De hela började med att jag frågade John om pizzan hade blivit mindre för gu så hungrig jag var. En annan sak var att jag sov som en klubbad säl i soffan på kvällarna, det gick inte att hålla sig vaken och John lyckades inte väcka mig. Ni som känner mig vet att jag alltid äter samma maträtter jämt och ständigt och har alltid gjort. Men en kväll valde jag en pizza jag inte ätit på 10 år, en banan/curry pizza. Mamma tittar på mig med allvarlig blick och säger att det är precis samma pizza hon började äta när hon väntade barn och hon får mig att lova henne att jag ska göra ett grav.test i morgon. Sen var det självklart misstänktsamt att min mens aldrig kom, så 16 dagar efter beräknad mens så kissade jag lite hastigt på den där lilla stickan. Jag höll nästan på att glömma bort att kika på resultatet för jag var så trött och höll på att somna i soffan och bad då John att gå och titta. Han kommer strax därefter med skutt och skratt och börjar pussa mig, jag puttar bort honom lite lätt och ser honom i ögonen och frågar vad han håller på med? Han ler det bredaste leendet i världen och pussar mig än en gång. Jag viker undan huvudet och försöker se honom i ögonen och säger; -Man får inte skoja om sådana här saker, John! Han tar tag i mina händer och vill att jag ska gå efter, jag följer efter med osäkra steg och förstår inte rikitigt vad som väntar. Därefter pekar han på stickan och där är självklart de där två tydliga strecken. Jag skriker och börjar gråta i panik och John bara skrattar och kramar mig samtidigt som han försöker lugna ner mig. Jag är i choktillstånd just nu och tänker bara nej,nej, NEJ! Inom kort har jag ringt halva jordklotet och sagt att jag kommer göra en abort.

Haha det ögonblicket minns jag väl men tji fick jag. Idag sitter jag här med barnet sparkandes i min stora mage i just detta nu och vi har tagit ett av de största besluten i våra liv. Och det är att låta detta underbara lilla mirakel se dagsljus och leva med oss resten av våra liv.