Malin Lidgren

Jag har under ett par dagar tänkt hur jag ska formulera mig ang det här inlägget. Jag har oroat mig att Ni skulle missuppfatta poängen och tro att jag ville ha en massa feedback om min roll som mamma. Så är inte fallet. Allt jag vill med det här är att jag vill hylla John för det suveräna pappan han är.  

 

John njuter av att vara pappa och har gjort det redan sedan strax innan jag skulle föda. Han är förbaskat stolt över sin son och även innan när han "bara" var en blivande pappa var han likadan. 

Det tog ett par månader innan han förstod att det verkligen var ett ansvar som låg innanför hans flickväns växande mage. Jag minns stressen jag kände och vi pratade ut ett fler tal gånger och till slut greppade han situationen. Det blev många kvällar sittande i soffan framför en film med popcorn i famnen. Precis min räddning! 

Natten vi väntat på kom och snart vår son.

 

Tårarna sprutade från första stund han la blicken på vår son. Jamie lades i Johns armar och efter den stunden var bandet där. Han höll honom länge medans jag syddes och ordnades med men John var som i en lyckabubbla och såg bara sin nyfödda. John var den första att bära Jamie i hans armar, klä på honom och byta hans första blöja. Utan att tveka gjorde han allt det där fast att han aldrig haft en bebis i sin famn tidigare. Jag var lite chockad över situationen och kände mig inte alls lika säker. John som ofta framstår som den typen som hellre kliver åt sidan och jag trär fram, fanns inte där just då. 

 

Nu har det gått två år och bandet de två har är orubbligt. John hade mer än gärna sovit med Jamie varje natt fast att vår lilla kille helst av allt sover ovanpå Johns huvud. En sådan grej tolerera inte jag exempel. Men John snäll som han är, värnar mer om Jamies sömn än sin egen. Varje dag John kommer hem från jobbet ropar och tjoar han för att få Jamies uppmärksamhet och kräver honom på en puss eller kram. Flera gånger om dagen finner John tiden för att roa Jamie tills han nästan kvävs av sitt eget skratt. Lika lätt han har att dela killens glädje har han också lika lätt att dela hans smärta och olycka, även när den är påklistrad och självförvållad av liten själv. 

 

John är den bästa pappan man kan önska sig och det faller så naturligt för honom. Några exempel som får mitt hjärta att slå några gånger extra är typ som att han alltid blåser iJamiesstrumporförattdeskablimysigaattsättapåsig. Eller som så fort vi har skaffat barnvakt som har skett tusen gånger, säger han ALLTID "Jag saknar Jamie" så fort vi stänger dörren. 

 

Ärligt talat tänker en del av mig om jag och John någonsin skulle separera så borde han ha mer tid ihop med Jamie än jag. Bara för att han är så himla bäst på att vara pappa. Jag är en bra mamma också det vet jag men jag blir lätt distraherad av både städning, matlagning, måsten, TRÖTTHET, tider att passa och arbete. Tillskillnad från John som är expert på att sätta Jamie i första rummet (så länge inte Liverpool spelar det vill säga). Skämtosido men Jamie är lyckligt lottad och det ska jag tala om för honom en dag när han blir äldre.