Malin Lidgren

Att vara mamma är en roll som känns så rätt och självklar. Jag har aldrig känt mig tryggare i sinne eller själ. Jag vet väldigt tydligt vad jag vill och hur jag vill leva. De här är en känsla jag aldrig haft tidigare, att äntligen få känna det lugnet är välbehövligt. Och minst sagt oväntat då min syn på barn sen tidigare aldrig har varit positiv. Det är alltid en sådan där grej jag hade tänkt för 30 åriga Malin skulle ha och klara av, men av ren tillfällighet skedde det nu nästan hela 10 år tidigare. Och jag om någon är tacksam. Idag känner jag att jag utan tvekan vill ha möjlighet att få ett barn till en dag. För jag måste få uppleva den här tiden i mitt liv minst en gång till. Känslan att ha en bebis och se alla möjligheter det barnet får och allt den kan lära sig. Inte nu dock. Jag vill vänta och planera nästa, jag har inte bråttom, jag känner ingen som helst panik. Den kan komma om två år och lagom till 30, I don't care. En dag bara och det skriver jag med ett leende på läpparna.

Jamie's favis leksak är hans leksakshus han fick av faster Nickan från vår dag på komethallens-loppis, för 30 kr blev den hans om jag minns rätt? Efter en tur i duschen var den som ny igen. Den har allt ett nyfiket barn kan tänka sig. Klockan som snurrar, 4 figurer som har olika form, dörrar, nycklar till dörrarna, hål att stoppa figurer och fingrarn i, slitstarkt och det är färgglatt såklart. Vilken toppen grej!

Helgen har bjudit på jobb för både mig och John, även två nätters sömn, så tacksamt! Igår hade vi en date-night i form av middag och bio, det var väldigt välbehövligt och trevligt. Vi gick verkligen all-in med allt gotti gott man kan tänka sig. I regel hemma stressar en av oss i oss maten för att Jamie kräver det. Vi försökte föreviga vår dejt med en bild men det är svårt att vara seriös när vi båda har svårt att fastna på samma bild. Därav resultatet haha.

Jag älskar dig på ett sätt jag aldrig älskat förut. Att se dig i ögonen när du är förtvivlad får mig att känna en brännande känsla bakom mina. När jag är förbannad på ditt gnäll och låssas gråt har jag det svårt att hålla tillbaka ett leende för din söta läpp som darrar vänds upp och ner. Att se dina framsteg och dina utvecklingar är så stort och betydelsevärt för mig som förälder. Att jag fortfarande inte får sova på nätterna efter nio månader tär på mig som person, som sambo, som mamma och som vän. Mina krafter är slut för länge sedan och jag har väldigt svårt att hantera bakslag. Hoppet rinner lätt ur mig under dagarna men det är dig jag lever för och dina glada skratt får mig på andra tankar.Jag har länge trott att du är så beroende av oss föräldrar då vi hjälper dig genom vardagen. Den här resan utan dig, har jag insett att i själva verket är jag minst lika beroende av dig. Men jag behövde få sakna för att uppskatta det jag har. Tydligen var det inte nog, jag skulle behöva sömn. Sömn har jag alltid haft i mitt liv och profiterat högt. Läkaren tror jag har IBS och att jag alltid haft men att den har bytt form under årens gång. Om så är fallet så är det är allra värst just nu. Förutom Jamie så styr min mage mitt liv. Obehag och okontrollerat följt av många toalettbesök. Jag tycker livet är lite tufft just nu. Hårt, slitsamt och tröttsamt. Mina ögonlock är jämt tunga, helt plötsligt drar lite ny energi över mig och jag stressar för att hinna alla mina måsten. Jag hoppas på en vändning snart så jag får njuta av allt lyckligt mitt liv erbjuder mig.

Var ska jag börja? På väg till flygplatsen hann vi skåda de allra första snöfinglorna för i år. På fredagsmorgon hade även kylan hittat till London. Kläder för alla väder hade jag då inte med mig, mitt mål var att shoppa-loss och därav hade jag få klädval att välja mellan. Vi startade vår resa med en lunch-kryssning på floden Themsen där efter begav vi oss till oxfordstreet för att starta den efterlängtade shoppingen. Först på tur stod Primark, vi var allt annat än ensamma på stället och känslan av att det var som på mellandagsrean fick min puls att stiga. Primark levererade en hel del då jag fick med mig saker till hemmet, till liten, till John och till mig själv. Jag häpnades många gånger av det billiga priset och jag kunde liksom inte låta bli. Dagen därpå hade killarna köpt biljetter till en fotbollsmatch och det lämnade mig och Angelica i Europas största shoppingcentrum. På grund av hur det var byggt upplevdes det inte allt för stort då synfältet inte räckte så långt utan det var många korsningar, rulltrappor och våningar, det var allt annat än luftigt om man så säger. På morgonen vaknade jag och kände mig sömnlös, hängig och med halsont. Vi alla hade fryst en hel del och målet för dagen blev att inför skaffa oss halsdukar,mössor och vantar. Väl inne i centrumet kom febern krypandes följt av trötthet och hunger. Vi satte oss ner för lunch, där vi prövade på japanskt på rullband, ingen hitt må jag säga. (Thaimat kommer för evigt ha en speciell plats i mitt hjärta). Vi sprang till ett apotek köpte upp oss på "Alvedon" och gav det hela en ny chans. Det var så sjukligt många människor överallt och köerna var långa. Att ställa sig i ett provrum fanns inte på världskartan då människor kryllade. Det fanns också alldeles för många butiker för att hinna alla så vi fick prioritera. Zara, Top shop och Victoria's secret hanns självklart med. Det är galet det där med priserna, jag blev som skadad av primarks prislappar att allt annat kändes överdrivet dyrt. Min bild av London innan var en annan gentemot nu efter min upplevelse. Jag upplevde att landet var så mycket smutsigare än jag trott och även större. I en storstad blir det väl lätt så? Det kryllade av rökare och deras cigaretter stank nå jävulskt starkt så fort man kom genom en dörr. Att åka tunnelbana var relativt enkelt (mot vad jag trott) och taxiturerna rätt billiga ändå. Det var roligt att se alla de röda bussarna och telefonbås jag bara sett på bild. Lokalbefolkningen var trevliga och lätta att ha att göra med alltså tvärt emot dessa turister. Jag skulle gärna åka tillbaka dit men nästa gång senare på året och uppleva julpyntet eller tidigare på våren.

Bilder kommer i morgon.

I morgon vid den här tiden bär det av till London. Jag som då aldrig har varit där tidigare är förväntansfull och spänd på vår weekendresa. Lille-man stannar hemma hos farmor, faster, mormor och morfar, de får turas om vår guldklimp. Känslan att lämna honom hemma är blandad. För min del tycker jag att det ska vara så himla skönt att bara vara Malin och varken mamma eller hemma-fru för tre dagar samtidigt som en lätt ångest och saknad redan har krupit sig på. Jag tror saknad är en bra grej. Det får en att uppskatta saker man lätt bor in sig i. Att få sakna min lilla kille som fått sin tredje tand kan vara bra då hans gnäll kvällen till ära har drivit mig till vansinne.

Taconkväll följt av fruarna i rutan. Emelie gav mig även ett fin fint packet då jag fyllt år, helt jävla onödigt då jag inte är värd att firas mer. Men hon fann en toppen present så jag är tacksam än en gång! Tack igen och tack för att ni gjorde min kväll.

Min hjärna känns överhettad. Det är bara för mycket tankar i huvudet, natten var tuff, jävligt tuff. Morgonen spenderade jag med tårar i ögonen men sen kom Emlan över och min dag blev räddad. Det är ganska tydligt att saker och ting kommer över en när tiden finns, så där så det känns som den nästan står stilla. Man nästan tvingas tänka tankar som legat undanstoppade för en lång tid. Många av er vet att det är nu 4 år sedan en av mina älskade pojkar på J gick bort. Min första kärlek. Han har påverkat mig så mycket i mitt liv och den person jag har blivit. Allt det där delande av perfekt ungdomskärlek som var utan bråk men för mig var full av lärdom. Han behandlade mig med sådan respekt, han lärde mig allt om tillit och framför allt, han visade mig en enorm kärlek som jag på den tiden inte visste fanns. Han betyder så oerhört mycket för mig, att jag frågade John om vi kunde döpa vår son efter honom, där av namnet Jamie Jesper. Det jag är mest ledsen över idag är att han har aldrig möjlighet att få vara lycklig på det sätt som jag är idag. Jag har fått så mycket i mitt liv och påverkats av så många att jag önskar att han hade haft samma chans. Jag tvekar på min egen inverkan på honom, gav jag honom lika mycket tillbaka? Jag var ung, jag är så mycket bättre idag. Så som jag minns den 16 åriga Malin fram till den dagen han togs ifrån mig är luddig men kan bara tänka mig hur omogna mina resonemang måste ha varit, hur oviktigt det var med tv-tönts-tisdag men som var världen då. Tiden efter skolan skulle vara Vår tid, tyvärr hann den knappt börja innan den var över. Allt jag hoppas är att du var lika lycklig som jag.... <3

Vilka vänner jag har! Igår kväll tog de sig hem till Johanna som hade pyntat med ballonger och bakat en cheese-cake bara för min skull. Jag hade sagt ifrån om presenter, blommor och annat med rosa band. Men väl på plats får jag massa saker, typiskt att dom är så fina mina vänner, det var bara att tacka och ta emot (bilder kommer). Det var vin och flickorna jag tycker så bra om och babbel, babbel babbel, de bästa jag vet. Min kväll var minst sagt lyckad och jag har fått mersmak jag vill så gärna att vi ska styra något mera, helst redan i morgon.

För mig är julen helig! Speciellt julafton men även hela december månad. Stämningen är oundviklig. I år skulle jag vilja satsa på en vit, silver eller grå jul med inslag av antingen rosa (eftersom jag har en del saker redan som går i de färgerna) eller så ska jag köpa lite nytt och satsa på det klassiska röda. Jag tänkte om man skulle köpa siden band då antingen i vitt eller rött beroende på vad min inriktning blir och knyta som rosetter på vissa grenar. Jag vill även ha en krans på ytterdörren som ger ett välkomnande intryck när man står ute i kylan. Sen skulle jag så gärna vilja hitta en julstrumpa till Jamie med hans namn på. Åh det kliar i fingrarna redan, jag fullkomligt älskar julen. Tänk vad vore vi utan den? Vi bor i det norra där det är kallt och ruggigt, vi bor där det känns som natten lägger sig över oss innan klockan knappt slagit fem. Vi behöver julen för att ha en orsak att ta oss utanför dörren, en orsak att umgås, för när hösten har landat drar vi oss hemåt och stannar där tills någon behöver oss.

Behöver jag säga mer? Vi hade iaf en toppen dag ihop som pågick i många timmar. När jag och Emlan umgås blir det lätt att plånböckerna töms men vi hittar ju så fina saker. Hon fick med sig mycket fint medan jag bara köpte något litet. Men vi fann en sån underbar sak på myrorna och de var en vitgungstol, tänk att ha den i sovrummet när Jamie's säng inte ska stå kvar, drömmen!

Ni är nog lite feed-up av att se våra dop-bilder men här kommer några fler. Tårtan var så fin och även bilden på Erik och Angelika så jag kunde liksom inte låta bli. Men det roliga var när jag tittade på bilden med "folkmassan" (det är i själva verket mestadels min släkt ni ser) Men om ni tittar på bilden med mig och jämför med den med mina släktingar på kan man ju nästan tro att jag är adopterad med mitt mörka hår haha

Som många andra nöjt även vi av den här söndagen ute i naturen. Hela min familj hade bestämt träff uppe vid handlarn för att ta en promenad till scoutstugan för att äta våfflor. Vår lilla tur blev närmare milen, friskt och härligt. Men så fort vi kom innanför dörren känns de tunga ögonlocken.

Ingen har väl missat att hösten är här? Enligt mig kom den redan den där kyliga dagen i augusti som jag tycks minnas så väl. Ljungen är placerad i kruka och löven täcker gräset. Grannarna är hurtiga och har inte ett löv på sin tomt. Vi ligger självklart efter som vi alltid gör med gärsklippningen eller plocket av ogräs. Efter att jag sett grannarna påtat i sina trädgårdar hela dagarna och gjort dem klanderfria gör att våran så tydligt sticker ut som den stackars bortglömda. Det som händer är, när från ingenstans det kommer en ynka vindputs som blåser över våra löv till duktiga Lotta. Sen har vi Camilla som rensat ogräs hela dagen som jag sedan stöter på och hon förklarar för mig att de där lila små blommorna jag så gärna kallar det egentligen är ogräs. Jag förstår hinten att om inte jag tar bort dem så kommer de spridas snabbare än löss på skolan över på hennes tomt. Mitt nyårslöfte bör bli; Att jag skall vara en bättre granne

Den blå charmören och old school ankan fick jag av vår nyfunna vän Emelie som jag en gång i tiden gick i skolan med. Hon gav Jamie den här för tidiga dop-presenten. Då jag har en grej för leksaker som är relativt enkla och som ser ut att tillhöra ett barn som är fött för 30 år sedan kändes det mitt i prick när jag första gången såg den.

Bilderna får tala för sig själv