarna orkar jag inte ens nämna för det var pisslätta jämfört med den här.

 

Tyvärr vet de inte riktigt vad jag råkat ut för. Provsvaren går inte ihop med kristallsjukan och inte "viruset" de misstänkt. Att jag skulle ha hjärnproppar är iaf uteslutet vid det här laget. 

Återhämtningstiden kan vara veckor men har redan märkt framsteg så ska träna varje dag innan jag blir kallad igen. 

Träna gör jag genom rörelse och att gå. Inget jobbande på ett par dagar fram över och inte köra bil heller för den delen.

 

Så nu vet Ni. Jätte många har hört av sig och frågat, undrat och hälsat till mig. Det är jätte fint av er som tagit er tiden och tänkt på mig. Jag är så tacksam och det värmer i min tråkigaste vardag jag har haft i snart 5 dygn. Så tack återigen TACK!

Här ligger jag och mår bra. Ja de är just så. När jag ligger är allt okej. Inget är jobbigt och ansträngt. Sen sätter jag mig upp...lååååångsamt. Då sker de något. Det snurrar runt om mig, snurrar, snurrar och snurrar. Det är hanterbart i korta stunder. Jag samlar kraft och känner att benen är stabila tankarna säger: "kör, gå! Skynda innan du mår dåligt igen". Jag tittar mot toadörren som ligger 3 meter ifrån där jag ligger. Tar tag i handtaget och finner min väg in. Allt är bra, jag mår ganska bra säger mitt huvud mig. Ställer mig för att spola och tvätta händerna, ser mig i spegeln. Känslan är som om jag är full. Jag har varit "full" i 4 dygn. Oskarpt ser jag alla finnar i spegeln, är någon gul? Svårt att se, svårt att avgöra ändå står jag med huvudet 20 cm från spegeln. Blicken kan inte fästa, handsvetten rinner till och jag vill tillbaka till min trygga säng och lägga mig ner för att få må bra igen. 

Jag trotsar mina känslor och tänker ut  ett mål jag måste lyckas med. Matsalen! Jag får aldrig komma hem om jag inte lyckas äta och ta mig till matsalen. Jag har en rullande fotölj på min sida av rummet, jag använde den igår när jag bröt ihop i korridoren. 

Att ta sig till matsalen är som att ta sig igenom en äventyrsbana eller åka tekopparna på grönalund med kraftigt illamående redan innan karusellen börjar.

Jag sitter på stolen i 30 minuter, har iaf rört mig i ca 40 minuter sen operation "ta mig till toaletten" började. Det snurrar, det far. Jag vill återhämta mig på stolen lika väl som jag lyckas återhämta mig i sängen liggandes. Men utan framgång. 

Jag kastar mig mot sängen och sitter tryggt, tyvärr kräks jag än en j*vla gång.

 

Det är just det här. Varje gång jag rör mig börjar jag kräkas. Jag fick inte behålla någon mat/vatten på över 30 h och hungern jag känner är extrem. Jag är som ett bottenlöst hål som vill fyllas av allt som är gott. 

 

När jag kom in i den här salen där jag inte "bor" ensam utan det bodde redan två senila damer i högre ålder. Det har kollat och glott på mig sedan jag rullades in på britsen av vaktmästaren i lördagskväll. Ingen bevarade mina hej eller vinkningar. Misstänksamma över vem jag är. Mitt i natten hör jag ena damens fårskinnstofflor släppandes och vaknar till där står hon med rullatorn och  glor på mig som sover, inte ett ord och inte störd över att jag märkt hennes närvaro. Strax efter kommer en sköterska och lyser på mig med en ficklampa i ansiktet. Konstigt och nu är det upp till mig att somna om igen då alla återgår till sitt. Damen utmed äter eller tuggar på sina tänder. Jag blir galen av ljudet, smask, tugg, gnissel om och om igen. Jag har tänkt ställa mig upp och kolla men det är en sådan ansträngning plus konstigt av mig så får bara vara ovetandes. Tills igår. Hon är stor rökare och hon tuggar nikotin tuggummi hela dagarna plus nätterna. Ni bryr jag mig inte längre när jag vet vad det är.

 

Aja osammanhängande och konstigt inlägg men är ganska uttråkad vid det här laget, ärligt talat blev jag det redan första timmen på akuten och nu har det gått 2 dygn om inte mer. 

 

 

 

 

Idag var dagen kommen. Dagen då jag fick se att det verkligen fanns ett liv i mig. En liten rackare, som hade 1 på 5000 att ha kromosomsjukdomen Downs syndrom. Det var en bra siffra sa barnmorskan. Ligger man runt 1 på 200 var man i riskzonen så jag kan förstå att det var en bra siffra vi fick.

Jag var ensam på besöket då det infaller på arbetstid men vi bokade ultraljudet nu tillsammans hon och jag och satt en tid om va 6 veckor kl 17:30 för att John ska kunna delta. 

Jag fick också reda på att jag också befinner mig en vecka efter vad jag trott så går in i vecka 14 idag istället för vecka 15. Så får "leva om" den här veckan igen. Livmodern ligger i framkant vilket kan betyda att jag aldrig eller kommer att ha svårare att känna sparkar och rörelse. 

 

 

Man läser och hör mycket från nära och bekanta om deras graviditeter. Olika uppleveler, förlossningar som alltid tycks se så olika ut, barn som kommer ut väger och beter sig så olika. Vissa har det lättare än andra, men också gravditeter som inte alltid slutar lyckligt. 

Jag blir berörd. Jag ryser och jag känner med dessa som råkar ut för det här. Dock har ett plus på stickan alltid varit en lyckad graviditet i vårt fall. Eller alltid är väl att ta i, jag har plusat 2 ggr i mitt liv och den ena var med Jamie och nu den här gången och än har inget missfall skett. (Peppar, peppar).

 

Mitt minne från när jag skulle göra en abort så gör man hur många ultraljud som helst och nu när man väljer att behålla barnet så gör man inga kontroller alls? Man bara väntar på ultraljudet i vecka 18? Konstigt.

Första gången vi var på inskrivning med Jamie i magen så trodde jag det skulle ske en massa tester men så var inte fallet. De petade inte ens på magen och man väntade bara på att man skulle vara längre gången innan man lyssnar, känner, mäter och tittar i magen. Allt barnmorskan går på är mitt ord? Eller fick man kissa på ännu en sticka där? Aja det var 4 år sedan jag var här och nu minns jag inte barnmorskans rutiner så väl.

 

Det jag vill komma till är att ovissheten är svår att leva med. Det måste ju även de utan kontrollbehov tycka?

 

Igår iallafall belv jag sådär berörd. En person råkar ut för något sorgligt gällande sitt barn i magen. Overkligt och sånt där man inte bör få vara med om. Jag känner mig väldigt lättad att jag slipper vänta länge för att få vårt besked om hur vår framtid ser ut? Är det som jag tror och det växer någon där inne? Eller kommer jag få ett besked att det inte finns något foster eller att den varit död sen länge. Än en gång, ovissheten. 

 

Jag har ju bestämt mig sedan någon vecka tillbaka att jag ska vara positiv och sluta tänka det värsta och glädjas att vi ska bli fyra. Det har gått galant, jag har en klar bild, jag har valt att glädjas. Tänk då när någon främmande man talar om för en att "tyvärr, det ser inte bra ut" Det måste vara så mentalt svårt.

Hur vanligt är det med missfall egentligen? Just nu känner jag till en hel del graviditeter och det sista jag vill är att någon av oss skulle stå där och bli utan ett barn. Ett barn de längtat och knytit an till.

Obehagliga tanke, fy. 

 

 

På måndag kommer jag åka till Mamma Mia och göra ett KUB-test, det har varit bokat sen länge. Min barnmorska  erbjöd det till oss då jag var i sån oro när jag ringde henne för att boka inskrivningen.

 

 

 

 

 

Idag är det ca 14 dagar sedan vi bestämde oss för att ta steget att gå från tre till fyra. Då menar jag att stå fast vid det. 

Förra graviditeten kom som en chock. Inte en sådan liten heller. För att förklara närmare var det för stort för mig att hantera, barn hade aldrig varit något jag varit intreserad av. Barn var FÖR vuxet, FÖR mycket ansvar, sjukt läskigt, ovant, konstigt, nästan omöjligt i min värld (iallafall under de kommande tio åren). Jag var 21 år när vi bestämde oss för att behålla det lilla livet som fanns inom mig. Ett liv som är vackrare än något jag någonsin sett, en kärlek jag aldrig känt och en person som får mig vilja leva för alltid.

 

Med det sagt, ska jag nu försöka förklara det jag känner just nu i skrivande stund. Här i soffan där jag sitter, säkert utan barn i magen, då vi precis påbörjat den här resan. Som vi får se vart den slutar? Barnlösa eller med ett litet syskon till Jamie, en ny Jamie. Ett nytt kapitel.

 

 

Det här är den konstigaste känslan. Hur skulle barn nummer två se ut om inte en kopia av Jamie? Min hjärna ser en till lugn liten vithårig kille med ett namn på J.

 

Men hur i all världens namn ska jag kunna älska så här igen. Jag har så svårt att se det här bli till verklighet. Jamie är mitt allt. Jag tror inte en person till ryms i mig? Hur ska man orka älska någon så här mycket igen? Alla som har älskat eller älskar någon vet att de känslorna inte är tygndlösa. De väger mer än bly, mer än ton. Gör någon du älskar sig så där vannsigt illa eller i värsta fall dör. Ja, så dör en del av dig. En del man aldrig kan få tillbaka. Ska jag oroa mig för en person till i mitt liv. Jag? den där sönder stressade mamman som ständigt är förvirrad med dåligt närminne och ofärgat hår. Vad blir kvar av mig då, ett skal?

 

Nu tycker ni att jag låter negativ och inte alls redo för den här uppgiften att bli tvåbarnsmor. Det kanske jag inte är nu, här i skrivande stund där jag sitter i soffan när värmeböljan är som värst. Eller så vet ni vad? Det kanske är precis det här jag behöver? Att älska någon mer så jag struntar i allt som har med städing och andra lama saker jag har i tankarna, jämt. Det är kanske precis det här. En till Jamie, fast inte en Jamie. Där, precis där börjar jag nu. Med en inställning om att allt löser sig, på ett eller annat vis. Jag har tänkt igenom det här, Vi har tänkt igenom det här. Jag är redo, jag kan det här, jag är mogen...jag är vuxen. Och jag förstår, precis som när jag var tjugoett år att livet kommer att förändras men vet ni vad, jag tror inte att jag dör på kuppen. Jag klarar det här, vet ni varför? Jo, för jag har John, världens bästa John.

 

Så frågan är? Är ni redo? 

 

 

 

 

 

 

Den här julledigheten har vi fått ordning i vårt vardagsrum. Många turer till ikea kan jag lova, där är man sällan ensam och såklart inte på jullovet. Spelar ingen roll när eller vilken dag man åkte det var alltid mängder av männsikor som ska ta tillfället i akt och få iordning hemma.

 

 

En möbel för tvspel och Jamies leksaker plus annat smått och gott jag anser är nödvändiga att ha nära