Malin Lidgren

 

 

Jag tilldelas en ny barnmorska och sköterska ca en kvart efter att jag kommit in. Super härlia tjejer verkligen!

De frågar om en "läkarpraktikant" från Brazilen får vara med oss under den här förlossningen. Såklart hon får MEN här nämnde jag också min kravlista. INGA nybörjare får sy ihop mig sen när det är klart, den varma handduken får gärna tas fram och jag vill gärna få epidral. 

 

Brasilanskan såg mycket ung ut och mycket riktigt, 20 år och här står hon i vad hon anser mycket kalla Svergie och undersöker mig med sina fingarar långt inne i mig. Lite märkligt är att hon blundar under tiden hon undersöker mig så jag studerar hennes ansikte varje gång. Hon ser rolig ut och grimaserar sig varje gång hon gör det. Antar att hon inte har varit med om så många undersökningar då hon tycks ha svårt att "hitta rätt".  Barnmorksan och hon jämför fingrar och sånt, samt berättar att fostervattnet borde stickas hål på. Hon menar att det är VÄLDIGT mycket vatten så de tar fram extra påsar att försöka fånga upp det i. Hon tar fram något som ser ut som världens störtsa kinapinne och närmar sig mig. Innan jag vet ordet av så har hon spruckigt hål på vattnet. Jag känner och ser hur det sipprar och liksom skvätter som en liten vatten pistol ut ur mig.

 

Barnmorskan ger mig en timme, har inget hänt, vill de spruta in något hormon i ett dropp för att få fart på det hela. Så vi avvaktar. Hon tycktes iallafall känna massa hår på bebisen och hon menar att efter vattnet gått finns inte mycket kvar i vägen för bebisen att komma ut. Timmen går och ingen bebis men kraftiga värkar. Det konstiga är att jag fortfarande bara är öppen 7 cm.

 

Det är lite luddigt och jag orkar inte ta fram min journal men epidral hinner jag få antagligen innan vattnet tas? Lite oklart just nu. I folkmun hör man så mycket illa om epidralen när den sätts dit. (Med Jamie kände jag ingenting, minns så väl att jag hade så hemskt ont i magen med tårar som sprutade så jag märkte inte ens att läkaren kommit in i rummet och gett mig den).

 

Den här gången var det no drama. Jag skulle nu få epidralen mellan två värkar och jag kände mig väldigt medveten om vad som skedde vilket orade mig om jag skulle uppleva "sticket" som obehagligt och smärtsamt. Men på riktigt jag anade ingenting den här gången heller! Visst är det någon där bak som böckade med mig men det gör INTE ont. Jag är fortfarande väldigt FÖR den form av smärtlindring. 

Epidralen gör ju så att öppningsarbetet tar lite längre tid så det kan antagligen vara därför de där 3 cm tog lite tid. 

 

Timmen går och de väljer därför att spruta in hormonet via dropp. 

Snart börjar det hända saker. Klockan är inget jag har koll på för huvudtaget längre. Allt jag uppfattar är att sköterskorna tror att bebisen är här innan lunch och att de gärna vill vara med mig hela vägen. Tjejerna påpekar ständigt att jag är så lugn och jag oroar mig mest om de hunnit ta någon rast/lunch sen jag kom in?

 

John hjälper mig att ta värkarna som är väldigt kraftiga nu. Han gör det med hjälp av att jag ligger på rygg med benen upp mot magen samtidigt som han lägger tryck på mina knän. Det får smärtan att flyttas från ryggslutet till magen istället och jag känner att jag inte klarar mig utan hans hjälp. Vi får höra att vi är ett bra team upprepade gånger.

 

Allt de här trycket på magen gör att tarmen vaknar till liv, lite milt sagt. John får lämna rummet och gå in på toaletten och samtdigt rullas en rullstol in med inbyggd potta pga att jag sitter fast med både dropp, lustgas och med band till en dator som ser livmordens aktivitet samt barnets. Väl i stolen tömmer jag tarmen för 4 gången det här dygnet?! jag känner inte när det passerar men jag känner på lukten inne i rummet. Sköterskorna märker av det hela och lämnar mig själv. Här sitter jag på en potta med lustgasen tryckt mot ansiktet samtidigt som jag försöker torka mig för att bli så "fräcsh" jag kan. Inte alls pinit...haha. Jag ställer mig upp av smärta så där står jag med ena handen med toapapper och den andra mot underlivet och känner ett tryck! Jag börjar ropa lite lätt, där inne i rummet i min ensamhet att NU, NU kommer huvudet. Jag börjar ropa högre istället för att trycka på larmknappen... Huvudet kommer nu! Sen lite högre, huvudet kommer nu!!! I hopp om att någon ska höra mig. Snabbt kommer tjejerna in och säger att de sett på skrämen där ute att så fort de lämnade rummet började mina krystvärkar och att det inte är bajs påväg utan barnet. De kastar upp mig i sängen på alla fyra, allt jag har framför mig är John, en vit vägg och sänggaveln. John står uppe vid mitt huvud och har full överblick över hela rummet och strax börjar jag krysta. 

Det känns tydligt att det är barn på väg. 

Och jag känner den varma handduken som trycks mot både underlivet och rumpan, den känns fantastsik!

 

Jag krystar, krystar och krystar. Jag känner hur barnet åker ut men sedan slinker in igen. Ett fram, två bak...lite så är känslan. Snart börjar tjejerna bli lite mer aggresiva och och slutar säga att jag är duktig och bli mer hårda och säger: Ge plats Malin, GEE PLATS! 

Jag gör det!! Och det bästa jag kan går mina tankar. Allt det är lugna är som bortblåst och jag kan inte riktigt förstå vad jag går igenom. Hur mycket jag än tar i så går det inte.

 

Min kropp börjar skena iväg, vill liksom klättra men tjejerna tillrättar visar mig hela tiden. Ner med knäna i sängen Malin! John ser allvaret mellan tjejernas ögon och snart hör jag barnmorksan säga: -Två minuter utan luft och strax efter går ett larm. Det tjuter och tydligen springer 6 barnmorskor och läkare in. Nu är de 8 stycken i rummet. John ser allt från hans vinkel men jag ser bara John och hör ljudet från lustgasen, larmet och mina djuriska skrik som är panikartade och betyder HJÄLP MIG!! 

 

Här slutar de kommunicera med mig. 

Eller så hör jag dom inte bara. Jag blir oförmögen att klara av att hålla i lustgasen själv, jag behöver mina armar för att lyckas hålla mig på fötter, John tar över och pressar den mot mitt ansikte samtidigt som min kropp har så FÖRBASKAT ont. Nu tvångshåller en person mitt högra ben, den andra mitt vänstra och någon hänger sig på ryggen och analen. Jag riktigt känner hur de tvingar ut honom ur min kropp. Jag är tvångshållen och känner mig så jävla utsatt som att de torterar mig och ingen hjälper mig. Som ett djur inför slakt. Man är inte vatten värd. Men det gäller ju liv eller död för mitt barn! Det finns ingen tid för gulli gulli. Dock inser inte jag riktigt allvaret gällande Lillebror förns det hela är förbi. Det finns ingen tid att kommunicera med mig och gulla. HAN MÅSTE UT OCH DET NU.

 

Han kommer ut!

Jag vänder mig om men han är redan borta. Han har lämnat rummet. John gråter och säger han andas inte och är livlös och där och då hamnar jag i chock och medvetenheten om vad som hänt träffar mig. 

Sängen och golvet är täckt av blod och grönt klet och 3 främlingar kommer fram till mitt ansikte och säger att de gör allt de kan för mitt barn. Jag gråter hysteriskt, jag skakar som ett asplöv och de menar på att jag är i chock. Jag avslutar inte förlossningen utan bäddas ner i den kletiga sängen med varma filtar för att de ska få mig lugn igen. 

John står vid min sida, allt går så snabbt eller i slowmotion jag vet inte riktigt. Han säger att han går nu, sköterskorna vill de. Såklart ska ha gå men vet inte om jag ens svarar eller bara nickar.  Där ligger jag helt skärrad med främlingarna och mina tjejer jag känner igen. Allt jag känner är chock. Vet inte om de beror på det kroppsliga  jag varit med om eller att mitt barn är i fara. Jag hinner inte tänka länge innan John kommer inbärandes på Lillebror och hans tillstånd är stabilt igen.

 

Lillebror läggs hos mig och jag kan inte för mitt liv känna igen honom. Han ser lustig ut men HEL och med mycket hår. Jamie hade sagt till Susanne att -Jag tror Lillebror har gult hår med röda ögon. Och det där med röda ögon stämde. Hans dramatiska entre till världen gjorde att han bajsade i fostervattnet, något de bara gör när de utsätts för stress samt att hans blodkärl i ögonen sprack så ögonvitan gick inte att se, de var bara rött. Röda ringar som än finns kvar med tynar bort mer och mer för varje dag. Det gröna kletiga jag såg tidigare var alltså från att han bajsade i fostervattnet.

 

 

 

Men vad hände då?

 

Hans navelsträng satt fast runt halsen och jag lyckades bara krysta ut hans huvud men inte hans kropp och axlar, han hade fastnat i mig.

När de väl fått ut honom såg John sitt nyfödda barn med den vitaste kroppen med det blåaste huvudet hänga livlöst i armarna på barnläkaren där av sin kommentar till mig. En tramatisk bild för John att leva med. Han sa inte så för att skrämma mig utan han var också i chock av vad han precis tvingats se och uppleva och skriken han hört mig skrika.

 

 

Jag minns den här förlossningen som väldigt harmonisk som dock slutade väldigt obehagligt men de var bara de sista 20 minuterna av alla de timmar jag höll på. Som helhet är jag väldigt nöjd med all hjälp jag fick och alla människor vi träffade. Tjejerna jag hade med mig hela vägen var fantastiskt måna om mig och John och en av dem följde oss upp till vårt rum där vi spenderade en natt för att göra andningskontroller på Lillebror var 3:dje timme.  Jag rekomenderar alla att föda på Danderydssjukhus!

Det var måndag och BF var igår. Jag som hade väntat mig en bebis under helgen. Liksom vem går över tiden med sitt andra barn? Det kändes bara omöjligt och onödigt orättvist. Majoriteten av mina vänner föder två veckor förtidigt (deras förstfödda dessutom) och jag födde Jamie iallafall dagen innan beräknat. Sen hade jag det liksom på känn att i helgen, då, då är det dax. Tji fick jag....Ingen bebis kom...

 

 Nu var alla trötta på att vänta, folk började gissa hej vilt på nya datum och att bebisen skulle titta ut först på fredag, SUCK vad opepp att höra.  

 

Hur som!

Emelie hade bestämt sig att bebisen skulle ut och det nu. Så hon kom över med en flaska skumpa (läs liten) och gav mig en timmes fotmassage. Strax efter var det dags för trappen. Hon och min syster hejade på samtidigt som jag fick springa trappa upp och trappa ner. Emelie hade en önskan om 35 varv medan jag klarade väl av ca 10. Nu hade klockan slagit eftermiddag och vi skiljdes åt. 

 

Molande värk förekom under tiden John och jag satt på altanen och spelade kort tillsammans efter vi ätit middag. Jag klagade på ryggvärk men John trodde de enbart var för att jag skulle få ha den "bekväma" solstolen att sitta på. (Har inte känt av ryggen tidigare under graviditen). Timmarna gick från bekväm massage kl 17:00 till "mensvärk" klockan 22:00. Tillsammans alla tre låg vi i sängen och skulle få Jamie att somna. I tankarna fanns hela tiden tanken på att de här kan vara sista natten som tre. Jag tänkte att jag skulle ge allt i den stunden för Jamies skull, fall om hela hans värld skulle förändras inom en snar framtid. Hur skulle han reagera? Jag försökte njuta och vara en felfri mamma och jag ville ge honom allt fokus , ingen telefon eller något annat fick vara viktigt i den här stunden. Det dåliga samvetet om att jag inte ger Jamie de här 30 minuterna med en bok varje kväll gnaggde lite. Men samtidigt hade jag ont. Så där obekvämt ont, absolut hanterbart men sådär så det sätter sig på tålamodet och humöret. Det onda kändes i svanken och sammandragningar i magen. Bara av att John eller Jamie nuddade mig fick mig att känna obehag pga smärtan som ständigt gjorde sig ihågkommen.

Jamie somnade och vi försökte göra detsamma. John frågar om jag tror att det är allvar och att det händer nu? Jag minns inte vad jag svarade men visst kändes det väldigt strakt och annorlunda än tidigare. Men mitt vatten hade inte gått än? Det gjorde det ju sist?

 

Väl i sängen har vi svårt att komma till ro. Så runt 00:30 började vi klocka värkar. De kom var 20 minut och höll i sig i ca 30 sekunder. Vi höll på så en timme eller två. Strax efter somnade vi båda. 

 

Jag vaknar till av en värk, klockan är nu 04:15. Den känns stark så där så kroppen blir rastlös och man inte vet hur man ska stå eller gå. Magen kändes orolig och sänder signaler av att jag måste gå på toaletten, för tredje gången den här "kvällen". Det kändes också som ett tecken. Men ingen slemprop och ingen vatten.  

Jag kände allvaret i min kropp så jag valde att ringa BB för att höra om vad nästa steg var eftersom jag är omföderska? Livrädd för att föda snabbt och utan bedövning och ororn om ett fullt BB fanns också där, det är ändå mitt uppe i semstertider.

Ringer och får till svars att värkarna ska hålla i sig 1 minut eller mer och komma runt 5-6 minuter mellan. Ta alvedon och en varm dusch är hennes råd.

 

Jag gör som hon säger. Innan väcker jag John och menar att de är nog dax. Jag har varit vaken i en halvtimme med kraftiga värkar och ställer mig i duschen. Guu vad varmvatten lindrar. Vilken gåva! Jag andas varje gång värken kommer och jag är lugn. Väääldigt lugn. 

Samtidigt börjar John slå in storebrorpresenter till Jamie, packar och ordna med det sista. Johns pappa finns runt hörnet men så himla nära känns det ändå inte så jag frågar om han istället kan förbereda Susanne (Johns mamma) från Tyresö istället. Det tar ju ca 45 minuter innan hon kan vara på plats här hemma hos oss för att passa Jamie.

Tiden går och när Susanne har ca 5 minuter resväg kvar har jag bett John ringa och höra vart hon befinner sig. Här och då känns det VÄLDIGT kraftigt. Vi ringer BB och talar om att vi kommer nu!

Mina tankar går såhär: Skjutsa hem oss eller ej, jag bryr mig inte. Jag behöver lustgas och vill bara bli undersökt för att lugna nerverna. Jag vägrar att föda hemma eller i bilen. Man har ju hört skräckhistorierna liksom..

 

Susanne är på plats och vi ger oss av med en varm vetekudde och en handduk i baksätet som jag står på alla fyra på samtidigt som jag kramphåller både vetekudden mot ryggslutet och i Jamies barnbilstol som stöd. Tack och lov för att man får pause mellan värkarna. Jag hade helt glömt bort det sedan innan. Man har ju då de där 3 minuterna, helt smärtfria minuter att tillägga, att samla kraft inför nästa kramp. Det är toppen att kroppen fungerar så.

 

Väl inne på Danderyd möter jag en sköterska. Jag är fortfarande lugn och harmonisk. Förra gången var det mer drama med tårar och skrik i korridoren. Här behåller jag fattningen och tar en värk lite lugnt och stilla i "hallen" samtidigt som sköterskan håller min arm.

Väl på rummet dyker John snabbt upp efter han parkerat bilen och jag blir undersökt som visar att jag är öppen 7 cm. Härligt! Jag blir kvar och de tror det blir barn innan lunch. Klockan är nu 06:30 om jag inte minns fel.