Malin Lidgren

 

 

Ni som känner mig vet att Jepser, min förra, gick bort dagen efter att jag fyllde 19 år. Vilket har lämnat hösten och speciellt dagarna där runt med mycket ångest, och inte alls den där härliga känslan man hade kring sin dag som barn.

Efter fem år har jag lärt mig att hantera sorgen. John blev min stora räddning och han gav mig den största gåvan av de alla, ett barn. Barn var något jag ville ha i framtiden förut, runt trettio typ, så längtan fanns inte där. Men på någotvis växte känslan i mig efter pluset på stickan. Jamie kom till och plötsligt insåg jag att jag hade inte levt klart mitt liv.

 

 

Nyligen läste jag i ett gammalt anteckningsblock om mina mörkaste tankar som jag bar med mig efter Jespers bortgång. Jag läste att jag trodde att jag upplevt allt och livet hade inget kvar att visa mig. Jag fanns till för andra men för mig själv kvittade det i stort sett. Nästan så att jag väntade på att det skulle bli februari så att jag skulle tas från jordens yta. (Som jag nämnt tidigare, har jag drömt om den dagen jag ska dö på och allt jag "vet" är att det ska infinna sig i den månaden men inte vilket år).

Men Jamie kom och gav tillbaka meningen med livet. Det låter som något alla säger men jag upplever att mitt liv spelar större roll nu. Fler är beroende av mig och bara tanken av att Jamie skulle få leva utan sin mamma gör att mitt hjärta går itu. Jag vill leva för alltid. Så något som kom med att bli mamma är att jag än en gång blivit rädd för döden. Något jag lämnat för fem år sedan när jag fick se döden på nära avstånd. Mycket tankar kring ämnet fanns i min barndom/ungdom redan. Tanken av att förlora mamma eller pappa gjorde det svårt för mig att sova. En viss ångest fanns där hela tiden. Jag tror mycket beror på att jag inte visste hur döden kunde se ut men sen hände  något...

 

Robert, en vän, dog och året var 2008, det var det närmaste jag kommit döden. Det var omänskligt, oförstående och förkrossande. Här satt jag, inne på KS och såg den en gång varma kroppen bli kall. Det gjorde så ont i mig, så ont! Jag blickar upp och ser hans familj som gråter och går itu mitt framför mig. Hur känner de om jag känner så här? Var min tanke. Mina närmaste vänner var i rummet, även de förkrossade. Det var så mycket känslor...för mycket att hantera! Tiden gick, minnet sviker mig, för jag minns inte hur länge vi satt inne i det mörka rummet med tända ljus hos Robert.  Vi lämnade sjukhuset den kvällen och det var sista gången jag såg honom. 

Det jag lärde mig av att vara så nära döden var att det fanns inget läskigt här. Det var sorgligt på alla vis men det var ju fortfarande Robert som låg där, inget lik. 

 

Månader senare sker det igen...

Det knackar på och beskedet når mig. En polis och präst står vid vår dörröppning och frågar om det är jag som är Malin. Där kom det, det första skriket. Jag minns det allt för väl och jag fasar för den dagen ett sådant besked når mig igen. Ohanterligt, ont så där j*ävla ont gjorde det, igen. Nu, nu förstår jag vad jag såg där inne hos Robert den där fasansfulla dagen. Det jag såg i Roberts familj. Nu är det min tur och det här är bara början...

 

Att plocka upp sitt liv, bit för bit är svårt och det tar tid. Alla gör det på olika sett. Efter många månaders väntan för John gav jag mig in i leken igen, kärleken. Och det är det bästa jag gjort. Han gav mig min familj och han gav mig mening igen.