Malin Lidgren

Vilken kalasdag familjen varit ute på. Först i Håtuna på ettårskalas sen hos min syster i Viksjö på kanon middag. Nu är vi slut vill jag lova. Det utdelades en mer personlig present och en med ett tema från oss. Ibland är presenter extra skoj att ge.

En sak som snurrar i mitt huvud är den ständiga pressen ute i samhället till att bli bättre. Man ska bli en bättre vän, bättre mamma, bättre kollega, bättre sambo, bättre på att rå om och lägga tid på sig själv osv. Listan kan göras lång! Oavsett hur bra man gjort ifrån sig så går meningen ofta: "Det där gjorde du bra, nästa gång gör du det ännu bättre". Det är sanslöst. Aldrig ska man duga? Är det så här det ska vara? Var det så förr? 24 timmar om dygnet är alldeles för kort att bli bäst på allt. Sedan då, om man ger upp att bli bäst på allt, hur prioriterar man? När jag granska mig själv mitt i allt är det pinsamt att erkänna att under mitt mamma-lediga år har jag valt mig själv som hög prioritering efter mammarollen. Vännerna och sambon har blivit lämnad kvar någonstans mitt emellan arbeta och hushållet. Hur medvetna mina val har varit vet jag inte? eller så gör jag. Att vara mamma är inget jag väljer varje morgon utan det är bara att älska och finna sig i. Men valet Jag, det är medvetet för att orka min första prioritering. Det är ofta jag lever med en inre stress. Det nästan kliar under skinnet och huvudet snurrar och snurra. Obehag och stora andetag känns livsviktigt. Listan i mitt huvud blir längre för varje dag för jag är expert på att lägga på mig saker. Min mest stressade period i mitt liv har nog varit de senaste två åren. Jag har så svårt att bara slå av och att sätta mig ner att koppla av helt och hållet. Det värsta av allt det känns knappt tillåtet att säga eftersom jag går som mamma-ledig borde jag ha "all tid i världen" och njuta dag ut och in. Livet är vackert men det är svårt hinna med och ge utrymme till allt...

Köpte på mig ett gäng klädnypor på Ica för 15kr. Med lite färg kändes de genast lite roligare. Slarvigt gjort i all hast men det syns inte på håll...hoppas jag. Användningsområdet får ni snart se.

Sista delen, lovar!

Semestern har börjat. I alla fall för John som ska få avnjuta sex veckor i sommar. Vi började dagen i vår egen trädgård.

Många delar med sig av sin midsommar på socialamedier och jag är inget undantag. Det blev en repris från förra året men med lite annat sällskap. Först en promenad till bruketbacken med lite korvgrillning och en skymt av stången. Timmarna passerade sen var det dags för hemgång. Johanna kom över och John tände grillen sen åt jag som om det inte fanns någon morgondag. Tobias hade med sig nubbe, "inget för mig" sa jag. En stund senare hade vi plockat fram provisoriska nubbeglas och några slank ner. Rätt motbjudande med konstiga smaker om jag får säga mitt. Detta gjorde oss glada i hatten och snart brast det ut i allsång. Snipp, snapp slut så var sagan slut.

På eftermiddagen följde jag och Jamie med mamma till bruket för att låta Sabina ta sig ett svalkande dopp. En vovve på fjorton vårar kan behöva det när solen gassar. På vägen tillbaka finner vi till vår stora förvåning att brukets café numera har sommaröppet fram till kl 20:00 om jag minns rätt. Ska ni åka dit är det cash som gäller. Den här gången fick vi ta det på krita, så nästa gång får myntpåsen följa med. Det får nog bli några familjeturer dit med cykeln sen när semestern börjar. Eller varför inte en grillning?

Vi hade det lite små härligt här i lördags efter att jag kom hem från jobbet. Lite spontant tände vi grillen och åt go'middag och drack gott. Ruset kom nog redan efter andra klunken så det blev inte många glas. Flera kända ansikten tittade förbi och vi satt ute tills solen gick ner. Sommar, sommar du är fantastisk, hoppas du stannar till midsommar.

Idag var en felfri dag. Humöret var på topp och hans små vita skymtades ofta. Jag behöver få varva med sånna dagar för att klara dom mer krävande. Du ger och du tar och så kommer det alltid vara. I slutändan är allt du tar, kräver och begär inget pris för den kärlek du bär med dig. Du förgyller vår värld...Jamie, mamma älskar dig.

Livet med barn... Var ska jag börja? Första året var en barnlek jämfört med nu. Killen har utvecklat ett jäkla temperament, extrem stark vilja och är otroligt bestämd. Detta gör honom svår att charma och väldigt svår att ha att göra med. Jag känner mig inte alls lika trygg i min roll som mamma som förut. När han kom till världen kände jag att detta var vad jag var ämnad för, men nu kommer den riktiga prövningen och jag skulle bli underkänd om detta var ett test. Jag känner att jag är ute på hal is och har svårt för att nå ut till mitt eget barn. Han lyssnar inte, bryr sig inte och testar gränser dag ut och dag in. Jag skulle behöva en handbok hur han ska behandlas... Aja bara att hålla ut, jag har väl ca tjugo år kvar tills denna ständiga prövning når sitt slut...

Hade det inte varit för matbloggar, halvåtta hos mig och Sveriges mästerkock hade vi nog aldrig ätit något annat än falukorv och makaroner här hemma. Min inspiration och längtan att få pröva något nytt och bli bättre kommer verkligen från cyberspace och tv. Alla goda ord, förväntningar och underbara bilder gör att mina smaklökar vattnas, samtidigt som jag försöker undersöka smaken i munnen med bara sinnet. Att ni där ute kan få någon så kräsen och "rädd" för mat som jag är att vilja pröva på mer är fantastiskt. Och om ni precis som jag älskar matbloggar måste ni läsa den här: www.hemmahosandrea.se enkla rätter, tydlig och med stor variation.

För 15 veckor sedan frågade John mig om jag vill ha gammalt emballage som de skulle kasta. Självklart, löd svaret. (Han känner mig allt för väl den där mannen). Vilket användningsområde den skulle ha visste vi inte riktigt än. Tillslut bestämde vi oss för att det skulle bli ett bord. Trät är nu målat och grundat för att tåla utomhusklimat, hjulen är från en gammal soffa och glasskivan är måttad från glas-Larsson. Inte så svårt va? Och inte många kronor gick det på för den delen heller. Nästa del av projektet var att finna en soffgrupp med tillhörande bord utan glasskiva som nu skulle bli en extra sittplats istället. Dessutom skulle den finnas till en "billig peng". Att hitta det vi sökte var svårare än vad man tror. Men plötsligt låg den där på matborden precis framför oss i form av en annons. Dagen därpå var vi i affären. Resten vet ni.

I snart ett års tid har jag fört anteckningar om när frukten är som godast så jag vet när man bör handla den och och när man inte. Att stoppa munnen full med en tråkig och smaklös apelsin är inte så trevligt samtidigt som apelsin kan vara min favorit när det väl är säsong för den. Pink lady-äpplet står för juni månads godaste. Den är verkligen utsökt. Pröva!

Jag älskar att hitta bilder i Johns lur från tillfällen då jag inte har varit delaktig. De ger mig en känsla av att jag "inte har missat något" när det finns förevigat på bild. En bild kan också återspegla ett minne som han gärna får dela med sig av när jag kommer hem från arbetet eller galej.

Nu när trallen är klar känns det som om huset vuxit med 16kvm. Tack vare den har vi nu två "vardagsrum" att hänga i. Jag är galet impad av Johns insats och även alla anda inblandade. Hur kan man bygga något så stabilt och snyggt med sina bara händer och några få verktyg?! Ni har förenklat mitt liv och höjt vår livskvalitet. Stort tack för all hjälp!!! Nu är det min tur att fixa mysfaktorn och göra det hemtrevligt. Men här är de första bilderna så får vi se hur det utvecklar sig. Stay tuned...

Tidigare i veckan vaknade Jamie upp med ett helt förvrängt ansikte. Jätte läskigt! Han gick knappt att känna igen och det såg ut som om han fått världens slag mellan ögonen. Vi ringde närakuten och fick tid samma dag. Läkaren tror på bett, antagligen får en mygga. Svullnaden la sig på två dygn och idag är han fullt återställd. Jag har satt ihop två bilder som är tagna med någon dags mellanrum för att ni ska kunna se skillnaden.

Jag vet att jag tjatar. Men alltså snart är kvällen här då vi får avnjuta vårt projekt i kvällssolen med ett glas vitt i handen. Livet leker hörrni!

Efter vår spakväll var det dax för hemfärd. På väg mot tåget nämnde jag för Nicole att jag suttit och suktat efter att beställa hem rengöring för ansiktet och schampokakor från Lush. Och av en slump gick vi förbi en sådan butik och helt otroligt nog var den ÖPPEN. (Fast att klockan slagit 20:30.) Vi sa "vi kikar snabbt" för vi skulle ju med tåget och tjejen ville stänga om tio. Väl inne fick jag syn på så mycket spännande. Eftersom jag kände till namnen på vad jag ville ha, kliade det lite extra i fingrarna. Så här är det som kom hem i min påse. (Ej testat än så får vad jag tycker om resultatet)
📌 Rengöring
📌Ögonkräm
📌Higlighter
📌Schampokaka för torrt hår
📌Schampokaka för fett hår
📌Två prover, ena en ansiktskräm och andra ett transparent puder. Lush för er som inte vet är inte testat på djur och deras produkter ska mestadels vara organiska och är gjorda på ekologiska råvaror. Konceptet är att göra produkter varken skadar kropp eller natur. Det roliga är att personalen kan göra varorna på plats i butiken så produkterna är märkta med namn och datum av den som gjort dom.

Vilken kväll jag hade igår! Den bästa på länge! Nicole bjöd med mig på Selmas Spa. Vi gjorde en basturitual med krämer och peeling från receptionen och badade ute på taket i uppvärmd pool. Det var ett fantastiskt ställe och personal. Alla borde gå dit en eftermiddag för att bada lite, ta ett glas i poolen för att sedan avsluta det hela med en middag ute i staden. Under eftermiddagen var jag halvt sovandes i soffan och tänkte det här kommer aldrig gå. Väl på tåget kom energin tillbaka till mig och jag gjorde inte kväll förns klockan elva i alla fall. Äventyret gjorde mig himla pigg! Jag som skulle tidigt i säng pga dagens jobb på Aspnäs förskola. Där jag äntligen trivdes väldigt bra och det verkar vara besvarat då ett barn sa till och med sa till mig "Molly, jag älskar dig" haha att namnet Malin skulle vara så himla svårt att lära sig kunde jag aldrig tro.

Ett tråkigt besked nådde mig nyss. Jag blev genast kallsvettig och ett obehag spred sig snabbt över hela mig. Alltid när någon går bort är det deras anhöriga jag mår dåligt för. Den bortgångna är redan klar, det är de kvarstående som ska leva med tomrummet, sakerna som den lämnat efter sig och ordna allt som en närstående död innebär. Det är extremt psykiskt påfrestande och det är otroligt att vi överlever en sådan stor sorg. Men vem hade jag varit utan allt det stöd jag fått när olyckan träffat mig? Utan andras kärlek, sympati och försök till att förstå hade jag inte klarat av att stå här på två ben. Det är De andra människorna i ens närhet som visar vad livet ger, när man glömmer bort det och insjuknar i ens mörkaste tankar. Vad vore vi utan vänner, släkt och nära? Många har sagt till mig att de inte vet vad de ska säga till en som blivit lämnad kvar. Men det handlar inte om vad man säger. Det handlar om att visa sin kärlek och sitt stöd. En mening, ett samtal eller en kram spelar ingen roll. Allt är viktigt och går rakt in i hjärtat på den som nyss förlorat eftersom det finns ett så stort hål att fylla. Vila i frid, det blir ett kärt återseende med den vackraste av änglar <3

Bloggen står stilla för tillfället. Dåligt med inspiration och dåligt med nya bilder. Men nu när jag ändå har er uppmärksamhet kan ni få reda på vad som sker innanför pannbenet. Nu efter att jag sakta börjat återgå till att arbeta någon dag i veckan inser jag hur mycket mer engagemang och pengar jag vill lägga på mig själv. Kläder känns äntligen roligt att bära igen och jag tycker det är roligt att få göra mig "fin" för att jobba. Förut när jag bara var mammaledig på heltid var sminket mest ett stressmoment som kändes onödigt. Nu vill jag verkligen rå om min kropp på ett annat sätt och tar långa duschar för att vårda mitt hår och annat. Jag sätter mig själv lite högre upp på listan av vad som är viktigt. Min kropp känns som min egen igen och inte längre som en bebismaskin som jag upplevde förut. Nu är jag van med den och det här verkar vara slutresultatet av 9 månaders graviditet och efter ettårs återhämtning.