Mitt liv tog en vändning för en månad sedan, dagen då vår lilla son föddes. En vändning som man kanske tror att man är redo för och tror sig veta hur det kommer att vara. Men ärligt talat, de är omöjligt att sätta sig in i den bilden innan man upplevt den. Självklart vet man att man kommer älska sitt barn från den sekund den väljer att titta ut. Men kärleken man känner för sitt barn är en kärlek som inte går att ta på och den är så annorlunda än de andra kärlekarna man har till sin familj eller vänner. Det här är något nytt.
Minuterna innan vårt första möte:
Allt började med en j*vla smärta, det var krystvärkarna och jag hade inte många krystningar kvar innan han skulle titta ut. Samtidigt som jag inte kunde fokusera på att snart får jag träffa mitt barn, för än så länge fanns han bara i mig. Jag var rätt ovetandes och allt var inte verkligt än, han var ju bara en mage. Allt jag kände i den stunden var: Fyyy faaan vad ont det gör, jag tror att jag går av. Nästa värk kommer och jag krystar och trycket släpper och varmt vatten forsar ut. Jag ser hans ben och att han har en pung och jag tänker: det är en pojke. Dom lägger honom alldeles naken och varm på mitt bröst. John gråter och är alldeles till sig. Jag däremot är rätt chockad och har äckligt ont där nere och känner hur navelsträngen dras emot det onda. Jag vill bara få det att sluta, de klipper bort navelsträngen och jag kan äntligen koppla av. Jag tittar ner på mitt nyfödda barn och klappar honom på huvudet och jag tänker: han har hår, underbart lent hår. Han är de mjukaste jag någonsin rört. Jag är så facinerad över hur han ser ut. Jag känner inte igen honom, han ser inte ut som någon annan utan han är en alldeles egen. Jag kan inte sluta klappa honom på hans lena, lena kropp. Jag är så förvånad över att allt är så färdigt men i miniatyr. Han har allt som vi har, såklart, men jag är ändå i chock. Jag tittar på John och tänker: Han är vår, vi har skapat honom.
Nu en månad senare:
Är kärleken så stor på ett så mäktigt sätt. Den fanns där redan från början men den växer till sig och ändrar form, jag kan liksom inte förklara på ett bra sätt. Jag känner att jag måste skydda honom mot allt ont som finns. Jag tänker fula tankar och tänker de får ALDRIG hända honom, de måste jag se till! Jag känner hur min kropp trånar efter att få hålla om honom, bära, lukta, klappa och se på honom. Jag har spenderat en hel månad med honom men har ändå de där känslorna i mig flera ggr per dygn. Självklart blir jag trött, grinig, irreterad och osugen på att göra allt de där för att ibland är de ofrivilligt. Mamma-rollen är verkligen ett jobb på heltid och inget är på mina villkor, de är ju han som styr och ställer. Trots denna omvandling som är svår att ta till sig i alla lägen är det så himla speciellt, så speciellt att man måste uppleva det för att förstå.
Jag älskar honom från topp till tå. Allt från hans lilla strumpludd mellan tårna till hans söta och mjuka lilla mun som är det mysigaste som finns att pussa på. Att det är kärlek jag känner är det inget snack om, ovillkorslös underbar kärlek.
'
