Malin Lidgren

 

Man läser och hör mycket från nära och bekanta om deras graviditeter. Olika uppleveler, förlossningar som alltid tycks se så olika ut, barn som kommer ut väger och beter sig så olika. Vissa har det lättare än andra, men också gravditeter som inte alltid slutar lyckligt. 

Jag blir berörd. Jag ryser och jag känner med dessa som råkar ut för det här. Dock har ett plus på stickan alltid varit en lyckad graviditet i vårt fall. Eller alltid är väl att ta i, jag har plusat 2 ggr i mitt liv och den ena var med Jamie och nu den här gången och än har inget missfall skett. (Peppar, peppar).

 

Mitt minne från när jag skulle göra en abort så gör man hur många ultraljud som helst och nu när man väljer att behålla barnet så gör man inga kontroller alls? Man bara väntar på ultraljudet i vecka 18? Konstigt.

Första gången vi var på inskrivning med Jamie i magen så trodde jag det skulle ske en massa tester men så var inte fallet. De petade inte ens på magen och man väntade bara på att man skulle vara längre gången innan man lyssnar, känner, mäter och tittar i magen. Allt barnmorskan går på är mitt ord? Eller fick man kissa på ännu en sticka där? Aja det var 4 år sedan jag var här och nu minns jag inte barnmorskans rutiner så väl.

 

Det jag vill komma till är att ovissheten är svår att leva med. Det måste ju även de utan kontrollbehov tycka?

 

Igår iallafall belv jag sådär berörd. En person råkar ut för något sorgligt gällande sitt barn i magen. Overkligt och sånt där man inte bör få vara med om. Jag känner mig väldigt lättad att jag slipper vänta länge för att få vårt besked om hur vår framtid ser ut? Är det som jag tror och det växer någon där inne? Eller kommer jag få ett besked att det inte finns något foster eller att den varit död sen länge. Än en gång, ovissheten. 

 

Jag har ju bestämt mig sedan någon vecka tillbaka att jag ska vara positiv och sluta tänka det värsta och glädjas att vi ska bli fyra. Det har gått galant, jag har en klar bild, jag har valt att glädjas. Tänk då när någon främmande man talar om för en att "tyvärr, det ser inte bra ut" Det måste vara så mentalt svårt.

Hur vanligt är det med missfall egentligen? Just nu känner jag till en hel del graviditeter och det sista jag vill är att någon av oss skulle stå där och bli utan ett barn. Ett barn de längtat och knytit an till.

Obehagliga tanke, fy. 

 

 

På måndag kommer jag åka till Mamma Mia och göra ett KUB-test, det har varit bokat sen länge. Min barnmorska  erbjöd det till oss då jag var i sån oro när jag ringde henne för att boka inskrivningen.