Malin Lidgren

I Tyresö:

 

 

 

Nu har jag vetat om min graviditet i en veckas tid. 

Symptomen är svåra att missa. Jag mår så fruktansvärt illa, yrsel och extrema hungerattacker som ger mig dåligt humör och det rinner i kinderna på mig när jag väntar, väntar och väntar på att maten ska bli klar. Efteråt mår jag illa igen, men på ett annat sätt, hanterbart liksom.

Något konstigt är att jag känner ständigt att det fladdrar och sparkar i magen. Är det tarmar och organ som flyttar sig? Det är jätte tydligt men barnet kan ju bara vara någon millimeter för att den är så liten.

Magen krampar flera gånger per dag, på olika ställen, runt och överallt.

En annan självklar grej är att jag är TRÖTT, det hör tlill, men fy fan för måendet när man väntar barn. Hade helt glömt bort, det var ändå 4 år sedan sist.

När mina vänner väntat barn vill jag att dom ska vara med på kort hela tiden och ha på sig fina kläder för dom är så snygga och klär i magen.

Men jag?

Akne som gör så förbaskat ont, fettigt hår och munsår. För att inte tala om trött och glomig hud som inte går att täcka. Suget efter jucie och mandariner är extremt och jag som knappt gillar jucie.

 

Men men, lyckan och glädjen trycker sig på, oron är inte så påtaglig längre. Jag tror gravidtiten kommer gå igenom. Jag vågar se ljuset i tunneln att vi ska bli fyra i vår familj. Eller okej, har jätte svårt att se att en spädis kommer flytta in. Men kan se att jag ska få mage och vara gravid ett tag fram över. Det låter väl lagom och bra för nu.

 

Vecka: 8

Start vikt: 46 kg

 

Det är all fakta jag har just nu.

Stay toned

 

 

 

 

 

 

 

 

I snart ett dygn har vi vetat om att det växer ett barn i mig. En ny person. begreppet är för stort för att ta in och jag blir alldeles tårögd när jag skriver det här. Kan inte säga att jag är ledsen och uppgiven inte heller överlycklig. Jag är enbart förvirrad och i chock. Mycket blandade känslor och när jag skriver det här är jag väldigt ärlig mot mig själv och mina känslor. 

 

För att försöka sammanfatta meningen jag avslutade med sist vill jag skriva vad jag menade.

 

För ca 3 veckor sedan fick jag världens svampinfektion i underlivet, egentligen inget ovanligt för att vara jag men den här var topp 3 i de värsta jag känt och upplevt. Jag kontaktar gyn och får hjälp omgående. Vid flertal tillfällen har jag ätit medecin oralt för att slippa besvären, det rekomenderas även nu. Jag bör äta tabeltterna i minst 6 månader. Jag undrar är det farligt att äta tabletterna om det någongång skulle bli ett barn under dessa 6 månader? Han väljer att göra ett ultraljud för att försäkra sig om att det inte finns något foster, och såklart gör det inte det. På börjar medecinen samma dag. Besvären ger inte med sig, väljer att öka min dos på egenbevåg, läser mig fram vilken mängd man kan ta. Besvären blir värre och jag öka min dos än en gång. En vecka senare får jag panik, det går inte över. Jag behöver hjälp!

Kontaktar gyn och skickas till kista, där visar det sig att jag måste öka min dos och dels har jag så ont i njuren men har liksom inte tid att ta mig till doktorn. Såklart har jag en kraftig urinvägsinfektion. Får fler tabletter att stoppa i mig. Nu ska jag äta hans medecin 3 ggr om dagen i 5 dagar. Han försärkrar sig om jag inte är gravid? jag säger såklart nej, han frågar om vi ska göra ett ultralljud men jag talar om att jag redan gjort ett för en vecka sedan. 

Vad jag fick talat om för mig är att medecinen är fosterskadande där av att jag inte bör äta de i samband med en graviditet. Men ingen fara på taket, det finns inte barn i mig är min tanke. Jag vill bara bli frisk.

 

Och nu 3 veckor senare efter jag ätit mängder av tabletter varje dag och såklart har jag ett liv i magen. 

En nära ber mig kontakta MVC fast att jag är så tidigt gången, dock vid de här laget vet jag inte alls hur många veckor jag har varit det? Antagligen nästan ingen då det var tomt i magen för tre veckor sedan?

Jag känner att det är konstigt att jag ska kontakta någon då missfallsrisken är stor? känns extra stor då min kropp är som den är. Men tydlgen är det tidsbrist på MVC så boka så snart som möjligt är mitt råd.

 

Jag ringer till min förra barnmorksa, hon minns mig, betryggande. Hon är glad, varm och härlig precis som förr.

Hon räknar ut hur lång gången jag är och hon tror vecka 6, hon tror barnet har blivit till den 14,15 eller 16 oktober. Antagligen gjord i Paris är min tanke.  Hon säger att veckan bör också stämma eftersom att det inte gick att se något i magen för 3 veckor sedan hos gyn. Hon talar om för mig att jag inte ska vara orlig för barnet och medcinen då jag enbart var befruktad och vi inte delar blod än eller hur man ska säga. Samma sak skedde med Jamie, fast då låg jag under narkos, också farligt men han klarade sig eftersom då var jag bara befruktad tio dagar innan operationen gjordes.

 

Nu vet ni väldigt mycket om mig och min hälsa. Jag hoppas min oror och ledsamhet grudnas av hormoner, gravidhormoner. Det enda som är possitvit är att jag äntligen har en förklaring varför jag fått tillbaka min akne. Hatade akne. Fettigt hår har jag också fått på köpet.

 

Med allt sagt och för att än en gång gå tillbaka till mitt förra inlägg med Emelies ord, att den här graviditeten är kanske min räddning menade hon att jag äntligen kanske inser att jag måste leva annorlunda om inte bara för min egenskull utanför Litens. 

Jag kommer försöka rå om mig själv. Jag kommer vara en dålig kompis som inte hör av sig och frågar hur alla i min närhet mår, jag kanske tar avstånd som jag redan gjort. Allt för att försöka stressa mindre. Inte boka/planera in för mycket i kallendern och kanske skylla på graviditen och ändra mig i sista minut. Enbart för att försöka få tid att andas någon gång.

Jag vill att alla ni där ute som vet vilka Ni är. Jag bryr mig om er, jag saknar och älskar er, men jag hinner inte se till andras behov just nu. Jag hamnar här ibland och jag är en person med mindre kraft än andra. Snälla söta rara, ta inget personligt. Så fort jag mår bra igen kommer ni märka det. 

Spela inga spel, för jag kommer inte ens märka att jag är med i spelet, hör av er när ni vill och känner för det även om jag inte ansträngt mig och kontaktat er de senaste gångerna.

Jag är inte hjärtlös och orättvis, jag lever bara farligt. Min hälsa står på spel.

 

 

 

 

På semestern (V 29), bestämde sig John och jag att vi skulle försöka bli fyra i vår familj. Grunderna låg på att jag skulle antagligen bli arbetslös och om Jamie skulle få ett syskon? är det kanske dags? innan glappet blir för stort och vi börjar prioterar annat?

 

Så nu under 20 veckors tid har vi försökt bli med barn. De vill säga inte använt oss av skydd, mer än så har det inte varit. Jag har försökt hålla koll på min ägglossning men det visade sig vara omöjligt så slutade ganska snart lägga vikt på det hela. De första veckorna efter att vi bestämt oss för en till ville jag att en bebis skulle bli till snabbt, liksom nu, sakanade tålamod helt och hållet. Glädjen var total.

Men att få till en bebis var tydligen inte så enkelt... Tillskillnad från Jamie som bara hände från ingenstans i min mening.

 

Nu mitt i allt flyttkaos och stress tittade jag på min mensapp och såg att den var sen men den är sen varje gång. Tänker inte mer på det och stressar ännu mer. Inser snart att så som jag misshandlar min kropp är det inte konstigt att jag inte ens kan producera mens. 

Jag känner mig helt utmattad som jag skrivit tidigare, otillräcklig och frånvarande. Under sex månder har jag levt under sån press som jag skapat själv många gånger. Men har nyligen kommit till insikt att jag går på mina sista batterier innan jag kolappsar. Jag har aldrig mått så här extremt tidgare, det känns ungefär som om jag kämpar för att ens överleva dagen. Min andning är så krampaktig att jag måste ta mig tiden att fokusera på att ta ett andetag och andas. Jag har ingen uppfattning om tid och rum.

 

Från en dag till en annan är mensen helt plötsligt tio dagar sen?

Med allt det här i bagaget och i den sinnesstämmningen kissar jag på en sticka.

Innan jag ens hinner blöta den ordentligt och kissa färdigt på stickan så visar den två streck, alltså gravid.

Panik, panik panik. Jag kan inte tänka, jag kan inte känna efter, jag kan inte vara glad. Jag HINNER inte. Snälla jag orkar inte. Så här snurrar mina tankar samtidigt som tårarna bara rinner ner för kinderna. Förtvivlad om vad som händer nu. Aldrig i mitt liv att det här barnet kan vara friskt när de kommit till i en sådan sjuk kropp. Inte nu, hur är det möjligt?

Det här var min första reaktion, såklart. Kontrollfreak som jag är, så är det här inte tillräckligt planerat. Liksom bli gravid den här veckan och nu? Åhhh suck.

 

Ringer en del samtal och som Emelie sa; Torka tårarna. Det är just det här Du har väntat på och mer lägligt kunde det inte vara, det här kommer vara din räddning.

 

 

De som hört nyheten skrattar av glädje för vår skull, även John, men återkommer i ett annat inlägg varför vi också bar på extra oro. 

 

 

 

 

 

Nu har vi bott i vårt hus under en veckas tid.

Vi har hunnit med mycket och kommit långt på vägen, dock är det MYCKET som återstår. När man köpt ett hus så kommer känslan av att jag kommer "aldrig att blir klar", jag tror det alltid kommer finnas projekt och saker att göra och hitta på. Allt från ytliga och praktiska till måsten. Många rum att fixa och dona med, problemet är inte viljan och kraften det är plånboken som säger stopp. Att välja och prioritera. Vad kommer först? 

 

Vi har haft mängder av hantverkare på plats under den här veckan. Många besked att ta till sig.

 

Hur som helst har jag knäppt några kort så ni nyfikna får se hur det ser ut hos oss. Pga av tidsbrist har jag inte haft tiden att vänta på att dagsljuset ska komma så tog dessa i morse.