Malin Lidgren

 

 

I snart ett dygn har vi vetat om att det växer ett barn i mig. En ny person. begreppet är för stort för att ta in och jag blir alldeles tårögd när jag skriver det här. Kan inte säga att jag är ledsen och uppgiven inte heller överlycklig. Jag är enbart förvirrad och i chock. Mycket blandade känslor och när jag skriver det här är jag väldigt ärlig mot mig själv och mina känslor. 

 

För att försöka sammanfatta meningen jag avslutade med sist vill jag skriva vad jag menade.

 

För ca 3 veckor sedan fick jag världens svampinfektion i underlivet, egentligen inget ovanligt för att vara jag men den här var topp 3 i de värsta jag känt och upplevt. Jag kontaktar gyn och får hjälp omgående. Vid flertal tillfällen har jag ätit medecin oralt för att slippa besvären, det rekomenderas även nu. Jag bör äta tabeltterna i minst 6 månader. Jag undrar är det farligt att äta tabletterna om det någongång skulle bli ett barn under dessa 6 månader? Han väljer att göra ett ultraljud för att försäkra sig om att det inte finns något foster, och såklart gör det inte det. På börjar medecinen samma dag. Besvären ger inte med sig, väljer att öka min dos på egenbevåg, läser mig fram vilken mängd man kan ta. Besvären blir värre och jag öka min dos än en gång. En vecka senare får jag panik, det går inte över. Jag behöver hjälp!

Kontaktar gyn och skickas till kista, där visar det sig att jag måste öka min dos och dels har jag så ont i njuren men har liksom inte tid att ta mig till doktorn. Såklart har jag en kraftig urinvägsinfektion. Får fler tabletter att stoppa i mig. Nu ska jag äta hans medecin 3 ggr om dagen i 5 dagar. Han försärkrar sig om jag inte är gravid? jag säger såklart nej, han frågar om vi ska göra ett ultralljud men jag talar om att jag redan gjort ett för en vecka sedan. 

Vad jag fick talat om för mig är att medecinen är fosterskadande där av att jag inte bör äta de i samband med en graviditet. Men ingen fara på taket, det finns inte barn i mig är min tanke. Jag vill bara bli frisk.

 

Och nu 3 veckor senare efter jag ätit mängder av tabletter varje dag och såklart har jag ett liv i magen. 

En nära ber mig kontakta MVC fast att jag är så tidigt gången, dock vid de här laget vet jag inte alls hur många veckor jag har varit det? Antagligen nästan ingen då det var tomt i magen för tre veckor sedan?

Jag känner att det är konstigt att jag ska kontakta någon då missfallsrisken är stor? känns extra stor då min kropp är som den är. Men tydlgen är det tidsbrist på MVC så boka så snart som möjligt är mitt råd.

 

Jag ringer till min förra barnmorksa, hon minns mig, betryggande. Hon är glad, varm och härlig precis som förr.

Hon räknar ut hur lång gången jag är och hon tror vecka 6, hon tror barnet har blivit till den 14,15 eller 16 oktober. Antagligen gjord i Paris är min tanke.  Hon säger att veckan bör också stämma eftersom att det inte gick att se något i magen för 3 veckor sedan hos gyn. Hon talar om för mig att jag inte ska vara orlig för barnet och medcinen då jag enbart var befruktad och vi inte delar blod än eller hur man ska säga. Samma sak skedde med Jamie, fast då låg jag under narkos, också farligt men han klarade sig eftersom då var jag bara befruktad tio dagar innan operationen gjordes.

 

Nu vet ni väldigt mycket om mig och min hälsa. Jag hoppas min oror och ledsamhet grudnas av hormoner, gravidhormoner. Det enda som är possitvit är att jag äntligen har en förklaring varför jag fått tillbaka min akne. Hatade akne. Fettigt hår har jag också fått på köpet.

 

Med allt sagt och för att än en gång gå tillbaka till mitt förra inlägg med Emelies ord, att den här graviditeten är kanske min räddning menade hon att jag äntligen kanske inser att jag måste leva annorlunda om inte bara för min egenskull utanför Litens. 

Jag kommer försöka rå om mig själv. Jag kommer vara en dålig kompis som inte hör av sig och frågar hur alla i min närhet mår, jag kanske tar avstånd som jag redan gjort. Allt för att försöka stressa mindre. Inte boka/planera in för mycket i kallendern och kanske skylla på graviditen och ändra mig i sista minut. Enbart för att försöka få tid att andas någon gång.

Jag vill att alla ni där ute som vet vilka Ni är. Jag bryr mig om er, jag saknar och älskar er, men jag hinner inte se till andras behov just nu. Jag hamnar här ibland och jag är en person med mindre kraft än andra. Snälla söta rara, ta inget personligt. Så fort jag mår bra igen kommer ni märka det. 

Spela inga spel, för jag kommer inte ens märka att jag är med i spelet, hör av er när ni vill och känner för det även om jag inte ansträngt mig och kontaktat er de senaste gångerna.

Jag är inte hjärtlös och orättvis, jag lever bara farligt. Min hälsa står på spel.