Malin Lidgren

På bb tillsammans med farmor!

 

Att ha två barn är än inte så värst livsomvandlande (än) för min del. Men än ropar jag inte hej. Tvåbarnschocken kommer säkert sig smygande någon gång. Jag kan verkligen se det framför mig sen när båda barnen har en vilja och ska samspela i vardagen. Men nog om det, det här inlägget kommer handla om Jamie och hans känslor kring vår nya familjesituation.

 

  

För kärleken han har för sin Lillebror är helt felfri.

I böcker och appar har jag läst att vi föräldrar inte skulle förvänta oss ett perfekt möte mellan den förstfödde och den nya bebisen, samt att mycket avundsjuka ofta finns med i bilden och det sällan är så perfekt som man vill att det ska vara. 

 

Jag antar att vi hade tur eller att Jamie inte passade in i mallen i antingen ålder eller på det typiska barnet för Jamies reaktion på att bli storebror har bara varit positiv?

Det finns ingen negativ handling alls från hans sida.

 

Från första stund har han accepterat sin bror. Han överröser honom med pussar och kramar. Han vill så gärna mysa med honom på alla sätt och vis och det första han frågar när han vaknar och när han går och lägger sig är: Var är min Lillebror?

Om vi ska åka eller gå någonstans även om det bara gäller att gå in i duschen eller gå till övervåningen frågar han Och Lillebror också? Om svaret blir -Nej, bara du och jag, så får jag ofta till svar: Men jag vill det..

 

När vi har anhöriga eller gäster över säger han: Pussa på min Lillebror, du får det.  Eller byter ut ordet pussa till klappa eller krama. 

Han använder också fraser som: Du är ännu sötare.

Eller: Du är gulli. När han pratar med sin bror.

Och han ändrar sin röst till väldigt pipig och ljus när han pratar om eller med sin bror...även fast att vi sällan gör så? 

 

Och när han pussar Lillebror på kinden tar han i så mycket att hans kropp ibland skakar. Som om han inte riktigt vet vad han ska göra av sig själv och han vill liksom att pussen aldrig ska ta slut.

Han är som nykär och alldeles förälskad i den här lilla bebisen. Hans bebis, vår bebis som han säger.

 

Jag är så nöjd över vårt val av att skaffa ett syskon till honom och av att avgöra såhär efter tre veckor, nu är det lite väl tidigt kanske, men så känns det vädligt bra. Och att tillägga är att det känns även som om Jamie var redo för den här mega förändringen och det gör att vårt beslut om att bli fyra känns ännu mera rätt.

Tänk egentligen, det är vi föräldrar som bestämmer när familjen ska växa och barnen har ju inget att säga till om (såklart, det är så ska det vara). Men den största förändringen sker ju faktiskt de barn som redan finns i familjen så ur deras perspektiv kan ju tajmingen vara både bra och dålig? Och vi föräldrar kan ju aldrig veta hur reaktionen kommer se ut förns den dagen bebisen väljer att titta ut.

 

Jag förväntade mig att Jamie skulle känna kärlek för sin Lillebror och att den skulle finnas där, eftersom han alltid varit så glad åt magen. MEN jag trodde kärleken skulle utspela sig så som kärleken för en ny leksak typ. Det vill säga, nu när Jamie förstår att det var inte roligare än så här, så efter en halvtimme eller kanske efter ett dygn med Lillebror i vårt liv så trodde jag att glädjen i hans bror skulle liksom lägga sig? Så himla spännande kan det väl ändå inte vara med en bebis när man tror man ska få en ny lekkamrat och man är 3 år gammal? Men han är lika glad och kärleksfull idag fast att Jamie insett att bebisar gråter, bajsar, är långsamma på att äta, tar fokus och ibland kommer i första rummet (ex; som att Lillebror måste äta går kanske före att hjälpa Jamie nå en leksak på hyllan exempelvis).

 

Men med andra ord så är jag förbaskat stolt över min numera väldigt stora kille. Det var några månader här innan då jag kände att jag tappat min allt för snälla kille mot en ny Jamie som testade mitt humör alldels för många gånger per dygn. (Läs trots!) Så jag är glad över att det här sommarlovet har bjudit på min "gamla" Jamie igen.  

 

 

 

 

Och tänk att vi får kalla dig för vår Storebror.