- Malin Lidgren

Det är nästan en månad sedan jag slutade med mina p-piller som jag ätit sedan Jamie föddes. Förra månaden fick jag nog! Jag har granskat mitt förhållande, mig själv och allt jag en gång brytt mig om för att luska ut vad "felet" är och varför jag mått som jag mått. För att beskriva för er som jag gömt det för eller inte träffat mig på ett tag har jag känt mig som ett tomt skal efter sommaren. Jag har inte kraft nog att fejka det längre. Jag har undvikt sociala sammanhang då jag varit allt för trött och uppgiven för att orka. Jag har varken skrattat, gråtit eller varit arg. Allt jag någonsin brytt mig om och intresserat mig för har varit som bortblåst och helt känslolöst.

Jag började tro att felet låg i vår relation innan jag granskade mig själv. Mina tankar sa åt mig att vi som par borde söka hjälp eller att jag borde gå till doktorn och få tabletter utskrivna eller byta preventivmedel. Men än en gång så fanns inte kraften i mig för att få tummen ur. Också rädd för att skrapa djupare än på ytan av min känsla. För trött och för orkeslös att orka vara den här tragiska personen som är en tråkig och dålig kompis, en mamma och sambo som knappt finns i familjen och en besvikelse för mig själv.

Men av en slump hamnade jag hos gynekologen som snabbt bad mig att sluta med mina p-piller under en tre månaders period. Och där är vi idag! Redan nu har jag upplevt skratt och gråt och jag är så nöjd att jag känner något!! Så många gånger jag velat gråta för att lätta på trycket men inte kunnat så många gånger jag önskat att jag ska känna lust och glädje. Vi får se vart det här fortsätter men jag är lättad över att inte sova hela tiden som jag ständigt gjort, att inte känna den här krypande känslan av ångest hela,hela tiden och att uppskatta och känna glädje i mina "hobbys" igen! Jag känner, jag vill och jag kan! Jag hoppas att det här är ett första kliv i rätt riktning mot ett lyckligare jag!