Malin Lidgren

Vilken händelserik födelsedagshelg vi haft. Redan på fredagskväll börjande firandet av John och hans 25 årsdag. Vi checkade in dressade för en kväll på slottet och det var det vi fick. Vi åt vällagad mat som vi aldrig prövat förut, drack dyrt vin och tog en påkostad efterrätt. Det kostar att vara på topp måste jag nog säga att jag lärt mig av de här två dagarna. Vi lämnade matsalen och begav oss upp till baren på ovanvåningen där vi träffade på ett annat par i vår ålder. Av samma anledningar som vi gjorde att de befann sig på en weekend på Görväln. Kvällen fortsatte i deras sällskap och kvällen slutade inte för en klockan slog 03:00.

Jag känner mig ganska vuxen, jag lever ett sådant liv. Barn, fästman, "villa" och arbetar. Mina vardagssysslor ser nog precis ut som min mammas gjorde när jag var liten. Dit jag ville komma var att jag mognat mycket och förändrat både mig och mina vanor sedan jag var tjugoett och blev gravid. Men något som består är mina udda matvanor. Självklart har jag utvecklats där med speciellt efter graviditeten. Saker och ting smakar inte som förut, både på gott och ont, men jag har lång väg kvar. Just på det här området känner jag mig inte vuxen. Skaldjur, fisk, kaffe, nyttiga frukostar, ägg, ost, kalla matbufféer, såser, dressingar, röror, sharkerier, viner ja allt sådant där "vuxet" kan jag inte få ner. Jag hade så gärna velat ha mer variation i det jag stoppar i mig och speciellt vid sociala sammanhang. Tänk att kunna tacka ja till en kaffe eller äta maten istället för att sitta och "picka och plocka bort". Jag har och kommer aldrig tvinga i mig saker som vänner och bekanta gjort men jag hoppas att min nyfikenhet kring mat kommer driva mig framåt.

Bilderna är tagna några timmar efter att vi kommit fram till stugan. Vi bestämde oss att gå ner ett gäng till vattnet för ett dopp. Det var en vacker sommarkväll och vi andades ut efter den långa färden ner. Vi NJÖT av ledighet och semester precis de två sakerna Öland står för. Jag älskar den platsen!

Efter semesterns slut valde vi vänner att mötas upp för att äta middag ihop, en onsdag eller vad det nu var. Lite mysigt att inte alltid sitta runt köksbordet utan verkligen ta vara på sensommarens kvällar.

Okej, välkomna in i mitt huvud för en stund. Jag har kommit underfund med att jag har vad som kallas en identitetskris. Många faktorer spelar nog in. Som först det här med att mammaledigheten har nått sitt slut och det är dags för mig att välkomna ett nytt kapitel i mitt liv. Livet som arbetande småbarnsförälder. Det här kommer antagligen vara det mest krävande och kanske längsta kapitel jag kommer ha levt under mina 23 år. Min arbetssituation är väldigt oklar och det ger mig ständig ångest. Det hade känts förbaskat tryggt att ha den punkten under kontroll. En mycket mindre faktor men som samtidigt gör det lite jobbigt för mig är det här med mitt utseende. Det här låter väldigt ytligt, det hör jag med. Men dit jag vill komma är att jag vet inte hur den här nya Malin vill/kommer/ska se ut. Jag känner inte min kropp längre och blir alltid lika överraskad när jag står i en provhytt för kläderna sitter aldrig som jag tror de ska. Jag vet inte hur jag ser ut. Jag tror att jag spenderar allt för lite tid framför spegeln så att även det här med att klä på mig blir rörigt och vemodigt. En tredje sak är det här med nattlivet. Jag prövade på en tjejkväll som slutade i karaoke, det här ledde mig nästan till tårar. Jag var vilsen, ensam, förtvivlad och chockad. Jag är inte 23 år trots allt, jag har nog åldrats sisådär femtio år från den där dagen vi fick pluset på stickan. Lillgammal har jag varit länge men aldrig har jag riktigt tappat greppet med så här många år. Jag har turen med mig då mina vänner sväljer mig hel, med både hull och hår. Dom begär inte för mycket av mig och jag älskar dom för det. Jag har lite att lista ut och jag hoppas att snarare än jag tror sitter jag där och är bekväm med en eller två saker på min lista. Hur härligt skulle det inte vara om det här med klädena skulle vara mitt enda och största problem.

Igår var första dagen på förskolan och under en timme fick de hålla låda. Jamie pekades snabbt ut till att vara den vildaste, mest högljudda, tryggaste, mest nyfikna barnet där av de som skolas in. Innan sommaren skulle jag väl aldrig i mitt liv tro att han skulle vara allt jag skrev ovan. Men som man själv lärt sig tidigare i livet kan en sommar eller ett långt lov göra mycket med ens personliga utveckling. En annan sak att nämna är att han är äldre än de andra barnen, självklart kan det vara en avgörande faktor. Samtidigt har det fysiska alltid legat lite i hans natur medan pratet med riktiga ord kommit i skymundan. Idag fick vi spendera tre timmar på plats var av halva tiden var han frustrerad, hungrig och trött. Ingen napp fick han heller ha. Det är svårt att få allas rutiner att klaffa när man är under samma tak. På förskolan är det tålamod och anpassning som gäller. Nu håller vi tummarna att dag nummer tre kommer gå lika bra som dag ett.

Mitt ett och ett halvt år av mammaledighet är över snarare än ni tror, redan imorgon börjar verkligheten och inskolningen av lilla J. Jag är så tillfreds med allt det här då Jamie förväntar sig mer av dagen efter denna händelserika sommar än att gå hemma med mig. Jag tror han både har psyke och ålder inne för att klara av och uppskatta den här resan som väntar honom. Vi har inhandlat och märkt en massa oömma, bekväma och praktiska kläder så jag tror vi är redo för morgondagen. Hoppas bara förskolan är redo för vår mysiga, högljudda, trotsiga och sjövilda buse.

När mina allra största tårar, starkaste känslor och mest smärtsamma ögonblick inträffar under en osämja mellan oss. Då vet han när det är dags att svälja stoltheten, lyssna och ta in det jag säger. Jag vet inte hur rätt det låter i era öron, men det bryr jag mig inte ett smack om. Han är den som kämpat med sina "mörka sidor" (väldigt dramatiskt sagt), redan från dag ett då jag och han blev vi. Hans mognad och tillit till mig har fått oss att växa och klarat av den stora prövningen som ligger i att bilda familj. Utan hans engagemang och vilja hade vi inte klarat det första året. Jag hade en förmåga att släppa och ge upp. Jag satte mig själv på en hög häst där Jesper satt mig många år tidigare. Där kunde jag vara oberörd, i alla fall låssades jag att jag var det. Smärta och sårbarhet var en sak jag knappt vågade visa. Idag när jag ser på oss som par. Visar verkligen John att han förtjänar mig och jag får kämpa för att visa att jag faktiskt förtjänar honom. Och ingen kunde vara stoltare än jag över min blivandes resa!

Min nya besatthet är inget godis, ingen ny serie utan Hanna och Amandas härliga, härliga relationspodcast. Jag vill aldrig sluta lyssna och jag startade här om veckan med avsnitt 1 och lyssnar mig uppåt. De här två underbara systrarna Hanna Widell och Amanda Schulman har blivit som två nya vänner jag kan sitta och lyssna på i timmar. Innan den här podden visste jag knappt att de två fanns eller knappt vad en pod var. Men ändå får dom mig att tänka tankar jag aldrig funderat på, skratta högt, njuta, granska mig själv och bara känna att livet är så där härligt som är ett återkommande ord i podden. Varje avsnitt kommer med ett nytt tema. Som de säger, dom är inga experter utan pratar från hjärta om de saker dom upplevt. Podden är extremt personlig, därav känslan att man känner sig som kompisar redan från första stund. Jag tycker alla tjejer bör lyssna. Det handlar inte bara om barn som man kan tro utan om singelliv, ångest, relationer till sina vänner, roliga historier, medium, deras privatliv ja allt. Tjejerna kommer att skratta tills dom gråter och gråta tills dom skrattar. Och här sitter jag bredvid och får ny energi och hör allt det här personliga som gör att jag faller allt djupare ner i min lilla förälskelse jag skapat. Det bästa med poddar är att de finns där för mig när jag har tid. Till exempel när jag lagar mat, duschar, tar en promenad eller försöker ha lite egentid och slippa alla hjärnspöken. Så med det här inlägget slår jag ett slag för poddar och två mysiga systrar!!

Barnfria och utan ansvar för en kväll. Så vi tog oss till en härlig kväll i håtuna som gick i kräftanstecken. Det var riktigt trevligt och verkligen en sann sommarnatt med skratt och dans. Timmarna gick och kvällen slutade sent med en blixtrande himmel med regndroppar som kom ikapp.

Här om dagen tog vi oss an vårt badrum. Vi gav det lite kärlek och omsorg helt enkelt. Nu är bebisgrejorna bortplockade och fram kom vuxenlivet och lite njutning. Det ska vara mysigt i höst att avnjuta lite egentid med en lång dusch. Vi köpte på oss ett skåp att ha över tvättmaskin, den rymmer massor! Förut hade jag alla rengöringsmedel synligt, varken snyggt eller barnvänligt. Handtagen man fick till, bytte jag ut mot knoppar från indiska. I burkarna har vi topz, tamponger, toapapper och bomullspads. Förvaring är ett måste, den saken löste vi under bänken. De två nedersta lådorna är för ljus och mörktvätt. Lätt, praktiskt och behändigt.