Malin Lidgren

Mitt nya kapitel som arbetande mamma tar på krafterna som väntat. Precis som jag föreställde mig det. Ständigt trött, lättretlig och stressad. Det som finns kvar av mig efter en arbetsvecka är bara ett skal. För slut för att orka reagera för slut för att se. Jag är tom, lika tom som en av mina tusen chipspåsar jag fått dille på. Jag äter tills det inte finns mer och går och köper en ny dagen därpå. Magen spökar med mig som vanligt, inte konstigt med mina osunda matvanor och livsstil. Jag hade räknat med det ovannämnda men inte med tomheten jag bär på. Jag finns inte till i mitt liv, alla mina val är räknade på att finnas till för någon annan. Jag tar inte plats i mitt egna liv och efter att ha kört på ganska hårt i en månadstid känns det verkligen i kroppen när jag tvingas landa hemma med sjukt barn. Allt kommer upp till ytan. Känslor tittar fram, jag och John ser olika på saker. Det öppnar dörrar till hetsiga diskussioner. Jag tappar fotfäste och rymmer till sagornas värld, i mitt fall, internet. För trött för att fördjupa mig i det som sker.  Det är lättare att vara tyst och hoppas på att känslorna bara försvinner. Jag vet att så fungerar inte jag, utan vet också att om något litet snedsteg sker på vägen, kommer min bägare rinna över. Då står vi där än en gång. John kommer bli vilsen och inte hänga med i tron om att vi gått vidare från det jag kommer att ta upp. 

Det är svårt det där. Ibland vet jag inte vad som är Jag och vad som bara är mörka tankar som kan vara borta redan imorgon. Jag avspeglar mig i hösten och allt den innebär. Mörker, tidiga kvällar, kyla med glimtar av varma ljus som brinner ner och slocknar. Det hela påminner mig om en tid jag redan levt. Jag är mycket sån. T.ex mint ger mig illamående för det får mig att tänka på skolan och den hunger jag ofta bar på. Jag förknippar vissa saker med olika minnen och kanske hösten tar mig tillbaka till sorgen.