Ny årstid ger mig ofta en känsla och längtan efter förändring. Stora som små. Känner ni igen er? Jag kan tänka mig det. Inredning brukar vara det första jag tänker på, strax efter granskar jag mig själv och min egna garderob. Andra gånger kan det ha varit nya vanor jag har velat ta till mig, eller tanken på att utvecklas inom karriären eller kanske helt byta spår. Nu är jag i fas ett. Det innebär tänka, tänka och tänka. Tiden går och snart börjar jag handla efter mina nya tankar och känslor. Frissan är bokad, tyvärr inte först den 4/11 men det ger mig mer tid att tänka. Kanske tur det, annars hade jag nog suttit här med lugg om tiden hade varit bokad redan förra veckan. Jag tycker det är läskigt ibland hur mina tankar svajar från dag till dag. Aja, kvällen börjar lida mot sitt slut och vi ska se en rulle innan huvudet träffar kudden.
Fördelarna med att arbeta på förskolan är många. Självklart allt det jag redan pratat om så som tiderna och hur mer anpassat det här yrket känns när man själv har barn jämfört med butiksjobbet. En annan faktor är att slippa det ytliga som mitt förra arbete stod för. Missförstå mig inte nu, jag älskar att vara ansiktet utåt för ett företag. Men här på förskolan vill de ha mig mer för mina egenskaper som person och inte det säljande hos mig. Jag har aldrig varit bekväm i mig själv med en massa speglar, spotlights och långa dagar utan smink. Speciellt när jag får betalt för att vara denna pigga, hjälpsamma tjej som har koll på läget ang allt som gäller kläder och mode. Jag leverar helt enkelt bättre när jag är bekväm, och det är jag när jag lagt ner lite tid på att se fräschare ut. Man kan nästan säga att sminket har varit en del av min "uniform" när jag går in i jobbrollen. Hur som helst, på förskolan finns det inga speglar, inga kunder och inga dömande blickar. Så här står jag rakt upp och ner i det mest bekväma och ömtåliga plaggen som finns i min garderob att bära. Barnen och jag bygger sandslott, sitter i gräset, ritar och klistrar och kramas dagarna i enda. Precis så som en fröken bör vara enligt min mening. Orädd och närvarande.
För er som är lite sugna på att lära känna Nicole lite bättre och följa deras resa som blivande föräldrar till Jamie's nya kusin i magen, tycker jag att ni ska klicka er i på hennes blogg: www.nicolemandin.blogg.se Där kan ni läsa, se bilder och uppdateras. Jag vet att de två var på ultraljudet igår så kan tänka mig att en uppdatering med bild kommer inom kort. Mini, mini, mini vi älskar dig redan<3
Nu är det bestämt. Månd-fred mellan 08:45-16:15 kommer jag arbeta som resurs på en förskola och nästan varannan lördag kommer jag finnas på MQ. Så varannan vecka arbetar jag sex arbetsdagar och varannan fem. Det känns tryggt, bra och underbart eftersom mina nya arbetstider stämmer väldigt bra överens med Jamie's tider på hans förskola. Jag är fortfarande i chock över hur allt löst sig för mig? Här har jag oroat mig sen januari, sedan samma vecka som hjärtat började på dagis blev jag uppringd av förskolan där de erbjöd mig arbete. Fanatiskt och tacksamt är orden!
Ikväll var varenda stol kring middagsbordet fylld då vännerna var över och åt lite tacos. Sådana här kvällar när vi äntligen lyckas knopa ihop våra liv för en kväll och mötas under samma tak kan göra mycket för själen. Det har varit mycket på agendan på kvällarna nu flera dagar i rad, jag hoppas morgondagen bjuder på en mindre händelserik afton. Apropå ingenting så har en sorts ångest lämnat mig kring det här med arbetet och i veckan ska jag ta ett stort beslut. Just i detta nu, känns livet så där okomplicerat, enkelt och självklart. Jag hoppas den känslan får leva kvar i mig efter månader och månader med huvudvärk efter att jag pressat ihop käkarna och levt med ständig ångest. Livet... Tänk hur allt kommer sig! Tror ni allt är förbestämt och liksom löser sig? Ibland känns det iallafall så. Knippor kommer och knippor går...
När Sanna, Rikard, Bella och jag var på naturhistoriska hade de gjort några avbildningar av hur stor en bebis är i magen.
Storleken mellan månaderna var så tydlig och det var roligt att se eftersom jag då visste att lilla kusin håller på att bli till. Och hur roligt är det inte för de blivande föräldrarna att se?
Jag la tummen som objekt att jämföra med så man fick en bild av hur stor barnert är.
Vid tre månader var barnet ungefär lika stor som tummen.
Håll fram er egen tummen framför er och jämför den med er knytnäve så ser man att det skiljer ganska mycket.
Vid fyra månader var den nästan lika stor som min knytna hand.
Jag skulle nu säga att vid fem månader att barnet är lika stort som två knytna händer utmed varandra.
Vid sju månader är den en jätte bebis och jag kan inte fatta att det är två månader kvar!!
Antagligen överlever nog ett barn som kommer ut vid den här tiden för det mesta som sker under den sista tiden är nog mer att den lägger på sig vikt, blir längre och gör sig redo för att möta omvälden.
Vilken händelserik födelsedagshelg vi haft. Redan på fredagskväll börjande firandet av John och hans 25 årsdag. Vi checkade in dressade för en kväll på slottet och det var det vi fick. Vi åt vällagad mat som vi aldrig prövat förut, drack dyrt vin och tog en påkostad efterrätt. Det kostar att vara på topp måste jag nog säga att jag lärt mig av de här två dagarna. Vi lämnade matsalen och begav oss upp till baren på ovanvåningen där vi träffade på ett annat par i vår ålder. Av samma anledningar som vi gjorde att de befann sig på en weekend på Görväln. Kvällen fortsatte i deras sällskap och kvällen slutade inte för en klockan slog 03:00.
Igår gick Filip och Nicole ut med den stora nyheten att de två väntar barn. Det betyder att Jamie kommer få en ny liten kusin och att John ska bli morbror för första gången. En fantastik liten mini håller på att bli till just nu. Det är så himla rolig för lilla bebis är beräknad den 1 februari, (Jamie föddes den 9:de), så ni hör ju själva hur vi väntar många år av dubbelkalas. Vi har en väldigt nära relation till Nickan och Filip och umgås ofta och mycket. Det här gör också att vi inte behöver känna så stor press på bebis nummer två för nu kommer ju kusin fylla det behovet hos vår lilla kille.
För att fira in vecka 12, bjöd John och jag över på middag och en liten överraskning.
Överraskade och glada
På bilden har vi blivande pappa, blivande morbror, blivande mamma och blivande kusin
Nicole gick in i vecka 11 i sin graviditet och vi bestämde oss att vi ta några magbilder när vi befann oss på Böda, Öland (under semetserveckan tjugoåtta).
När jag var gravid, befann jag och John oss på Böda, Öland men vi var där under semesterveckan tjugonio istället så det betyder att även min vecka 11 bild är tagen på samma plats.
Ni kommer garanterat få se fler bilder på den urhärliga växande magen på min fantastiska,älskade svägerska <3
Jag känner mig ganska vuxen, jag lever ett sådant liv. Barn, fästman, "villa" och arbetar. Mina vardagssysslor ser nog precis ut som min mammas gjorde när jag var liten. Dit jag ville komma var att jag mognat mycket och förändrat både mig och mina vanor sedan jag var tjugoett och blev gravid. Men något som består är mina udda matvanor. Självklart har jag utvecklats där med speciellt efter graviditeten. Saker och ting smakar inte som förut, både på gott och ont, men jag har lång väg kvar. Just på det här området känner jag mig inte vuxen. Skaldjur, fisk, kaffe, nyttiga frukostar, ägg, ost, kalla matbufféer, såser, dressingar, röror, sharkerier, viner ja allt sådant där "vuxet" kan jag inte få ner. Jag hade så gärna velat ha mer variation i det jag stoppar i mig och speciellt vid sociala sammanhang. Tänk att kunna tacka ja till en kaffe eller äta maten istället för att sitta och "picka och plocka bort". Jag har och kommer aldrig tvinga i mig saker som vänner och bekanta gjort men jag hoppas att min nyfikenhet kring mat kommer driva mig framåt.
Bilderna är tagna några timmar efter att vi kommit fram till stugan. Vi bestämde oss att gå ner ett gäng till vattnet för ett dopp. Det var en vacker sommarkväll och vi andades ut efter den långa färden ner. Vi NJÖT av ledighet och semester precis de två sakerna Öland står för. Jag älskar den platsen!
Efter semesterns slut valde vi vänner att mötas upp för att äta middag ihop, en onsdag eller vad det nu var. Lite mysigt att inte alltid sitta runt köksbordet utan verkligen ta vara på sensommarens kvällar.
Okej, välkomna in i mitt huvud för en stund. Jag har kommit underfund med att jag har vad som kallas en identitetskris. Många faktorer spelar nog in. Som först det här med att mammaledigheten har nått sitt slut och det är dags för mig att välkomna ett nytt kapitel i mitt liv. Livet som arbetande småbarnsförälder. Det här kommer antagligen vara det mest krävande och kanske längsta kapitel jag kommer ha levt under mina 23 år. Min arbetssituation är väldigt oklar och det ger mig ständig ångest. Det hade känts förbaskat tryggt att ha den punkten under kontroll. En mycket mindre faktor men som samtidigt gör det lite jobbigt för mig är det här med mitt utseende. Det här låter väldigt ytligt, det hör jag med. Men dit jag vill komma är att jag vet inte hur den här nya Malin vill/kommer/ska se ut. Jag känner inte min kropp längre och blir alltid lika överraskad när jag står i en provhytt för kläderna sitter aldrig som jag tror de ska. Jag vet inte hur jag ser ut. Jag tror att jag spenderar allt för lite tid framför spegeln så att även det här med att klä på mig blir rörigt och vemodigt. En tredje sak är det här med nattlivet. Jag prövade på en tjejkväll som slutade i karaoke, det här ledde mig nästan till tårar. Jag var vilsen, ensam, förtvivlad och chockad. Jag är inte 23 år trots allt, jag har nog åldrats sisådär femtio år från den där dagen vi fick pluset på stickan. Lillgammal har jag varit länge men aldrig har jag riktigt tappat greppet med så här många år. Jag har turen med mig då mina vänner sväljer mig hel, med både hull och hår. Dom begär inte för mycket av mig och jag älskar dom för det. Jag har lite att lista ut och jag hoppas att snarare än jag tror sitter jag där och är bekväm med en eller två saker på min lista. Hur härligt skulle det inte vara om det här med klädena skulle vara mitt enda och största problem.
När mina allra största tårar, starkaste känslor och mest smärtsamma ögonblick inträffar under en osämja mellan oss. Då vet han när det är dags att svälja stoltheten, lyssna och ta in det jag säger. Jag vet inte hur rätt det låter i era öron, men det bryr jag mig inte ett smack om. Han är den som kämpat med sina "mörka sidor" (väldigt dramatiskt sagt), redan från dag ett då jag och han blev vi. Hans mognad och tillit till mig har fått oss att växa och klarat av den stora prövningen som ligger i att bilda familj. Utan hans engagemang och vilja hade vi inte klarat det första året. Jag hade en förmåga att släppa och ge upp. Jag satte mig själv på en hög häst där Jesper satt mig många år tidigare. Där kunde jag vara oberörd, i alla fall låssades jag att jag var det. Smärta och sårbarhet var en sak jag knappt vågade visa. Idag när jag ser på oss som par. Visar verkligen John att han förtjänar mig och jag får kämpa för att visa att jag faktiskt förtjänar honom. Och ingen kunde vara stoltare än jag över min blivandes resa!
Min nya besatthet är inget godis, ingen ny serie utan Hanna och Amandas härliga, härliga relationspodcast. Jag vill aldrig sluta lyssna och jag startade här om veckan med avsnitt 1 och lyssnar mig uppåt. De här två underbara systrarna Hanna Widell och Amanda Schulman har blivit som två nya vänner jag kan sitta och lyssna på i timmar. Innan den här podden visste jag knappt att de två fanns eller knappt vad en pod var. Men ändå får dom mig att tänka tankar jag aldrig funderat på, skratta högt, njuta, granska mig själv och bara känna att livet är så där härligt som är ett återkommande ord i podden. Varje avsnitt kommer med ett nytt tema. Som de säger, dom är inga experter utan pratar från hjärta om de saker dom upplevt. Podden är extremt personlig, därav känslan att man känner sig som kompisar redan från första stund. Jag tycker alla tjejer bör lyssna. Det handlar inte bara om barn som man kan tro utan om singelliv, ångest, relationer till sina vänner, roliga historier, medium, deras privatliv ja allt. Tjejerna kommer att skratta tills dom gråter och gråta tills dom skrattar. Och här sitter jag bredvid och får ny energi och hör allt det här personliga som gör att jag faller allt djupare ner i min lilla förälskelse jag skapat. Det bästa med poddar är att de finns där för mig när jag har tid. Till exempel när jag lagar mat, duschar, tar en promenad eller försöker ha lite egentid och slippa alla hjärnspöken. Så med det här inlägget slår jag ett slag för poddar och två mysiga systrar!!
Barnfria och utan ansvar för en kväll. Så vi tog oss till en härlig kväll i håtuna som gick i kräftanstecken. Det var riktigt trevligt och verkligen en sann sommarnatt med skratt och dans. Timmarna gick och kvällen slutade sent med en blixtrande himmel med regndroppar som kom ikapp.
• Jag ber nästan aldrig om ursäkt och har hemskt svårt att svälja stoltheten och säga: "förlåt, jag gjorde fel". • Ett av mina intressen är inredning. (jag kan nörda ner mig totalt i det). Om John ska få vara med på ett hörn är det enbart när jag ber om hans åsikt. Men min väger alltid tyngre. • Jag vet inte vad gränsen går för privat. Det finns nog ingenting jag inte skulle kunna dela med mig av. • Jag är ingen kelgris och har aldrig varit. Jag kan gå länge utan beröring. Jag är så extremt nöjd när vi bara är under samma tak, helst i samma rum. Då blir jag hel. • Jag har ett j*vla humör när jag går hungrig och det kan slå till på tio sekunder. (Antagligen lågt blodsocker). Det värsta av allt är att jag är kräsen, så vad som helst duger inte i den situationen.
Lite spontant bokade vi nyss en natt på Görvälnsslott. John fyller nämligen 25 i år och hur härligt är det inte att vakna upp på ett slott och avnjuta en frukost ihop, bara han och jag? Perfekt start på födelsedagen om du frågar mig! Planerna för den stora kvällen återstår att se...
Här får du se mycket av min son Jamie samt följa min andra graviditet och för att inte glömma mitt samboliv tillsammans med min fästman John. Det blir även en hel del bilder på vackra ting och inredning. Liksom sånt jag tycker om!
