Malin Lidgren

 

På semestern (V 29), bestämde sig John och jag att vi skulle försöka bli fyra i vår familj. Grunderna låg på att jag skulle antagligen bli arbetslös och om Jamie skulle få ett syskon? är det kanske dags? innan glappet blir för stort och vi börjar prioterar annat?

 

Så nu under 20 veckors tid har vi försökt bli med barn. De vill säga inte använt oss av skydd, mer än så har det inte varit. Jag har försökt hålla koll på min ägglossning men det visade sig vara omöjligt så slutade ganska snart lägga vikt på det hela. De första veckorna efter att vi bestämt oss för en till ville jag att en bebis skulle bli till snabbt, liksom nu, sakanade tålamod helt och hållet. Glädjen var total.

Men att få till en bebis var tydligen inte så enkelt... Tillskillnad från Jamie som bara hände från ingenstans i min mening.

 

Nu mitt i allt flyttkaos och stress tittade jag på min mensapp och såg att den var sen men den är sen varje gång. Tänker inte mer på det och stressar ännu mer. Inser snart att så som jag misshandlar min kropp är det inte konstigt att jag inte ens kan producera mens. 

Jag känner mig helt utmattad som jag skrivit tidigare, otillräcklig och frånvarande. Under sex månder har jag levt under sån press som jag skapat själv många gånger. Men har nyligen kommit till insikt att jag går på mina sista batterier innan jag kolappsar. Jag har aldrig mått så här extremt tidgare, det känns ungefär som om jag kämpar för att ens överleva dagen. Min andning är så krampaktig att jag måste ta mig tiden att fokusera på att ta ett andetag och andas. Jag har ingen uppfattning om tid och rum.

 

Från en dag till en annan är mensen helt plötsligt tio dagar sen?

Med allt det här i bagaget och i den sinnesstämmningen kissar jag på en sticka.

Innan jag ens hinner blöta den ordentligt och kissa färdigt på stickan så visar den två streck, alltså gravid.

Panik, panik panik. Jag kan inte tänka, jag kan inte känna efter, jag kan inte vara glad. Jag HINNER inte. Snälla jag orkar inte. Så här snurrar mina tankar samtidigt som tårarna bara rinner ner för kinderna. Förtvivlad om vad som händer nu. Aldrig i mitt liv att det här barnet kan vara friskt när de kommit till i en sådan sjuk kropp. Inte nu, hur är det möjligt?

Det här var min första reaktion, såklart. Kontrollfreak som jag är, så är det här inte tillräckligt planerat. Liksom bli gravid den här veckan och nu? Åhhh suck.

 

Ringer en del samtal och som Emelie sa; Torka tårarna. Det är just det här Du har väntat på och mer lägligt kunde det inte vara, det här kommer vara din räddning.

 

 

De som hört nyheten skrattar av glädje för vår skull, även John, men återkommer i ett annat inlägg varför vi också bar på extra oro.