Malin Lidgren

Efter semesterns slut valde vi vänner att mötas upp för att äta middag ihop, en onsdag eller vad det nu var. Lite mysigt att inte alltid sitta runt köksbordet utan verkligen ta vara på sensommarens kvällar.

Okej, välkomna in i mitt huvud för en stund. Jag har kommit underfund med att jag har vad som kallas en identitetskris. Många faktorer spelar nog in. Som först det här med att mammaledigheten har nått sitt slut och det är dags för mig att välkomna ett nytt kapitel i mitt liv. Livet som arbetande småbarnsförälder. Det här kommer antagligen vara det mest krävande och kanske längsta kapitel jag kommer ha levt under mina 23 år. Min arbetssituation är väldigt oklar och det ger mig ständig ångest. Det hade känts förbaskat tryggt att ha den punkten under kontroll. En mycket mindre faktor men som samtidigt gör det lite jobbigt för mig är det här med mitt utseende. Det här låter väldigt ytligt, det hör jag med. Men dit jag vill komma är att jag vet inte hur den här nya Malin vill/kommer/ska se ut. Jag känner inte min kropp längre och blir alltid lika överraskad när jag står i en provhytt för kläderna sitter aldrig som jag tror de ska. Jag vet inte hur jag ser ut. Jag tror att jag spenderar allt för lite tid framför spegeln så att även det här med att klä på mig blir rörigt och vemodigt. En tredje sak är det här med nattlivet. Jag prövade på en tjejkväll som slutade i karaoke, det här ledde mig nästan till tårar. Jag var vilsen, ensam, förtvivlad och chockad. Jag är inte 23 år trots allt, jag har nog åldrats sisådär femtio år från den där dagen vi fick pluset på stickan. Lillgammal har jag varit länge men aldrig har jag riktigt tappat greppet med så här många år. Jag har turen med mig då mina vänner sväljer mig hel, med både hull och hår. Dom begär inte för mycket av mig och jag älskar dom för det. Jag har lite att lista ut och jag hoppas att snarare än jag tror sitter jag där och är bekväm med en eller två saker på min lista. Hur härligt skulle det inte vara om det här med klädena skulle vara mitt enda och största problem.

När mina allra största tårar, starkaste känslor och mest smärtsamma ögonblick inträffar under en osämja mellan oss. Då vet han när det är dags att svälja stoltheten, lyssna och ta in det jag säger. Jag vet inte hur rätt det låter i era öron, men det bryr jag mig inte ett smack om. Han är den som kämpat med sina "mörka sidor" (väldigt dramatiskt sagt), redan från dag ett då jag och han blev vi. Hans mognad och tillit till mig har fått oss att växa och klarat av den stora prövningen som ligger i att bilda familj. Utan hans engagemang och vilja hade vi inte klarat det första året. Jag hade en förmåga att släppa och ge upp. Jag satte mig själv på en hög häst där Jesper satt mig många år tidigare. Där kunde jag vara oberörd, i alla fall låssades jag att jag var det. Smärta och sårbarhet var en sak jag knappt vågade visa. Idag när jag ser på oss som par. Visar verkligen John att han förtjänar mig och jag får kämpa för att visa att jag faktiskt förtjänar honom. Och ingen kunde vara stoltare än jag över min blivandes resa!

Min nya besatthet är inget godis, ingen ny serie utan Hanna och Amandas härliga, härliga relationspodcast. Jag vill aldrig sluta lyssna och jag startade här om veckan med avsnitt 1 och lyssnar mig uppåt. De här två underbara systrarna Hanna Widell och Amanda Schulman har blivit som två nya vänner jag kan sitta och lyssna på i timmar. Innan den här podden visste jag knappt att de två fanns eller knappt vad en pod var. Men ändå får dom mig att tänka tankar jag aldrig funderat på, skratta högt, njuta, granska mig själv och bara känna att livet är så där härligt som är ett återkommande ord i podden. Varje avsnitt kommer med ett nytt tema. Som de säger, dom är inga experter utan pratar från hjärta om de saker dom upplevt. Podden är extremt personlig, därav känslan att man känner sig som kompisar redan från första stund. Jag tycker alla tjejer bör lyssna. Det handlar inte bara om barn som man kan tro utan om singelliv, ångest, relationer till sina vänner, roliga historier, medium, deras privatliv ja allt. Tjejerna kommer att skratta tills dom gråter och gråta tills dom skrattar. Och här sitter jag bredvid och får ny energi och hör allt det här personliga som gör att jag faller allt djupare ner i min lilla förälskelse jag skapat. Det bästa med poddar är att de finns där för mig när jag har tid. Till exempel när jag lagar mat, duschar, tar en promenad eller försöker ha lite egentid och slippa alla hjärnspöken. Så med det här inlägget slår jag ett slag för poddar och två mysiga systrar!!

Barnfria och utan ansvar för en kväll. Så vi tog oss till en härlig kväll i håtuna som gick i kräftanstecken. Det var riktigt trevligt och verkligen en sann sommarnatt med skratt och dans. Timmarna gick och kvällen slutade sent med en blixtrande himmel med regndroppar som kom ikapp.

I brist på annat vill jag bara visa något jag kom över på Öland. Tjugonio kronor styck fick jag betala, rena rama fyndet!

• Jag ber nästan aldrig om ursäkt och har hemskt svårt att svälja stoltheten och säga: "förlåt, jag gjorde fel".
• Ett av mina intressen är inredning. (jag kan nörda ner mig totalt i det). Om John ska få vara med på ett hörn är det enbart när jag ber om hans åsikt. Men min väger alltid tyngre.
• Jag vet inte vad gränsen går för privat. Det finns nog ingenting jag inte skulle kunna dela med mig av.
• Jag är ingen kelgris och har aldrig varit. Jag kan gå länge utan beröring. Jag är så extremt nöjd när vi bara är under samma tak, helst i samma rum. Då blir jag hel.
• Jag har ett j*vla humör när jag går hungrig och det kan slå till på tio sekunder. (Antagligen lågt blodsocker). Det värsta av allt är att jag är kräsen, så vad som helst duger inte i den situationen.

Snart är det slut på lata dagar. Inte en dag har passerat utan att jag hängt med vännerna och idag är inget undantag. Snart kommer fina familjen och hämtar upp mig med bil och tar med mig till Naturhistoriska. Sen något jag väntar ivrigt på är att min alldeles egna familj kommer hem med morgonflyget imorgon. Dock krockar det med arbetet så familjeträffen får vänta till kvällen. Den som väntar på något gott...

Vecka 28 brukar innebära Öland för oss och i år var inget undantag. Hela 22 personer blev vi den här gången och vi alla samlades i samma stugby. Vi var släkt, vänner och bekanta som kom ända vägen från Stockholm. I vår stuga bodde vi tre par och Jamie. Pojken skötte sig över förväntan. Det var en resa full med sol, värme, glass, lata dagar, ett och annat glas och såklart en med dåligt väder. Svensk sommar när den är som bäst helt enkelt.

Vilken kalasdag familjen varit ute på. Först i Håtuna på ettårskalas sen hos min syster i Viksjö på kanon middag. Nu är vi slut vill jag lova. Det utdelades en mer personlig present och en med ett tema från oss. Ibland är presenter extra skoj att ge.

En sak som snurrar i mitt huvud är den ständiga pressen ute i samhället till att bli bättre. Man ska bli en bättre vän, bättre mamma, bättre kollega, bättre sambo, bättre på att rå om och lägga tid på sig själv osv. Listan kan göras lång! Oavsett hur bra man gjort ifrån sig så går meningen ofta: "Det där gjorde du bra, nästa gång gör du det ännu bättre". Det är sanslöst. Aldrig ska man duga? Är det så här det ska vara? Var det så förr? 24 timmar om dygnet är alldeles för kort att bli bäst på allt. Sedan då, om man ger upp att bli bäst på allt, hur prioriterar man? När jag granska mig själv mitt i allt är det pinsamt att erkänna att under mitt mamma-lediga år har jag valt mig själv som hög prioritering efter mammarollen. Vännerna och sambon har blivit lämnad kvar någonstans mitt emellan arbeta och hushållet. Hur medvetna mina val har varit vet jag inte? eller så gör jag. Att vara mamma är inget jag väljer varje morgon utan det är bara att älska och finna sig i. Men valet Jag, det är medvetet för att orka min första prioritering. Det är ofta jag lever med en inre stress. Det nästan kliar under skinnet och huvudet snurrar och snurra. Obehag och stora andetag känns livsviktigt. Listan i mitt huvud blir längre för varje dag för jag är expert på att lägga på mig saker. Min mest stressade period i mitt liv har nog varit de senaste två åren. Jag har så svårt att bara slå av och att sätta mig ner att koppla av helt och hållet. Det värsta av allt det känns knappt tillåtet att säga eftersom jag går som mamma-ledig borde jag ha "all tid i världen" och njuta dag ut och in. Livet är vackert men det är svårt hinna med och ge utrymme till allt...

Sista delen, lovar!

Semestern har börjat. I alla fall för John som ska få avnjuta sex veckor i sommar. Vi började dagen i vår egen trädgård.

Många delar med sig av sin midsommar på socialamedier och jag är inget undantag. Det blev en repris från förra året men med lite annat sällskap. Först en promenad till bruketbacken med lite korvgrillning och en skymt av stången. Timmarna passerade sen var det dags för hemgång. Johanna kom över och John tände grillen sen åt jag som om det inte fanns någon morgondag. Tobias hade med sig nubbe, "inget för mig" sa jag. En stund senare hade vi plockat fram provisoriska nubbeglas och några slank ner. Rätt motbjudande med konstiga smaker om jag får säga mitt. Detta gjorde oss glada i hatten och snart brast det ut i allsång. Snipp, snapp slut så var sagan slut.

Vi hade det lite små härligt här i lördags efter att jag kom hem från jobbet. Lite spontant tände vi grillen och åt go'middag och drack gott. Ruset kom nog redan efter andra klunken så det blev inte många glas. Flera kända ansikten tittade förbi och vi satt ute tills solen gick ner. Sommar, sommar du är fantastisk, hoppas du stannar till midsommar.

Efter vår spakväll var det dax för hemfärd. På väg mot tåget nämnde jag för Nicole att jag suttit och suktat efter att beställa hem rengöring för ansiktet och schampokakor från Lush. Och av en slump gick vi förbi en sådan butik och helt otroligt nog var den ÖPPEN. (Fast att klockan slagit 20:30.) Vi sa "vi kikar snabbt" för vi skulle ju med tåget och tjejen ville stänga om tio. Väl inne fick jag syn på så mycket spännande. Eftersom jag kände till namnen på vad jag ville ha, kliade det lite extra i fingrarna. Så här är det som kom hem i min påse. (Ej testat än så får vad jag tycker om resultatet)
📌 Rengöring
📌Ögonkräm
📌Higlighter
📌Schampokaka för torrt hår
📌Schampokaka för fett hår
📌Två prover, ena en ansiktskräm och andra ett transparent puder. Lush för er som inte vet är inte testat på djur och deras produkter ska mestadels vara organiska och är gjorda på ekologiska råvaror. Konceptet är att göra produkter varken skadar kropp eller natur. Det roliga är att personalen kan göra varorna på plats i butiken så produkterna är märkta med namn och datum av den som gjort dom.

Vilken kväll jag hade igår! Den bästa på länge! Nicole bjöd med mig på Selmas Spa. Vi gjorde en basturitual med krämer och peeling från receptionen och badade ute på taket i uppvärmd pool. Det var ett fantastiskt ställe och personal. Alla borde gå dit en eftermiddag för att bada lite, ta ett glas i poolen för att sedan avsluta det hela med en middag ute i staden. Under eftermiddagen var jag halvt sovandes i soffan och tänkte det här kommer aldrig gå. Väl på tåget kom energin tillbaka till mig och jag gjorde inte kväll förns klockan elva i alla fall. Äventyret gjorde mig himla pigg! Jag som skulle tidigt i säng pga dagens jobb på Aspnäs förskola. Där jag äntligen trivdes väldigt bra och det verkar vara besvarat då ett barn sa till och med sa till mig "Molly, jag älskar dig" haha att namnet Malin skulle vara så himla svårt att lära sig kunde jag aldrig tro.

Ett tråkigt besked nådde mig nyss. Jag blev genast kallsvettig och ett obehag spred sig snabbt över hela mig. Alltid när någon går bort är det deras anhöriga jag mår dåligt för. Den bortgångna är redan klar, det är de kvarstående som ska leva med tomrummet, sakerna som den lämnat efter sig och ordna allt som en närstående död innebär. Det är extremt psykiskt påfrestande och det är otroligt att vi överlever en sådan stor sorg. Men vem hade jag varit utan allt det stöd jag fått när olyckan träffat mig? Utan andras kärlek, sympati och försök till att förstå hade jag inte klarat av att stå här på två ben. Det är De andra människorna i ens närhet som visar vad livet ger, när man glömmer bort det och insjuknar i ens mörkaste tankar. Vad vore vi utan vänner, släkt och nära? Många har sagt till mig att de inte vet vad de ska säga till en som blivit lämnad kvar. Men det handlar inte om vad man säger. Det handlar om att visa sin kärlek och sitt stöd. En mening, ett samtal eller en kram spelar ingen roll. Allt är viktigt och går rakt in i hjärtat på den som nyss förlorat eftersom det finns ett så stort hål att fylla. Vila i frid, det blir ett kärt återseende med den vackraste av änglar <3