hjärnspöken
Kategori: 2015
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller skriva men vet att många har hört av sig, undrat och varit oroliga för min skull. Gulligt av er kära Ni. Så hmm... idag är det lördag...tydligen. Det betyder att jag varit yr i över en veckas tid? Dock går det framåt. Mår bättre! Det är fullt hanterbart och jag får behålla mat och vätska plus att jag kan sitta på en stol och till och med gå. Jag har även varit ute på en promenad som gick över förväntan.
Nästa mål är att ta mig till en butik, handla mat eller något i den stilen.
Ärligt trodde jag att man skulle bli bra snabbare. Jag är ju bra, men är inte som innan och inte återställd, men är snart, hoppas jag. Under en vecka till är jag sjukskriven sen har jag träff med läkaren.
Min tanke var att jag skulle avbryta min sjukskrivning och börja jobba. Inte för att jag känner att jag klarar det nu, men min hjärna säger åt mig. Man ska jobba! Jämt! anser jag. Samhället är uppbyggt så.
Även om samvetet ställer till det för mig kommer jag inte avbryta sjukskrivningen pga hjärnspöken, varken mina kollegor eller familj skulle tillåta det ändå. Än vågar jag heller inte köra bil, då tvätta håret fortfarande är ett maratonpass i ansträngning för min del, så anser jag att såna där basic-saker måste flyta på bättre innan det är dags. Saknar friheten så oerhört bara.
Igår "flyttade" jag hem igen. Tyvärr åkte jag på magsjuka som började inatt. Kl 03 för att vara exakt. De fortsatte på morgonen, åt båda hållen men annars har det varit ganska lugnt. Sovit bort det antar jag. Det var ganska lindrigt ändå måste jag säga. Men tröttsamt. Har kräkts så himla mycket på en veckas tid att det är svårt att återhämta mig.
Nu till det tråkiga.
Jag var hos barnmorskan i fredags. Det är den här biten jag inte riktigt vet hur mycket jag ska dela med mig av. Nog mest för att jag inte smällt det själv.
Det är INGET fel på barnet och hon är inte orolig för den lilla. Utan hon gillar inte det hon ser i mig. Trött, sliten och smal. Mitt BMI är för lågt och hon begär att jag går upp i vikt. Barnet tar all näring och lever som en parasit i mig just nu. Inte riktigt läge att åka på magsjuka. Dock är jag inte orolig. Jag vet att innan jag hinner blinka innan jag är "tjock". Men jag lever ohälsosamt och lider av psykisk ohälsa som jag måste ta tag i. Hur? Det får visa sig senare. Hon har erbjudit mig hjälp men jag har svårt att tackla sanningen och att det är "enda vägen". Samtidigt går tankarna om jag inte tar tag i det här nu, hur ska jag hinna göra det när barnet kommer. Tvåbarnslivet har man hört är allt annat än stillsamt och lugnt?
Så det är den biten jag utesluter nu i det här inlägget.
Hur jag löser och om jag kommer ta det här så seriöst som man kanske bör.
Än en gång hjärnspöken...
