Malin Lidgren

 

Jag tilldelas en ny barnmorska och sköterska ca en kvart efter att jag kommit in. Super härlia tjejer verkligen!

De frågar om en "läkarpraktikant" från Brazilen får vara med oss under den här förlossningen. Såklart hon får MEN här nämnde jag också min kravlista. INGA nybörjare får sy ihop mig sen när det är klart, den varma handduken får gärna tas fram och jag vill gärna få epidral. 

 

Brasilanskan såg mycket ung ut och mycket riktigt, 20 år och här står hon i vad hon anser mycket kalla Svergie och undersöker mig med sina fingarar långt inne i mig. Lite märkligt är att hon blundar under tiden hon undersöker mig så jag studerar hennes ansikte varje gång. Hon ser rolig ut och grimaserar sig varje gång hon gör det. Antar att hon inte har varit med om så många undersökningar då hon tycks ha svårt att "hitta rätt".  Barnmorksan och hon jämför fingrar och sånt, samt berättar att fostervattnet borde stickas hål på. Hon menar att det är VÄLDIGT mycket vatten så de tar fram extra påsar att försöka fånga upp det i. Hon tar fram något som ser ut som världens störtsa kinapinne och närmar sig mig. Innan jag vet ordet av så har hon spruckigt hål på vattnet. Jag känner och ser hur det sipprar och liksom skvätter som en liten vatten pistol ut ur mig.

 

Barnmorskan ger mig en timme, har inget hänt, vill de spruta in något hormon i ett dropp för att få fart på det hela. Så vi avvaktar. Hon tycktes iallafall känna massa hår på bebisen och hon menar att efter vattnet gått finns inte mycket kvar i vägen för bebisen att komma ut. Timmen går och ingen bebis men kraftiga värkar. Det konstiga är att jag fortfarande bara är öppen 7 cm.

 

Det är lite luddigt och jag orkar inte ta fram min journal men epidral hinner jag få antagligen innan vattnet tas? Lite oklart just nu. I folkmun hör man så mycket illa om epidralen när den sätts dit. (Med Jamie kände jag ingenting, minns så väl att jag hade så hemskt ont i magen med tårar som sprutade så jag märkte inte ens att läkaren kommit in i rummet och gett mig den).

 

Den här gången var det no drama. Jag skulle nu få epidralen mellan två värkar och jag kände mig väldigt medveten om vad som skedde vilket orade mig om jag skulle uppleva "sticket" som obehagligt och smärtsamt. Men på riktigt jag anade ingenting den här gången heller! Visst är det någon där bak som böckade med mig men det gör INTE ont. Jag är fortfarande väldigt FÖR den form av smärtlindring. 

Epidralen gör ju så att öppningsarbetet tar lite längre tid så det kan antagligen vara därför de där 3 cm tog lite tid. 

 

Timmen går och de väljer därför att spruta in hormonet via dropp. 

Snart börjar det hända saker. Klockan är inget jag har koll på för huvudtaget längre. Allt jag uppfattar är att sköterskorna tror att bebisen är här innan lunch och att de gärna vill vara med mig hela vägen. Tjejerna påpekar ständigt att jag är så lugn och jag oroar mig mest om de hunnit ta någon rast/lunch sen jag kom in?

 

John hjälper mig att ta värkarna som är väldigt kraftiga nu. Han gör det med hjälp av att jag ligger på rygg med benen upp mot magen samtidigt som han lägger tryck på mina knän. Det får smärtan att flyttas från ryggslutet till magen istället och jag känner att jag inte klarar mig utan hans hjälp. Vi får höra att vi är ett bra team upprepade gånger.

 

Allt de här trycket på magen gör att tarmen vaknar till liv, lite milt sagt. John får lämna rummet och gå in på toaletten och samtdigt rullas en rullstol in med inbyggd potta pga att jag sitter fast med både dropp, lustgas och med band till en dator som ser livmordens aktivitet samt barnets. Väl i stolen tömmer jag tarmen för 4 gången det här dygnet?! jag känner inte när det passerar men jag känner på lukten inne i rummet. Sköterskorna märker av det hela och lämnar mig själv. Här sitter jag på en potta med lustgasen tryckt mot ansiktet samtidigt som jag försöker torka mig för att bli så "fräcsh" jag kan. Inte alls pinit...haha. Jag ställer mig upp av smärta så där står jag med ena handen med toapapper och den andra mot underlivet och känner ett tryck! Jag börjar ropa lite lätt, där inne i rummet i min ensamhet att NU, NU kommer huvudet. Jag börjar ropa högre istället för att trycka på larmknappen... Huvudet kommer nu! Sen lite högre, huvudet kommer nu!!! I hopp om att någon ska höra mig. Snabbt kommer tjejerna in och säger att de sett på skrämen där ute att så fort de lämnade rummet började mina krystvärkar och att det inte är bajs påväg utan barnet. De kastar upp mig i sängen på alla fyra, allt jag har framför mig är John, en vit vägg och sänggaveln. John står uppe vid mitt huvud och har full överblick över hela rummet och strax börjar jag krysta. 

Det känns tydligt att det är barn på väg. 

Och jag känner den varma handduken som trycks mot både underlivet och rumpan, den känns fantastsik!

 

Jag krystar, krystar och krystar. Jag känner hur barnet åker ut men sedan slinker in igen. Ett fram, två bak...lite så är känslan. Snart börjar tjejerna bli lite mer aggresiva och och slutar säga att jag är duktig och bli mer hårda och säger: Ge plats Malin, GEE PLATS! 

Jag gör det!! Och det bästa jag kan går mina tankar. Allt det är lugna är som bortblåst och jag kan inte riktigt förstå vad jag går igenom. Hur mycket jag än tar i så går det inte.

 

Min kropp börjar skena iväg, vill liksom klättra men tjejerna tillrättar visar mig hela tiden. Ner med knäna i sängen Malin! John ser allvaret mellan tjejernas ögon och snart hör jag barnmorksan säga: -Två minuter utan luft och strax efter går ett larm. Det tjuter och tydligen springer 6 barnmorskor och läkare in. Nu är de 8 stycken i rummet. John ser allt från hans vinkel men jag ser bara John och hör ljudet från lustgasen, larmet och mina djuriska skrik som är panikartade och betyder HJÄLP MIG!! 

 

Här slutar de kommunicera med mig. 

Eller så hör jag dom inte bara. Jag blir oförmögen att klara av att hålla i lustgasen själv, jag behöver mina armar för att lyckas hålla mig på fötter, John tar över och pressar den mot mitt ansikte samtidigt som min kropp har så FÖRBASKAT ont. Nu tvångshåller en person mitt högra ben, den andra mitt vänstra och någon hänger sig på ryggen och analen. Jag riktigt känner hur de tvingar ut honom ur min kropp. Jag är tvångshållen och känner mig så jävla utsatt som att de torterar mig och ingen hjälper mig. Som ett djur inför slakt. Man är inte vatten värd. Men det gäller ju liv eller död för mitt barn! Det finns ingen tid för gulli gulli. Dock inser inte jag riktigt allvaret gällande Lillebror förns det hela är förbi. Det finns ingen tid att kommunicera med mig och gulla. HAN MÅSTE UT OCH DET NU.

 

Han kommer ut!

Jag vänder mig om men han är redan borta. Han har lämnat rummet. John gråter och säger han andas inte och är livlös och där och då hamnar jag i chock och medvetenheten om vad som hänt träffar mig. 

Sängen och golvet är täckt av blod och grönt klet och 3 främlingar kommer fram till mitt ansikte och säger att de gör allt de kan för mitt barn. Jag gråter hysteriskt, jag skakar som ett asplöv och de menar på att jag är i chock. Jag avslutar inte förlossningen utan bäddas ner i den kletiga sängen med varma filtar för att de ska få mig lugn igen. 

John står vid min sida, allt går så snabbt eller i slowmotion jag vet inte riktigt. Han säger att han går nu, sköterskorna vill de. Såklart ska ha gå men vet inte om jag ens svarar eller bara nickar.  Där ligger jag helt skärrad med främlingarna och mina tjejer jag känner igen. Allt jag känner är chock. Vet inte om de beror på det kroppsliga  jag varit med om eller att mitt barn är i fara. Jag hinner inte tänka länge innan John kommer inbärandes på Lillebror och hans tillstånd är stabilt igen.

 

Lillebror läggs hos mig och jag kan inte för mitt liv känna igen honom. Han ser lustig ut men HEL och med mycket hår. Jamie hade sagt till Susanne att -Jag tror Lillebror har gult hår med röda ögon. Och det där med röda ögon stämde. Hans dramatiska entre till världen gjorde att han bajsade i fostervattnet, något de bara gör när de utsätts för stress samt att hans blodkärl i ögonen sprack så ögonvitan gick inte att se, de var bara rött. Röda ringar som än finns kvar med tynar bort mer och mer för varje dag. Det gröna kletiga jag såg tidigare var alltså från att han bajsade i fostervattnet.

 

 

 

Men vad hände då?

 

Hans navelsträng satt fast runt halsen och jag lyckades bara krysta ut hans huvud men inte hans kropp och axlar, han hade fastnat i mig.

När de väl fått ut honom såg John sitt nyfödda barn med den vitaste kroppen med det blåaste huvudet hänga livlöst i armarna på barnläkaren där av sin kommentar till mig. En tramatisk bild för John att leva med. Han sa inte så för att skrämma mig utan han var också i chock av vad han precis tvingats se och uppleva och skriken han hört mig skrika.

 

 

Jag minns den här förlossningen som väldigt harmonisk som dock slutade väldigt obehagligt men de var bara de sista 20 minuterna av alla de timmar jag höll på. Som helhet är jag väldigt nöjd med all hjälp jag fick och alla människor vi träffade. Tjejerna jag hade med mig hela vägen var fantastiskt måna om mig och John och en av dem följde oss upp till vårt rum där vi spenderade en natt för att göra andningskontroller på Lillebror var 3:dje timme.  Jag rekomenderar alla att föda på Danderydssjukhus!

Det var måndag och BF var igår. Jag som hade väntat mig en bebis under helgen. Liksom vem går över tiden med sitt andra barn? Det kändes bara omöjligt och onödigt orättvist. Majoriteten av mina vänner föder två veckor förtidigt (deras förstfödda dessutom) och jag födde Jamie iallafall dagen innan beräknat. Sen hade jag det liksom på känn att i helgen, då, då är det dax. Tji fick jag....Ingen bebis kom...

 

 Nu var alla trötta på att vänta, folk började gissa hej vilt på nya datum och att bebisen skulle titta ut först på fredag, SUCK vad opepp att höra.  

 

Hur som!

Emelie hade bestämt sig att bebisen skulle ut och det nu. Så hon kom över med en flaska skumpa (läs liten) och gav mig en timmes fotmassage. Strax efter var det dags för trappen. Hon och min syster hejade på samtidigt som jag fick springa trappa upp och trappa ner. Emelie hade en önskan om 35 varv medan jag klarade väl av ca 10. Nu hade klockan slagit eftermiddag och vi skiljdes åt. 

 

Molande värk förekom under tiden John och jag satt på altanen och spelade kort tillsammans efter vi ätit middag. Jag klagade på ryggvärk men John trodde de enbart var för att jag skulle få ha den "bekväma" solstolen att sitta på. (Har inte känt av ryggen tidigare under graviditen). Timmarna gick från bekväm massage kl 17:00 till "mensvärk" klockan 22:00. Tillsammans alla tre låg vi i sängen och skulle få Jamie att somna. I tankarna fanns hela tiden tanken på att de här kan vara sista natten som tre. Jag tänkte att jag skulle ge allt i den stunden för Jamies skull, fall om hela hans värld skulle förändras inom en snar framtid. Hur skulle han reagera? Jag försökte njuta och vara en felfri mamma och jag ville ge honom allt fokus , ingen telefon eller något annat fick vara viktigt i den här stunden. Det dåliga samvetet om att jag inte ger Jamie de här 30 minuterna med en bok varje kväll gnaggde lite. Men samtidigt hade jag ont. Så där obekvämt ont, absolut hanterbart men sådär så det sätter sig på tålamodet och humöret. Det onda kändes i svanken och sammandragningar i magen. Bara av att John eller Jamie nuddade mig fick mig att känna obehag pga smärtan som ständigt gjorde sig ihågkommen.

Jamie somnade och vi försökte göra detsamma. John frågar om jag tror att det är allvar och att det händer nu? Jag minns inte vad jag svarade men visst kändes det väldigt strakt och annorlunda än tidigare. Men mitt vatten hade inte gått än? Det gjorde det ju sist?

 

Väl i sängen har vi svårt att komma till ro. Så runt 00:30 började vi klocka värkar. De kom var 20 minut och höll i sig i ca 30 sekunder. Vi höll på så en timme eller två. Strax efter somnade vi båda. 

 

Jag vaknar till av en värk, klockan är nu 04:15. Den känns stark så där så kroppen blir rastlös och man inte vet hur man ska stå eller gå. Magen kändes orolig och sänder signaler av att jag måste gå på toaletten, för tredje gången den här "kvällen". Det kändes också som ett tecken. Men ingen slemprop och ingen vatten.  

Jag kände allvaret i min kropp så jag valde att ringa BB för att höra om vad nästa steg var eftersom jag är omföderska? Livrädd för att föda snabbt och utan bedövning och ororn om ett fullt BB fanns också där, det är ändå mitt uppe i semstertider.

Ringer och får till svars att värkarna ska hålla i sig 1 minut eller mer och komma runt 5-6 minuter mellan. Ta alvedon och en varm dusch är hennes råd.

 

Jag gör som hon säger. Innan väcker jag John och menar att de är nog dax. Jag har varit vaken i en halvtimme med kraftiga värkar och ställer mig i duschen. Guu vad varmvatten lindrar. Vilken gåva! Jag andas varje gång värken kommer och jag är lugn. Väääldigt lugn. 

Samtidigt börjar John slå in storebrorpresenter till Jamie, packar och ordna med det sista. Johns pappa finns runt hörnet men så himla nära känns det ändå inte så jag frågar om han istället kan förbereda Susanne (Johns mamma) från Tyresö istället. Det tar ju ca 45 minuter innan hon kan vara på plats här hemma hos oss för att passa Jamie.

Tiden går och när Susanne har ca 5 minuter resväg kvar har jag bett John ringa och höra vart hon befinner sig. Här och då känns det VÄLDIGT kraftigt. Vi ringer BB och talar om att vi kommer nu!

Mina tankar går såhär: Skjutsa hem oss eller ej, jag bryr mig inte. Jag behöver lustgas och vill bara bli undersökt för att lugna nerverna. Jag vägrar att föda hemma eller i bilen. Man har ju hört skräckhistorierna liksom..

 

Susanne är på plats och vi ger oss av med en varm vetekudde och en handduk i baksätet som jag står på alla fyra på samtidigt som jag kramphåller både vetekudden mot ryggslutet och i Jamies barnbilstol som stöd. Tack och lov för att man får pause mellan värkarna. Jag hade helt glömt bort det sedan innan. Man har ju då de där 3 minuterna, helt smärtfria minuter att tillägga, att samla kraft inför nästa kramp. Det är toppen att kroppen fungerar så.

 

Väl inne på Danderyd möter jag en sköterska. Jag är fortfarande lugn och harmonisk. Förra gången var det mer drama med tårar och skrik i korridoren. Här behåller jag fattningen och tar en värk lite lugnt och stilla i "hallen" samtidigt som sköterskan håller min arm.

Väl på rummet dyker John snabbt upp efter han parkerat bilen och jag blir undersökt som visar att jag är öppen 7 cm. Härligt! Jag blir kvar och de tror det blir barn innan lunch. Klockan är nu 06:30 om jag inte minns fel.

 

 

 

Jaaha....

Här sitter jag i soffan med världens största mage och utan bebis!

Lillebror är inte ett dugg intresserad av att titta ut fast att det var sagt idag!? 

John säger: Fint folk kommer sent.... 

Bara dumheter om du frågar mig!

 

Jag vill inte att Lillebror eller jag ska växa en centimeter till. Liksom han ska ut också. Om han förväntas väga minst 4,5 kg nu idag fullgången, vad ska han då väga om jag får gå över tiden?

Oj, oj obehagliga tanke. Jag vet allt för väl vad som väntar mig. Nervöst, minst sagt.

Samtidigt läser jag på sociala medier att det ploppar ut barn hej vilt och gärna sisådär 3 veckor för tidigt. Jag önskar att jag hade fått vara med i deras gäng. 

Det tycks inte finnas en enda kotte som går fullväg eller ännu värre över tiden. 

Min statistik säger mig 3 av 10 är som jag. Resten är Ni lyckliga som slipper sitta tålmodigt och vänta och vänta och vänta en dag till.

 

Det är så deppigt att öppna troslådan ännu en morgon för att leta efter ett rent par som ska passa för att sedan gå till garderoben för att försöka hitta ett endaste plagg som passar för dagen eller något att ta på mig för huvudtaget, då att gå nakenfis inte är ett alternativ.

John har liksom hajjat till att jag ständigt bär samma klänning...

Han säger: Åh du bär din favoritklänning, vad fin du är! 

Haha nu är det faktsikt inte en och samma med de är väldigt snarlika, men till poängen, om John uppmärksammat det här med mina klädval då hörrni, då har det gått långt.

 

Tack och hej från en bitter tjej!

 

 

 

Hej Ni nyfikna eller intresserade!

 

Igår gjorde jag mitt diabetestest. Det såg hel bra ut så det var

härliga besked.

 

 

 

 

Hur som...

Inatt vaknade jag med krämpor, smärtor i ryggslutet samt illningar i ljumskarna som sved och kraftiga sammandragningar som var ganska reglbudna... Ärligt trodde jag att NU sker det! Handsvetten rann till, gåshuden kom, tarmen tömdes och analen och mellangården smärtade. 

Jag har inte haft en enda "känning" de senaste två veckorna och jag har känt mig oförskämt pigg trots högt tempo emellanåt. Är ändå i vecka 40 så trodde allt vatten i kroppen jag samlade på mig med Jamie skulle ha kommit för länge sedan och att kroppen skulle vara lika slut den här gången som sist. Men ICKE. 

 

Jag har sovit hela nätter samt att humöret varit stabilt och på topp. Något vimsigt bara samt taskig balans.

Pga inga förvarningar har jag tänkt att jag kommer f*n gå över tiden. Orättvist med sitt andra barn då jag inte ens gjorde det med mitt första?! men efter nattens påhitt upplever jag att det känns som något är på gång. Kroppen har ändrats på något vis. Jag mindes att jag nämnde något om det till John innan vi skulle sova igår... Något känns annorlunda...

Dock inget vatten eller någon slempropp.

 

Men jag tror vi får träffa Lillebror inom ett par dagar... nu återstår det bara att se.

 

Alla bitar bara faller på plats så nu kan jag föda utan att behöva känna att det saknas en massa grejer! 

Skötväskan från silvercross fick hoppa på också.

 

 Lillebrorsrum tog ju fart för länge sedan....trodde jag, ja. Jag var taggad och på hugget sen bara dog det ut. Vi målade om och jag skrev listor på vad jag ville ha, sedan tog det typ stop. För många järn i elden och hälsan hade jag inte riktigt med mig.

 

Allt blev bra och lagom i det ca 8 kvm lilla rummet han fått. Allt för en vädligt billig peng också.

 

 

 

 

 

Senaste nytt är att jag befinner mig i vecka 39, (vecka 40 redan nu på måndag!)

Mitt sista besök på mvc är nu förbi och hela familjen hade jag med mig.

Vi kom överrens om att ingen nybörjare får sy ihop mig, att jag inte vill amma och även att jag är väldigt FÖR smärtlindring. Resten får gå som det går helt enkelt!

Juste den där varma handduken folk pratar om ska jag be om också....

 

Vikt: 63 kg

Magens mått: 37cm

(Och magens omkrets som jag mätt själv för att det är kul att minnas är 103 cm)

 

Pga magens gigantiska mått misstänker hon att jag har risk för att ha drabbats av antagligen graviditetesdiabetes så nu på onsdag måste jag göra något form av glukostest. Man fastar från 20:00 från kvällen innan och kl 08:00 morgonen efter tar det tar man ett blodprov. Sen måste man dricka någon form av lösning och 2 timmar senare måste jag ta sticket i fingret igen för att se vad jag får för resultat.

 

Också pga det där fantastiska måttet TROR inte barnmorskan att han ska väga MER än 4,5!!! Alltså hjälp! Jag tyckte Jamie var en klump som vägde 3,8.

 

 

Aja annars är BF nästa söndag...När tror ni Lillebror tittar ut? 

Igår var vi och 13 000 andra på kolmården. Sommarens mest fyllda dag än så länge om jag förstod rätt? Tack vare oss och alla de andra som hittat dit valde de att ha öppet en timme längre. Tur var väl det för att vi skulle "hinna" allt så var vi där fram till 20, sen får vi inte glömma våra 4 h i bilen tur och retur.

En fullspäckad dag med andra ord!

Väl på plats skötte sig barnen sig jätte väl och höll sig nära oss vuxna jämt. För oss två gravida höll vi bra tempo och ingen kunde märka av våra gravditeter förutom dom två jätte kulorna som avslöjar oss.

 

Idag befinner jag mig i vecka 37 och förra veckan skickade jag iväg de sista? beställningarna till Lillebrors ankomst. Jag undrar om jag glömt något, eller om ni rekomenderar något som man "måste" ha.

 

Äntligen fick jag träffa läkaren på Mvc ang benen i hopp om att få blodförtunnande utskrivet. Men det var lättare sagt än gjort... Hon sa att åderbråcken på benen antagligen är för resten av mitt liv. Super peppande....NOT. Det finns inget att göra, utan bara vänta tills jag föder. Liksom kul att min mormor på närmare nittio år hade vackre ben än jag?! Var dessa kommer från vet ingen. Ofta är de ärftliga eller kommer av övervikt. Hmm...men någon ska väl vara den första i släkten? Suck. 

För att försöka ha ett positivt tänkande ska det gå att operera bort. Det ska tydligen både vara kostsamt, smärtsamt och ta lååååång tid innan resultat syns. Just i detta nu känner jag att det får kosta vad det kostar vill. 

Jag har två olika sorter. Den ena mer ådrig och utstickande och de andra som är mer som ett blåmärke med blodkärl som brustit och grenat sig. Som för övrigt var på ett område stort som en tia den 8 maj. Se nu, redan 20 dagar senare har de växt och förökat sig?!!! 

Ådran går från smalbenet upp till underlivet, drabbat värst är höger sida. 

Sen har jag fått konstiga små "fläckar" på låret nära trosan, ådror på rumpan som ibland visar sig som en troskant och ljumsken på höger sida har börjat få färgen blå. 

Har jag nämnt hur härligt det är att det är sommar och shorts tider!? 

Haha jag är medveten om min bitterhet men hoppas den och bråken försvinner;D 

I vecka 32 var jag hos barnmorskan. Jag fick väga mig, mätta magen samt ta blodprov. Ja sånt där standard. Ah juste och lyssnade på lilleman. 

Järnvärdet hade gått ner på två veckor från 114 till 110 samt att gången innan hade det sjunkit också så nu har jag börjat ta tabletterna igen. 

Vägde för övrigt 60 kg. 

Magens mått ligger inte länge utanför kurvan som den nästan gjorde sist utan har också sjunkit lite. Tack gode Gud!  

Lillebror var stressad inne i magen vi så försökte komma ner i varv så att hjärtslagen skulle göra detsamma. Hon frågade om jag haft någon förkylning nyligen, då kan bebisarna tydligen regera men det hade jag inte haft men strax efter besökt kom det. Mina första tecken på att jag blev/är krasslig. 

Förlåt för den hastiga bilden.

Tänk vad vinklar kan göra!? På första bilden motsvarar inte bilden magen så stor som jag upplever den. Den ser ju nästan liten ut? Jag känner att bild nummer två är mest lik den magen jag ser i spegeln. Sådär otymplig, sådär svår att hitta kläder till. Det blir lätt att tröjorna känns korta och att magen slutar under tröjans linning. Inte okej! Gravidbyxorna har blivit till ett måste. 

Andra byxor går inte igen och de kniper över låren till och med. 

Nu är jag för trött för att skriva och för trött för att hålla mig vaken. All text blir till svammel så det är lika bra att sluta. 

Sov gott!

Igår hade jag besök hos MVC och det var ett tag sedan sist. 

Jag vägde mig och ligger nästan exakt på samma vikt som jag gjorde med Jamie i samma vecka (55,5 kg). Jag har allstå gått upp 9,5 kg sedan resan började. Heeelt galet. Jag är ganska säker på att jag hamnar minst på samma slutvikt som jag gjorde med Jamie eftersom jag nu "kommit i kapp" med min förra graviditet. Den resan slutade dagen innan beräknad på 65 kg. Så det återstår och se. För matlusten är det inget fel på ;).

 

Det som skiljer är magensmått, den här gången ligger jag över medel, förra gången låg jag under. Mina egna slutsatser säger mig att de kan ha och göra med moderkakans placering då den ligger i framkant den här gången, det gjorde den inte sist.

 

 

 

  

 

 

 

Sakta men säkert har jag börjat förstå att den här graviditeten kommer att sluta med att en fjärde person ska flytta in hos oss. Ganska självklart egentligen men svårt att ta in rent mentalt.

Min bild om VEM som ska komma blev mer tydlig för mig efter RUL.  Nu har jag smält tanken över att vi faktiskt väntar en till liten grabb och det känns inte alls konstigt längre så börjar namnförslagen rulla på och hans rum börjat ta form. Jag försöker men hjälp av inredning och namn se framför mig VEM vi ska få möta och ta hem. Jag är rädd att om namnet är för hårt som det först nämnda jag vill ha och har pratat om på J är för hårt och kommer att bidra till en tuff grabb så kanske jag hellre väljer ett annat som är mycket mjukare och klär en kille med ödmjukhet. Det tråkiga är att John inte alls kan ta sig an namnet som jag ser framför mig mer och mer. Tack och lov att det är nästan halvvägs kvar så hoppas att en av oss vänjer sig vid tanken.

 

Men ang det här med namn. John är lite knäpp gällande den biten enligt mig, eller knäpp är väl fel ordval, alla har sitt sätt. Han tänker så att han måste liksom relatera namnen på våra barn till fotbollsstjärnor eller seriefigurer han tycker om för att han ska kunna fatta tycke för ett namn? Medan jag går "bara" på känslan och hur jag anser att namnen klingar. Sen fastnar jag lätt för bokstäver. Har nog alltid varit lite så. Att jag har favoritsiffror och bokstäver och de spelar roll när jag väljer mina namnförlag. Det kanske är minst lika knäppt? Eller hur tänker ni?

Sen är det väldigt enkelt att välja bort namn för att man redan relaterar det till en person som man kanske känner eller har känt. Det är mycket svårare att förälska sig i ett namn och mycket lättare att istället "hata" ett.

 

Annars har jah börjat tänka på vilka saker som känns viktiga den här graviditeten jämfört med förra gången och största skillnaden måste vara vagnen. Livsviktigt att det är The One Den här gången jämfört med förra få jag ville bara komma billigt unda, samt rymmas med den i bilen. 

Andra nödvändigheter som jag anser är viktiga som jag INTE hade förut är babynest, snorsug, att ha flera nappflaskor, en riktig skötväska och en sådan där sidosäng på våran säng för bebisen att sova i. Jag får smått panik över att tänka på att vi emellåt ska ligga fyra i våran 1,60 säng?! Nä jag skulle vara nöjd om den sov på sin kant skyddad från Jamies fötter och pappas armbågar. 

 

Aja nog babblat för ikväll, en tanke slog mig. Det är nog dags för nya magbilder! 

Vad ska jag säga. Jag har svårt för förändringar och jag har svårt för att min kropp förändras. Vet inte om de är åldersnoja jag upplever eller om det enbart är graviditeten. 

Mitt minne sa mig att de var härligt att vänta barn !? Det här är ändå något jag längtat till. Men måste faktiskt säga att det är ganska oglammigt, ansträngt och  allt annat än egoboostande. 

Jag känner av smalhetsen. Att man ska vara smal så länge som det går och om möjligt inte samla på sig något vatten alls, som om det vore valfritt? Sen är det bäst om magen bara är en liten kula och inte växer för fort och Gud förbjude om naveln tittar ut. 

Men tyvärr av mina två graviditeter att avgöra så passar jag inte in i det idealet. Jag är raka motsatsen.  Jag är den andra typen ingen vill vara.

Jag är den som äter mig onödigt tjock, så låren nuddar varandra och jag är enbart halvvägs. Jag har alltid kunnat äta allt jag vill och aldrigt tänkt på hur många kalorier jag stoppat i mig. Det är svårt att hålla tillbaka gällande matintaget och allt annat jag kommer åt. Så är det jämt, gravid eller ej.  Jag saknar helt enkelt diciplin! 

Bilden tagen på mitt högra smalben när jag insåg att jag drabbats. Från ingenstans. Psykiskt tungt då sommaren står runt hörnet. 

 

Här ekar det tomt, men inte i lillebrors-rum! I helgen påbörjade vi nämligen projektet. Som jag längtat hörrni! 

Bilder får komma efterhand än så länge är det alldeles för ofärdigt

Världens bästa storebror var en hjälpande hand! 

 

Gravidvecka 22 har inneburit min första arbetsvecka på mååånga veckor. Samt min första vecka med gravidkrämpor. Njuren och ryggen har spökat, min penicilinkur mot min kraftiga urinvägsinfektion jag såklart hade haft i en månads tid tog slut i måndags och efter det fick jag krämpor i höger njure. Min lösning är att försöka dricka bort det och jag hoppas det fungerar, om en vecka ska jag lämna en ny odling för att se att jag är helt fri från bakterier så tills dess dricker jag på! Efter de kommer de börja ta urinprov var sjätte eller åttonde vecka för att jag ska slippa råka ut för det igen. Men men inget ovanligt i MalinLand hela mitt liv har jag haft problem med "kisseriet".

Men det tar inte slut där. Nu till det pinsamma problemet!

 

Jag har den här veckan haft ont och varit förbaskat öm i och mest utanpå mitt underliv. Ibland när jag satt migj har jag känt som om hela "fiffi" är ett enda stort blåmärke. Har pratat om det bland de jag känner och ingen tycktes känna vid mina känningar. Dock så gjorde en av mina kollegor det. Hon berättade att hon fått ett åderbråk under sin graviditet som sedan spreds sig från underlivet ut på låret och ner i knävecket.

Så jag åkte hem och tog mig en titt. Och inte ska jag vara sämre. SÅKLART har jag fått ett åderbråk på hela höger blygdläpp och i ljumsken. Det här är varför trosorna skaver och underlivet ömmar?

Tydligen är det en vanlig åkomma när man väntar barn... dock har jag ALDRIG hört någon som råkat ut för det.

Enligt google ska det försvinna från underlivet efter gravditeten men de jag fått på insidan låret kommer antaligen aldrig kunna försvinna.

Hej skönhetesoperationer! Ska jag vara 25 år med åderbråk?! Nä, snälla, det är alldeles för tidigt! 

Första inköpen til Lillebror inhandlades i vecka 20 och sedan dess har det rullat på.

Små byxor, en vitkofta, två filtar och lite detaljer till rummet. På posten kommer snart fler plagg från HM's nya kollektion för nyfödda samt posters jag nämt tidigare.

Nu ska jag övertala John om att till nästa helg att vi ska ta oss tiden och måla hans rum.