Jag känner mig stor som en ko. En ko som gått på bete hela sommaren och som snart ska slaktas. Nu fattas bara de där sista kilona innan det är dax, så för min del är det bara att beta på.
Många tankar går till vår lilla ofödda och de flesta är om vilket kön den bär på?! Men som många av er redan vet, så vill jag så gärna att om det mot all förmodan skulle vara en liten tjej att hon skulle heta Tuva-Li. Men om det är en pojke som det antagligen är med tanke på allas gissningar och känslor som folk har så är de ett litet fotbollsproffs med snopp där inne. Men vad ska han i så fall kallas? Jag tycker det är svårt med namn och inget av de vi pratat om tycks fastna. Jag vill ha de där perfekta namnet. Barnet ska ändå heta det restan av livet och jag kommer säkert säga de där namnet mer än miljarder gånger innan jag kliver över till andra sidan, så JA namn är viktigt.
Jag har laddat ner en ny app som är värd att prövas: blogg.se så där av mitt snabba inlägg. Just nu befinner jag mig på gång-vägen mellan mig och Emelie alltså är jag utomhus och bloggar, otroligt! Vi tänkte äta frukost ihop dagen till ära så bäst att jag skyndar mig.
Jag känner mig FRESH! Jag har rakat allt man kan raka, smörjt in min torra russinkropp med olja, lagt en ansiktsmask, schamponerat håret två gånger och avslutat med en hårinpackning och sist men inte minst klippt alla mina tio.
Om vi lämnar min hygien och pratar om min kagge istället så är det många kunder som har börjat yttra sig om vilket kön vårt barn skulle ha med tanke på hur min mage ser ut. En tjej sa senast igår: Du väntar en pojke så du vet och tro mig jag vet vad jag pratar om. Så de är bara att tacka och ta emot för den informationen och sen får framtiden visa om hon hade rätt. Vad tror ni att jag bär på?
Idag har jag inhandlat olja som jag ska smörja kulan med. Från och med vecka 20 börjar både jag och bebis växa snabbt så min hud kommer väl antagligen inte hinna med så där av kommer oljan in.
Ni får inte tro att jag har på mig finklännig och mössa. Jag tog av mig min tröja jag hade över för att ni skulle kunna se min kroppsform. I morgon får ni se bilder på mig i lösa plagg, även då syns det!
Idag stod mammagrupp på scheamt så från 8:15-11:00 befann jag mig instängd i ett rum fullt av hormoner, stora magar och frågor från blivande mammor. Ah ett rum fullt av olika varianter av mig själv helt enkelt. En kul sak var att en tjej kom fram till mig och sa att hon kände igen mig från MQ, jag hade hjälpt henne för ca 4 veckor sen med kläder som hon kunde gömma magen med. Men annars kände jag inte igen någon och vi alla var i samma vecka mer eller mindre. Men tro det eller ej jag var näst minst i omfång på plats och min bebis var beräknad någon dag innan de andras. Så nu känner jag mig inte lika stor och klumpig längre...jag måste bara tänka; andra har det värre.
Här är en bild före jag blev gravid och är rätt ny opererad. Eller egentligen är jag "befruktad" här eftersom jag var med barn när operationen gjordes. (Var dock ovetandes om detta)
Lägg märke till min hy, mina bröst och navel:
Här kommer nu efter-bilderna och jag är nu halvvägs igenom graviditeten, alltså vecka 20.
Vi börjar med min hy: Detta är pga hormoner.
Här är mina gigantiska bröst: som redan växt två storlekar. Jag har fått köpa nya bhar pga mina "nya" som jag köpte efter att jag opererat mig nu är för små.
Sist men inte minst, min navel: Som helt har bytt form, plus fått en tillväxt i form av en "bula" som är så galet mjuk att jag inte kan förstå vad det är. Sen får vi inte glömma den ökade volymen av hår som kommit på hela magen.
Så där har ni den nakna sanningen i bildbevis om vad som sker med min kropp, jag kan bara tänka mig allt som väntar....
Jag har nu gått in i vecka 20, kan ni förstå att jag redan har har kommit halvvägs? 50 % pakat och klart! Man kan nog inte riktigt säga så men utvecklad och klar i alla fall. Nu återstår det nästan bara för bebben att skaffa lite mer hull, och kanske en mer passande kropp så den orkar bära upp sitt jätte huvud. Men hela grejen känns konstig för jag har alltid tyckt att nio månader är en evighet plus att alla omkring en som fött barn har ju varit gravida i år och dar innan den där efterlängtade bebisen fått se dagsljus för första gången.
HAHA här ska ni få se på grejer!
Detta är då jag när jag var liten, åh guuu vad jag hoppas att barnet inte ser ut som mig när det kommer ut:
Igår var vi på KS och fick göra de första ultraljudet. Eller egentligen har jag ju varit på ultraljud redan i vecka 6 och 8 också men då var det ju bara en liten prick som slog hastigt i takt (det var då hjärtat man kunde se). Vi kommer fram lite innan som man ska, sen blir vi uppropade och går in. Redan då känner jag hur barnet sparkar och rätt var ju det. Bebisen var väldigt rörlig och sparkade häftigt, gnuggade sig i sina ögon med sin lilla hand som man såg tydligt. Den drack till och med lite foster vatten antar jag för man kunde se hur det snuttade med sina små läppar. Jag tror att vi båda två blev rätt paffa över hur tydligt det var på skärmen att det var en människa med alla delar, fullt utvecklad. Jag såg till och med att det fanns som tandhalsar, fötter, armar, revben, urinblåsa och det snabba snabba hjärtat som slog hela tiden. Det var jätte konstigt att både känna i magen samtidigt som jag såg hur det sparkade på skärmen. Nu efter ultraljudet känns allt så mycket verkligare och paniken börjar komma över mig för tänk allt som måste inhandlas för den här lilla saken är på väg hit till vårt hem och det snart.
BEBIS BERÄKNAD DEN 10 FEBRUARI 2012
På översta bilden gnuggar barnet sig i ögat så det är ett finger som sticker ut från huvudet.
På bild nummer två är den bara liggandes
och på tredje bilden kan man se att den har precis sparkat och ligger med rumpan en bit upp och med sina små fötter framför huvudet.
En natt i november 2008 drömde jag en dröm som berörde mig mer än många. Jag drömde om Jesper som gick mot mig och tog tag i mig, kramade mig så där tryggt som han alltid gjorde. Jag frågade honom: När hämtar du mig? Han såg mig djupt i ögonen och sa i februari med mjuk röst. Han vände sig sedan om och gick. Snart kunde jag inte så honom längre, han försvann. Jag vaknade och trodde att det jag just drömt hade skett på riktigt men sen inser jag att jag har sovit och allt var en del av en dröm. Han var ju död sen tre veckor tillbaka, det kan inte ha hänt. Oavsett, har jag lagt den drömmen på minnet och när jag vakade den natten var jag lugn för den där dagen i februari vi pratade var den dagen jag skulle dö på.
Så någonstans inom mig hoppas jag att jag dör en dag i februari så att jag inte behöver vara rädd, för han väntar och tar emot mig på andra sidan. Det är inget att vara rädd för, det är också en del av livet.
Här är två bilder på mig och Bellan, Sanna och Rikards underbara dotter.
Som ni ser på bilden är jag jätte stel när jag håller i pytte, pytte lilla stumpan. En sån där grej som att hålla i en liten bebis tycker jag är svårt och krävande, men ändå så är jag inte så orolig för sånt löser sig alltid.
Imorgon väntar ultraljudet och vi ska få se hur stor vår bebis är och vi ska få veta datumet då barnet förväntas födas. Vi ska dock försöka att inte ta reda på könet, jag vill så gärna kunna stå emot. KLART att jag är jätte nyfiken men vill gärna att det ska vara en överrasking när den föds.
Dagen till ära så ska jag och mina kollegor Therese, Sara och Christina och våra pojkvänner äta middag och dricka lite gott ihop för första gången, det kommer bli så kul och jag är på strålande humör! Vad kan gå fel liksom?!
Aja har inget att tillägga är bara så pepp!
Bilden har inget med kvällen att göra. Men jag känner mig så klumpig och stor hela tiden, att jag ska växa och gå upp i vikt för varje dag som går är svårt för mig att förstå. Jag vet att det hör till, men min kropp förändras för varje dag. Den är inte sig lik helt enkelt. Allt från finnar på armar och bröst, gigantiska bröst, min navel lever sitt egna liv, mina bröstvårtor ja hela köret har satt igång. Jag säger det igen, huvudet hänger inte med i den takt som kroppen förändras. Förändringar kan vara skrämmande!
GU, när jag ser mig själv på bild i vanliga kläder så ser jag så stor ut. Jag inser inte riktigt det framför spegel men nu förstår jag varför alla som träffar mig med några dagar eller veckors mellan rum hajjar till på mitt omfång.
Igår var jag, Emlan, hennes syster Isabella och deras mamma Lisa på ikea och åt lunch som snälla Lisa bjöd oss på. Sen efter ett par timmar på vägen ut tog vi oss en titt förbi fynd-hörnan och rent spontant så köpte jag oss ett nytt vardagsrumsbord, helt i min smak.
Jag kan inte förstå att jag bär på mitt framtida barn, om man nu kan säga så. Jag har alltid trott att någon gång i livet kommer jag vara gift och ha barn, det har varit en självklarhet men barnet kom så plötsligt så min hjärna kan inte riktigt förstå. Tänk att jag bär på en person som jag än inte känner, en främling. En person som jag och John har skapat, en person som ska se ut, tala och vara någorlunda som oss, en blandning av oss. Det är magiskt och underligt på samma gång. Tänk allt som kan gå fel och allt som kan gå rätt. Jag känner mig något hjälplös, jag har aldrig gjort de här förut. Om vi är dåliga föräldrar påverkar det barnets hela liv. Vi ska prägla den här lilla personen som just nu befinner sig i min mage och som inte är större än 15 cm och väger ca 200 g. Den kan sparka, suga på tummen, har till och med hår på huvudet och kan höra oss och vår vardag. Den är så delaktig i allt jag gör. Den är det mest värdefulla jag någonsin kommer att bära med mig eller ha. Jag kan verkligen inte förstå, det känns så overkligt. Men igår fick jag känna de första livstecknet från det lilla livet inom mig. Det var mäktigare än mycket annat, det varade i bara en kort sekund men kändes så tydligt i min hand. Jag vill känna det igen!
Jag har en hang-up här hemma och de är att jag tar vackra saker och målar om de så det blir härligt turkosa.
Det började med när jag och Emlan var på stinsen och gick in i en butik som hade en högblank orange spegel och då tänkte vi att vi också kan göra något sånt, så det gjorde vi!
Den här är min mormors gamla spegel som en gång var guldfärgad, men är nu mera klädd i en blå nyans.
Även den här pallen från myrorna för 85kr fick en make-over
Mycket nöjd faktiskt, sen har jag fler projekt i full gång men kan inte visa er förns de är klara.
Idag fyller min käre far hela 63 år, det ska firas hemma på skalvägen. Pga att min mamma opereade sin högra arm för två dagar sedan så kan hon i princip inte göra något alls. Hon kommer gå fastspänd i en sele i ca 8 veckor dygnet runt och efter det börjar rehab. Min uppgift blir att hjälpa till mer så dagens to do blir:
Hjälpa mamma tvätta håret
Ordna med pappas present
Åka till Ica och handla mat
Laga mat till 8 personer
Hämta upp John och svänga förbi systemet
Fira
Här är några passande bilder där min pappa har varit med:
John och pappa på båten
Vår båt: den köptes när jag låg i magen, men nu 21 år senare sitter jag där med ett barn väntandes i magen istället.
Emlan var också med på en tur
Jag fanns också på plats men här är en bild från ett annat tillfälle i en annan båt
Idag fick vi ÄNTLIGEN vår nya dörr, det är så i vår nya lägenhet här på veckovägen så är det väldigt och då menar jag väldigt lyhört. Idag tex hörde jag och Emelie hur de ringde på hemtelefonen hemma hos en granne, man kunde nästan tro att de kom innefrån oss.
Men hur som helst, grabbarna anländer och de sätter igång, men inom 5 minuter har granne 1 kommit ut (självklart Rut, vem annars?) och lagt sig i och påstår att de inte får ha sina verktyg i porthuset, jag förklarar läget och hon försvinner in. De går ca 5 minuter till, då kommer en annan granne från lägenheten där uppe och frågar vad vi håller på med? (än så länge har inte ens grabbarna börjat borra eller gjort något som låter i stort sett) Jag talar om att vi håller på att skaffa en säkerhets dörr. Då får jag till svar; Måste ni göra de nu? mitt barn ska sova.
Men herre gu människa tänker jag då, det är mitt i veckan kl är 14:00 på eftermiddagen och vi har all rätt att låta detta ske nu. Visst att de är dålig tajming men grabbarna har väl fler dörrar att sätta upp den här dagen och jag kan ju inte behöva be de komma en annan dag pga detta?
I samma stund kommer grann tant 1 ut igen och påstår att hon är döende och att vår renovering i sommar har nästan tagit kål på henne och att hon i självaverket tycker de räcker med att BARA måla om. Men att sätta upp nytt kök är i överkant, (dessa lägenheter är från 60-talet och de har aldrig blivit bytt.) Sen innan hon stänger dörrn tittar hon på mig och sätter huvudet på sne och säger: Jag kanske kan få någon form av kompensation för den här jobbiga tiden... jag blir lite tagen och vet inte riktigt vad jag ska svara så jag ler och hon stänger dörrn.
Jag blir galen att man ska behöva stå för svars för jävla skitsaker och be om ursäkt för att tiden inte passar dom eller att hon är gammal: Så förlåt att vi köpte den här lägenheten och gjorde den till något bättre.
Oljud är jobbigt det vet jag och det är jätte synd att de behövt lida. Men vi skaffar den här dörren för att grann tant 1 skriker dagarna i enda i den här porten på hennes anstälda som lagar hennes mat, tvättar hennes kläder och säkert även henne. Hon är den elakaste männskan i världen, varenda dag är det en ny person som gör fel och då skriken hon halsen av sig. Jag tänker ALDRIG bjuda henne på något, hon om någon förtjänar inte de. Hon har till och med öppnat dörren här hemma hos oss och skrikit, de är pga av henne vi köper världens dyraste dörr så vi kan vara säkra!
Jag tänker lägga en lapp i brevinkastet hennes, där de står; Du är världens elakaste, tänk på det!
Här får du se mycket av min son Jamie samt följa min andra graviditet och för att inte glömma mitt samboliv tillsammans med min fästman John. Det blir även en hel del bilder på vackra ting och inredning. Liksom sånt jag tycker om!