Malin Lidgren

 

 

Idag är det ca 14 dagar sedan vi bestämde oss för att ta steget att gå från tre till fyra. Då menar jag att stå fast vid det. 

Förra graviditeten kom som en chock. Inte en sådan liten heller. För att förklara närmare var det för stort för mig att hantera, barn hade aldrig varit något jag varit intreserad av. Barn var FÖR vuxet, FÖR mycket ansvar, sjukt läskigt, ovant, konstigt, nästan omöjligt i min värld (iallafall under de kommande tio åren). Jag var 21 år när vi bestämde oss för att behålla det lilla livet som fanns inom mig. Ett liv som är vackrare än något jag någonsin sett, en kärlek jag aldrig känt och en person som får mig vilja leva för alltid.

 

Med det sagt, ska jag nu försöka förklara det jag känner just nu i skrivande stund. Här i soffan där jag sitter, säkert utan barn i magen, då vi precis påbörjat den här resan. Som vi får se vart den slutar? Barnlösa eller med ett litet syskon till Jamie, en ny Jamie. Ett nytt kapitel.

 

 

Det här är den konstigaste känslan. Hur skulle barn nummer två se ut om inte en kopia av Jamie? Min hjärna ser en till lugn liten vithårig kille med ett namn på J.

 

Men hur i all världens namn ska jag kunna älska så här igen. Jag har så svårt att se det här bli till verklighet. Jamie är mitt allt. Jag tror inte en person till ryms i mig? Hur ska man orka älska någon så här mycket igen? Alla som har älskat eller älskar någon vet att de känslorna inte är tygndlösa. De väger mer än bly, mer än ton. Gör någon du älskar sig så där vannsigt illa eller i värsta fall dör. Ja, så dör en del av dig. En del man aldrig kan få tillbaka. Ska jag oroa mig för en person till i mitt liv. Jag? den där sönder stressade mamman som ständigt är förvirrad med dåligt närminne och ofärgat hår. Vad blir kvar av mig då, ett skal?

 

Nu tycker ni att jag låter negativ och inte alls redo för den här uppgiften att bli tvåbarnsmor. Det kanske jag inte är nu, här i skrivande stund där jag sitter i soffan när värmeböljan är som värst. Eller så vet ni vad? Det kanske är precis det här jag behöver? Att älska någon mer så jag struntar i allt som har med städing och andra lama saker jag har i tankarna, jämt. Det är kanske precis det här. En till Jamie, fast inte en Jamie. Där, precis där börjar jag nu. Med en inställning om att allt löser sig, på ett eller annat vis. Jag har tänkt igenom det här, Vi har tänkt igenom det här. Jag är redo, jag kan det här, jag är mogen...jag är vuxen. Och jag förstår, precis som när jag var tjugoett år att livet kommer att förändras men vet ni vad, jag tror inte att jag dör på kuppen. Jag klarar det här, vet ni varför? Jo, för jag har John, världens bästa John.

 

Så frågan är? Är ni redo?