Den här helgen var allt annat än bort spolad. Gu vad vi har hunnit med jag och John. Nya utemöbler till nya altan som än inte är byggd än men köpta. (Det är öppetköp i 60 dagar om det mot förmodan inte går igenom hos styrelsen). Vi har även ärvt utemöbler plus en webergrill av min syster som nu står på plats på baksidan. Förådet är tömt på allt skräp vi samlat på oss under vintern och allt är kört till tippen. Sommardäcken är på, vinterkläderna bort plockade, deklarationen är färdig, köpt en barncykelstol på blocket till liten, annons på vagnen är utlagd på blocket, nya bolånsräntan är omhändertagen, presenter och firanden är klara. Diskmaskinen bort forsslad och den nya är köpt och på plats. Jag minns ärligt talat inte allt vi fått bockat av från vår never ending lista. Lättnaden är total.
Livet som vuxen är verkligen fullt av tråkiga måsten som man inte kan undgå. De begär fokus, pengar, tålamod, tid och omsorg. Det värsta är att varje månad fylls listan på med något nytt oväntat och det är bara att gilla läget och skrapa fram mer pengar.
Men det var bara en parantes nu tillbaka till det underbara positiva! Snart är gruset på gatorna ett minne blott. Det betyder att sommarskorna åker på, att altandörren står alltid öppen och alla måltider äts utomhus i värmen. Tänk att det är vad vi har att vänta. Du härliga underbara sommar, så som vi längtar efter dig. Regna på, sålänge snön inte kommer tillbaka och vi kan varva med några dagars strålande sol är jag mer än tillfreds.
Okej, dax att ta tag i barnuppfostran här hemma. Vi är en familj som inte lever efter rutiner utan tar dagen för vad den är. Jag har vänner som anser att det är ytterst viktigt med rutiner men antar bara att jag inte känner att det behövs riktigt ännu hemma hos oss. Så fort förskolan är på tapeten kommer såklart även vi ha fasta timmar på dygnet som styr oss så som nattning, matning, städning, duschdagar, aktivitetsdagar osv.
I min mening anser jag att även om vi skulle haft rutiner idag så skulle desssa tappas bort under semstern då varje sommardag kommer spenderas på olika platser och även ske på olika tider än hemma.Jamie tycks även vara tillags med vårt levende och det är väl hans välmående som räknas i grund och botten.
Jamie som person är realtivt lugn. Han är duktigt på att leka ensam och i grupp pillar han på det flesta. Han har lätt att ställa om, då han lämnas hit och dit både längre och kortare stunder. Glad för det mesta och gnället kommer ofta fram när han är trött. (Han sover fortfarande två gånger på dagen). När han inte får som han vill kan han gärna gråta utan tårar eller så pressas det fram en eller två. När han gör sig illa eller bara blir överraskad i ett fall vill han gärna att vi ska känna empati. Talet går långsamt. Ord han kan säga är mamma, pappa, vovve. Sen jamar han som katten och skäller som hunden. Han härmar oss ofta i våra ord men dem kommer ut lite väl olikt våra. Han snappar mer upp sättet vi säger ordet på. Pga hans fåordighet har jag svårt att veta hur mycket han förstår av det jag säger. Ofta blir jag överraskad över hans medvetenhet.
Men åter till uppfostran. Det jag har tänkt öva på kommer vara:
1, lära sig ordet STANNA. Kan tänka mig att det är viktigt på sommaren när han är ute på upptäcksfärd.
2, lära sig att sitta ner när man äter utan stol. Oavsett vad man äter ska man sitta ner tills man är klar. Barnen på förskolan gör det plus att det minskar väl risken för att sätta i halsen. Jag kan också tänka mig att det underlättar när man äter utomhus.
3, Han ska veta att det är dags att tvätta händerna efter att vi varit ute eller efter mat. Han vet ju vad vi menar när vi ber honom att borsta tänderna eller duscha.
Vi satt runt bordet, allt var trevligt, vi pratar om livets goda. Plötsligt blir det svårare att höra och jag inser att det måste slagit lock för örat. Eller båda? Frågar jag mig själv. Trettio minuter passerar. Plötsligt gör det ont, mer successivt för varje liten minut. Tiden går långsamt. Allt jag tänker på är hur ont det gör. Som ren reflex kupar jag händerna över öronen i hopp om att det ska hjälpa. En timme går, gästerna går. Det tjuter och sprakar omkring mig men allt är stilla, ingen är här. Självklart har jag åkt på öroninflammation och läkaren kunde se vatten bakom trumhinnan som antagligen förklarar den illande smärtan. Penicillin räddar mig än en gång. F*N vad Jag avskyr att vara sjuk....
Imorgon väntar mer jobb på förskolan. Sist hamnade jag i blandade meningar kring detta yrke. Jag kommer ge det fler chanser och arbetsplatser innan jag bestämmer mig. Jag som person drivs av ordning, samarbete, att ha trevligt, struktur, knyta kontakter, att vara tydlig, välkomnande och att vara personlig. Som jag fått det nämnt till mig ett par gånger så är jag gjord till att vara säljare. Min starkaste sida är antagligen att jag är service-minded ut i fingertopparna. Samtidigt som jobb-Malin iallafall alltid försöker vara professionell. (Är ni som jag? Och har olika typer av mig själv så som mamma-Malin, kompis-Malin, dotter-Malin, ja det finns många och vi har alla olika plattformer och vi alla är jag. Rörigt?) Jag är ingen person som ger en kund eller medarbetare attityd. Bara för att den personen sjunker lågt innebär inte det att jag kommer säga något jag inte kan stå för sedan, oerhört viktig punkt för mig. Eller betyder det bara att jag inte törs säga det jag tänker? oavsett är detta en bra egenskap gällande min arbetsroll. Jag trivs att vara tillags helt enkelt. Nu får jag sluta prata i nattmössan och blunda istället...zZzZzz
Idag stod barnen i fokus. Det var alldeles för länge sedan sist. Natten var grym, negativt menat, så Jamie var lagom medtagen redan från första stund hans vänner klev innanför dörren. Tråkigt tänkte jag, men det släpper nog efter vilan. Otroligt nog somnade alla tre samtidigt under en kort promenad så vi vuxna avnjöt en stillsam fika tillsammans. Jamie vaknade efter en lång stund men gnället kvarstod och leken fortsätta. Snart var det dags för vännerna att gå hem. Jag lägger mig trött på soffan efter nattens bestyr. Jamie smyger upp och lägger sig lång ovan på mig, jag lägger kinden mot hans panna och känner att den hettar. Aja, det förklarar gnället, liten är ju sjuk.
(Bilderna fann jag från Alexandras insta.)
Jag har nyheter, toppenbra nyheter för vår familj. Jamie blev tilldelad dagisplats på Mjölnarensförskola för ett par veckor sedan. Men i förrgår kom ett nytt papper där det stod att han istället fått plats på förstahandsvalet vallvägen!!! På bilden nedan kan ni se varför lyckan är total. Bilden är tagen från vår ytterdörr och den stora mörka byggnaden är alltså Jamie's nya förskola.
Helgen har varit fullbokad med jobb, fest och sjukdom. Jag mår väldigt dåligt, jag vet inte riktigt vad jag åkt på. Min mage spökar fortfarande med mig, vid noggrann eftertanke inser jag att det snart hållit på under ett års tid. Det hela började efter jag fött när vi bodde på veckovägen. Jag har fått nog, jag vill bara att de hela ska vara över. Att de ska finna en orsak till mitt mående. Tack och lov och passande nog var Nicole och Filip barnvakt åt lille-man under ett helt dygn. Vi fann inte kraft att åka och hämta honom förns kvällen. Verkligen en räddare i nöden för två trötta illamående föräldrar. Enligt bilderna nedan tycks han haft ett toppen dygn hos sin faster. Tack igen<3 Här hemma gjorde vi inte många knop och lunchen bestod av glass.
Jag hoppas solen är här för att stanna. Vi njuter för fullt och vi vågar oss ut mer och mer varje dag. Mörkret lägger sig allt senare över oss och de gör att dagarna känns så mycket längre. Så här såg dagen ut idag!
Som sagt i tidigare inlägg har Jamie utvecklas och även kroppsligt. Tiden var väl inne för lite nya kläder. Han fick världens finaste jacka av Emelie i ettårskalas-present. Tyvärr nådde den honom till hällarna och axelsömmarna satt vid armbågarna så jag fick med mig lite annat hem istället. Idag sorterade jag hans garderob så nyheterna får pryda galgarna istället för det urväxta.
Liten har verkligen blivit stor. Så stor att han går själv, härmar, pratar (inte för att vi förstår orden, men endå), leker själv, leker ihop, pussas, visar känslor, förstår det mesta vi säger, har egna tankar, hittar egna lösningar och har verkligen blivit en egen liten individ. Min pojke, min stolthet, min lilla blondie. Vi saknar han med lejonmanen också. Mycket faktisk. Jag tror verkligen även Jamie märker av att John lyser med sin frånvaro. Dagarna går in i varann lite här hemma pga dålig sömn. Jag har varit extrem glömsk och oproffsig och det stör mig. Jag måste bita ihop och se till att det inte märks för imorgon kan vara en stor dag för mig. Här nere ser ni en bild på en medtagen pappa som håller sitt barn för första gången och den andra bilden är den senaste jag tagit.
Jamie fick som nämnt förut 3 st skinnjackor i födelsedagspresent, igår tog jag mig tiden att byta dessa i stinsen. (En behöll vi såklart) Här är det vi kom hem med. Nu är det lite roligare att köpa kläder åt Jamie för utbudet har utökat då han numera bär storlek 86-92. Innan han kom upp till 86 var det väldigt tunt på avdelningarna i butikerna då ofta flickkkäderna har ett bredare sortiment.
Förra veckan hade vi lite firande för Jamie med hans vänner. Efter många om och men och ändrande av tider och dagar blev det tillslut av. Alla vännerna hade inte möjlighet att komma men jag kände att vi inte kunde byta dag en gång till. Så Denise kom med Oliver och Jossan med Tilda och dessutom med varsitt packet. Vi åt fruktsallad och babblade tills jag nästan tappade känseln. Som vanligt med andra ord. Jag bestämde att vi skulle sjunga huvud-axlar-knän och tår tillsammans i en ring med barnen, då jag förstått att de är uppskattat på öppna förskolan. Tydligen även här hemma av min lilla skrutt. Jamie har ett behov att krama och pussa Tilda så fort han får chansen, tyvärr uppskattar inte Lill-tjejen det. Man bah liksom Jamie, fatta vinken.Hon är INTE intresserad haha!<3
Du härliga söndag! Söndag är nog min favvodag. Jag har aldrig lidit av söndagsångest då jag sällan har arbetat på måndagar. Mina veckor ser alltid olika ut då jag har ett butiksjobb. Nog om den saken. Varför den här söndagen var lite extra trevlig var att vi vaknade utvilade av oss själva halv tio på morgonen. Delade en frukost och fick längta lite efter skrutten. Vi tog solglasögonen på oss och begav oss till Säby hela gänget för en promenix ut i det härliga vintervädret. Solen värmde så mycket att avsluta dagen med en kopp te var nästintill svår drucket. En härlig känsla. Kan det vara så att vi är på väg mot varmare tider och framför allt ljusare? Vi träffade på MASSOR av människor, främst i åldersgruppen 65+, de måste haft någon slags träff? Hela fiket var fullt även gångvägen ut till sjön och väl på isen försvann dem en efter en. Det kändes som alla vaknade idag, även vi. Välkommen solen, vi älskar dig.
Ikväll hade vi middag på tu man hand och det innebar barnfritt. Nicole fick sitta barnvakt och hon ringde oss med ett FaceTime-samtal där vi fick chansen att vinka och göra andra handgester med Jamie. Det blir lite automatiskt så då man märker att vi kan kommunicera genom sånt och vissa ord som jag vet att han förstår. Men vår trevliga stund slutade snart med att Jamie började rycka i läppen för att sedan bryta ut i gråt. Vi satt som frågetecken och undrade vad som hände men antagligen fick han känna på saknad för första gången. Lilla hjärtat, de kändes kan jag lova. Men Nickan skämde bort honom med puss och kramkalas så snart var vi glömda.
Medan mamma håvar in cash på MQ spenderade Jamie och sin faster tid ätandes tårta då lilla Stella hade ettårskalas. Återberättat fick jag höra att han tagit för sig ordentligt och pillat på alla på plats. Han fick dela hedersplatsen med lilltjejen också. Av bilderna att läsa ser de ut som han haft en trevlig dag.
Högst upp på listan den här helgen stod det jobb på. Jobb och många jobbiga tankar. Hur kommer det sig att tankar kan vara så tungt att bära nästan rent fysiskt? Mitt huvud och min axlar känns ömma och svullna då det är för mycket att bära på. Men efter regn kommer solsken som så många säger, även jag. Det positiva måste ändå vara när man lever i en påfrestande situation jobbar hjärnan lite extra för att hitta en lösning för att slippa eländet. Så kanske har jag hittat "mitt kall"här i livet. Framtiden får visa mig svaret på den frågan...Idag fick vi fin besök av Jossan och Tilda så vi fick chansen att agera bollplank åt varann, vänner är bra att ha, vad skulle man göra utan dem?
Jag ligger vaken medan Jamie och John ligger utmed mig och sover. En av mina favorit grejer är att just sova så de hela är lite underligt. Ni kanske vill veta 5 saker om mig som ni än inte kanske vet. Då blir det nummer två då: Vi var nära att gifta oss i tv efter att John sänt in en intresseansökan som ledde till person-beskrivningar, ekonomiuppgifter, intervjuer och provfilmningar. Nummer tre: jag har aldrig ätit ett kokt ägg, gräddfil, cream freich (Stavning?) eller filmjölk. Nummer fyra: min pappa var 41 år gammal när jag kom till världen och jag är hans första och enda. Nummer fem: förut fick jag feber när jag blev nervös. Ja så nu vet ni det. Hur intressant det hela var vet jag inte men det var de jag hade att säga idag.
