Jag befinner mig nu i vecka 24 (månad 6)
Jag väger nu 55 kg prick, så jag har alltså lagt på mig 5 kg sen den 3 agusti
Här är de första bebisplaggen jag köpt för några veckor sedan. Jag tyckte att det var jätte skrämmande att ta dom från hyllan och sen hela vägen fram till kassan och sen stoppa dom i en påse för att sedan tas hem. Allt blev ju på riktigt då. Det kommer faktisk komma hem en bebis hit hem till oss. En super liten person som ska bo med oss. Den här magen jag går och bär på kommer verkligen bli en människa. Just nu är man mer van att "bara vara gravid" men jag har lite svårt att tänka på innebörden av vad det faktiskt innebär. Jag skapar ett liv och snart kommer resultatet... Vilken grej!
- Tunika, HM 199 kr
- Leggings, Gina 99 kr
Nu går jag in i vecka 22 det betyder att bebisen är rätt stor nu. Den väger ett halvt kilo och är ca 20 cm lång, kan ni förstå? 20 cm, det är nästan lika långt som en linjal!
För övrigt har vi köpt en vagn, det var ett impuls köp men ett riktigt fynd! Så nu är det väl bara si sådär en miljon andra saker kvar att köpa på den där kan-inte-vara-utan-saker-listan. Det känns ju som att många av julklapparna under granen i år kommer det stå bebbe på...utan tvekan om vi ska ha råd med allt....
Här är då vagnen Teutonia Cosmo (dock utan de där rosa). Vi har inte valt färgkomb. än på den delen, det blir kanske någon gång i november.
Jag känner mig stor som en ko. En ko som gått på bete hela sommaren och som snart ska slaktas. Nu fattas bara de där sista kilona innan det är dax, så för min del är det bara att beta på.
Många tankar går till vår lilla ofödda och de flesta är om vilket kön den bär på?! Men som många av er redan vet, så vill jag så gärna att om det mot all förmodan skulle vara en liten tjej att hon skulle heta Tuva-Li. Men om det är en pojke som det antagligen är med tanke på allas gissningar och känslor som folk har så är de ett litet fotbollsproffs med snopp där inne. Men vad ska han i så fall kallas? Jag tycker det är svårt med namn och inget av de vi pratat om tycks fastna. Jag vill ha de där perfekta namnet. Barnet ska ändå heta det restan av livet och jag kommer säkert säga de där namnet mer än miljarder gånger innan jag kliver över till andra sidan, så JA namn är viktigt.
Jag känner mig FRESH! Jag har rakat allt man kan raka, smörjt in min torra russinkropp med olja, lagt en ansiktsmask, schamponerat håret två gånger och avslutat med en hårinpackning och sist men inte minst klippt alla mina tio.
Om vi lämnar min hygien och pratar om min kagge istället så är det många kunder som har börjat yttra sig om vilket kön vårt barn skulle ha med tanke på hur min mage ser ut. En tjej sa senast igår: Du väntar en pojke så du vet och tro mig jag vet vad jag pratar om. Så de är bara att tacka och ta emot för den informationen och sen får framtiden visa om hon hade rätt. Vad tror ni att jag bär på?
Idag har jag inhandlat olja som jag ska smörja kulan med. Från och med vecka 20 börjar både jag och bebis växa snabbt så min hud kommer väl antagligen inte hinna med så där av kommer oljan in.
Ni får inte tro att jag har på mig finklännig och mössa. Jag tog av mig min tröja jag hade över för att ni skulle kunna se min kroppsform. I morgon får ni se bilder på mig i lösa plagg, även då syns det!
Idag stod mammagrupp på scheamt så från 8:15-11:00 befann jag mig instängd i ett rum fullt av hormoner, stora magar och frågor från blivande mammor. Ah ett rum fullt av olika varianter av mig själv helt enkelt. En kul sak var att en tjej kom fram till mig och sa att hon kände igen mig från MQ, jag hade hjälpt henne för ca 4 veckor sen med kläder som hon kunde gömma magen med. Men annars kände jag inte igen någon och vi alla var i samma vecka mer eller mindre. Men tro det eller ej jag var näst minst i omfång på plats och min bebis var beräknad någon dag innan de andras. Så nu känner jag mig inte lika stor och klumpig längre...jag måste bara tänka; andra har det värre.
Här är en bild före jag blev gravid och är rätt ny opererad. Eller egentligen är jag "befruktad" här eftersom jag var med barn när operationen gjordes. (Var dock ovetandes om detta)
Lägg märke till min hy, mina bröst och navel:
Här kommer nu efter-bilderna och jag är nu halvvägs igenom graviditeten, alltså vecka 20.
Vi börjar med min hy: Detta är pga hormoner.
Här är mina gigantiska bröst: som redan växt två storlekar. Jag har fått köpa nya bhar pga mina "nya" som jag köpte efter att jag opererat mig nu är för små.
Sist men inte minst, min navel: Som helt har bytt form, plus fått en tillväxt i form av en "bula" som är så galet mjuk att jag inte kan förstå vad det är. Sen får vi inte glömma den ökade volymen av hår som kommit på hela magen.
Så där har ni den nakna sanningen i bildbevis om vad som sker med min kropp, jag kan bara tänka mig allt som väntar....
Igår var vi på KS och fick göra de första ultraljudet. Eller egentligen har jag ju varit på ultraljud redan i vecka 6 och 8 också men då var det ju bara en liten prick som slog hastigt i takt (det var då hjärtat man kunde se). Vi kommer fram lite innan som man ska, sen blir vi uppropade och går in. Redan då känner jag hur barnet sparkar och rätt var ju det. Bebisen var väldigt rörlig och sparkade häftigt, gnuggade sig i sina ögon med sin lilla hand som man såg tydligt. Den drack till och med lite foster vatten antar jag för man kunde se hur det snuttade med sina små läppar. Jag tror att vi båda två blev rätt paffa över hur tydligt det var på skärmen att det var en människa med alla delar, fullt utvecklad. Jag såg till och med att det fanns som tandhalsar, fötter, armar, revben, urinblåsa och det snabba snabba hjärtat som slog hela tiden. Det var jätte konstigt att både känna i magen samtidigt som jag såg hur det sparkade på skärmen. Nu efter ultraljudet känns allt så mycket verkligare och paniken börjar komma över mig för tänk allt som måste inhandlas för den här lilla saken är på väg hit till vårt hem och det snart.
BEBIS BERÄKNAD DEN 10 FEBRUARI 2012
På översta bilden gnuggar barnet sig i ögat så det är ett finger som sticker ut från huvudet.
På bild nummer två är den bara liggandes
och på tredje bilden kan man se att den har precis sparkat och ligger med rumpan en bit upp och med sina små fötter framför huvudet.
Här är två bilder på mig och Bellan, Sanna och Rikards underbara dotter.
Som ni ser på bilden är jag jätte stel när jag håller i pytte, pytte lilla stumpan. En sån där grej som att hålla i en liten bebis tycker jag är svårt och krävande, men ändå så är jag inte så orolig för sånt löser sig alltid.
Imorgon väntar ultraljudet och vi ska få se hur stor vår bebis är och vi ska få veta datumet då barnet förväntas födas. Vi ska dock försöka att inte ta reda på könet, jag vill så gärna kunna stå emot. KLART att jag är jätte nyfiken men vill gärna att det ska vara en överrasking när den föds.
GU, när jag ser mig själv på bild i vanliga kläder så ser jag så stor ut. Jag inser inte riktigt det framför spegel men nu förstår jag varför alla som träffar mig med några dagar eller veckors mellan rum hajjar till på mitt omfång.
Jag kan inte förstå att jag bär på mitt framtida barn, om man nu kan säga så. Jag har alltid trott att någon gång i livet kommer jag vara gift och ha barn, det har varit en självklarhet men barnet kom så plötsligt så min hjärna kan inte riktigt förstå. Tänk att jag bär på en person som jag än inte känner, en främling. En person som jag och John har skapat, en person som ska se ut, tala och vara någorlunda som oss, en blandning av oss. Det är magiskt och underligt på samma gång. Tänk allt som kan gå fel och allt som kan gå rätt. Jag känner mig något hjälplös, jag har aldrig gjort de här förut. Om vi är dåliga föräldrar påverkar det barnets hela liv. Vi ska prägla den här lilla personen som just nu befinner sig i min mage och som inte är större än 15 cm och väger ca 200 g. Den kan sparka, suga på tummen, har till och med hår på huvudet och kan höra oss och vår vardag. Den är så delaktig i allt jag gör. Den är det mest värdefulla jag någonsin kommer att bära med mig eller ha. Jag kan verkligen inte förstå, det känns så overkligt. Men igår fick jag känna de första livstecknet från det lilla livet inom mig. Det var mäktigare än mycket annat, det varade i bara en kort sekund men kändes så tydligt i min hand. Jag vill känna det igen!
Just nu går många tankar till barnet och att jag läser mig fram att John ska kunna höra barnets hjärtslag genom att sätta sitt öra mot min mage, men allt han tycks höra är mina hjärtslag eller min oroliga tarm. Sen också att man med handen ska kunna känna barnet i nedre delen av magen, alltså under navel men över... ja ni vet vad. Men jag känner inget?! och han hör inget? och ni som känner mig vet ju att mitt mellan namn är ju nojig så självklart fasar jag för de värsta och tanke ställningarna går; Skulle jag växa även om barnet var dött?
slänger även upp de nyaste bilderna på magen.
gravid vecka 17.
fram ifrån vet faktiskt inte varför bilden hamnar på sidan haha
Tanken var att jag skulle starta en ny blogg sen tänkte jag, varför då? Jag har ju allt här, hela mitt liv, allt jag gått igenom och sen nu allt jag ska uppleva. Som många av er redan vet så väntar jag och John tillökning i februari då vi blir tre, det är en resa jag gärna vill kunna följa och se tillbaka på i bilder och i ord.
Så nu sätter jag igång igen, jag kommer blogga öppet om mitt liv, det känns konstigt och bara något man gjorde när man var ung och dum, but here we go!
Så först och främst såklart den första bilden på min mage: befinner mig då i vecka 11
Andra bilden: har då kommit till vecka 14