Malin Lidgren

Att Jamie fyllt ett år har slagit mig nu. På bara några få dagar har jag kommit till insikt i hur mycket han växt och utvecklats. När man lever mitt i det, märks det inte så som att vara utomstående. Han går mest hela tiden. Han förstår mycket vi säger. Det gör att jag blir lika chockad varje gång han gör något jag ber om, eller bara säger högt. Han använder sitt kroppsspråk för att förklara vad han vill. Han härmar oss och är hungrig på ny vetskap. Mitt lilla hjärta är inte så liten längre. Hans blonda lilla fjuniga hår blir allt längre men inte riktigt färdigväxt för en frisyr. Jag tittar ner på hans fot och ser en liten mjuk sak med perfekt runda tår. Precis som förut vill jag säga. Men förstår ganska snabbt när jag möter mindre barn att hans fot antagligen växt flera storlekar, sen den dagen när han låg där nyfödd på mitt bröst. Men det bästa av allt är nog när John lyfter upp Jamie i sin famn och de tittar på varann. John ber sin son om en kram och Jamie möter hans blick innan hans panna nuddar Johns läppar, för att sedan pressa sin kind mot Johns axel med ett fast handtag runtom hans hals. John ler och blundar lite längre än vanligt, för att ta in den kärlek Jamie precis delat med sig av. Att växa upp behöver inte alltid vara sorgset utan också helt underbart.