Det hela börjar med ett samtal där Nicole säger: "Malin, du kan inte förstå vad jag ska berätta." Jag blir såklart nyfiken och hon fortsätter att tala om att Mimmi är nu inskriven på BB, (vilket var lite väntat för hon hållt på sedan igår med värkar). Nicole fortsätter, hon berättar att för en halvtimme sedan när Filip kom hem har det runnit rosafärgat vatten. Jag misstänker genast slemproppen eftersom hon anser att mängden inte är tillräcklig för att vara vattnet. Hon talar också om att hon och Filip har ett möte på familjerätten för att skriva på faderskapet om en timme. Vi lägger sedan på.
Snart igen rings vi upp. Nu har Nicole värkar men det går några minuter mellan. Hon talar också om att hon ringt BB som sagt åt henne att ta det lugnt, äta och sedan komma in, men de behöver inte ha bråttom är deras ord. Allt jag tänker på är det där satans mötet på familjerätten kl 18:00?! Mitt minne sa mig att det gick snabbt den dagen vi var där, så jag tycker de ska bara snabbt upp och skriva på. (Som om ens det var det viktiga nu mitt i värkarbetet?) Jag var antagligen rätt uppjagad just då eftersom jag inte tänkte klart och gav dumma råd. Jag hör Nicole mitt i en värk genom telefonen framför entren medan Filip parkerar. Jag talar om att jag lagat lite mat till dom så de snabbt kan äta och sen åka in efter mötet sen lägger vi på.
Ca 20 minuter går och Susanne ringer mig och säger "Herre gu, jag pratade med henne nyss och hon säger att det är en minut mellan värkarna" Jag blir mega stressad och undrar var de är? i samma sekund kliver de in innanför dörren.
Nicole springer in på toaletten och jag efter. Hon klär av sig i ren panik som om kläderna kvävde henne. Hon står utan byxor och trosor framför mig och jag ser det röda slemmet längs benen. Hon ber mig gå ut för hon ska gå på toaletten samtidigt som en värk kommer och hennes tårar rinner längs kinderna. Jag vägrar gå ut som den jobbiga jävlen jag är och Jamie stormar in med hennes telefon och pratar och babblar på hans vis. Värken går över och Nicole ger oss två några leenden och skratt. Jag blir så nervös och talar om ( eller skriker) åt henne att hon inte alls ska bajsa utan föda barn. (Just nu föreställer jag mig bebisen huvud i toan). Jag är ett nervvrak efter vad jag just sett och jag minns själv den där känslan av att behöva bajsa så jag tror NU, NU händer det!! Jag skriker åt Filip att ringa 112 för att tala om att det här sker nu, han förstår allvaret efter min blick och tar upp telefonen. 112 förstår inte varför vi ringt men jag bryr mig inte och han lägger på för nu måste de åka till BB. Inte sen, NU.
Hon stressar på sig några gamla byxor som jag ger henne och John kör dom.
Jag står nu lämnad kvar hemma med Jamie. Helt uppjagad och vill bara efter. Jag vill vara med! (så som jag längtat efter den här dagen) hjärtat pumpar och jag ringer samtal efter samtal för att lugna mina nerver.
Nu ringer telefonen, jag höra att de glömt BBväskan hemma. Är det sant?! Är min första tanke. Det här betyder att de behöver mig. Pappa får lov att skjutsa mig till danderyd och tar sedan med Jamie hem till sig som har somnat i bilen.
Bilderna är tagna precis innan pappa hämtar upp oss.
John möter mig och visar mig till rummet. När vi passerar rum 8 pekar han och talar om att: Där inne är Mimmi och Robin just nu (hon, jag skrev om tidigare ) Wow, tänker jag, det här händer inte!!
Väl inne i 10:an ser jag Filip och Nicole, hon studsade på en sådan där pilatesboll med lustgas i handen. En sköterska är också i rummet och jag smyger in med John som nu går bakom mig och tillsammans går vi längst in i rummet med deras saker. Jag är nervös inför att möta barnmorskornas blickar, jag tänker liksom att vi kanske stör och att det är konstigt att vi är där. Men den känslan rinner snabbt av mig efter deras mjuka bemötande. De tar mig i handen och frågar om jag är Nicoles lillasyster. Nja inte riktigt, säger jag och fortsätter att jag är det närmaste hon har till syster. Snart kan jag inte låta bli att fråga barnmorskan som är den gulligaste någonsin om "hon är duktig?" självklart lyder svaret, "hon gör jätte bra ifrån sig". Just nu är jag så hilma nyfiken och adernalinet flödar. Jag vill så gärna höra, se och fråga allt möjligt, men så här i efterhand jag tycker att jag lyckades lägga band på mig själv och höll mig och mina miljarder tankar och frågor i för mig själv.
Vi små pratar allihopa lite snabbt om "hur galet är det att två bästa vänner, ska föda barn vägg i vägg med varann" Barnmorskan ler och talar om att även Mimmi är hennes patient. Så ni hör, de delar till och med barnmorska!
Redan nu ber Nicole om epidral. Tack och lov, tänker jag. Det var räddningen för mig under min förlossning så det gör mig lite lättat för att slippa se henne ha sådär ont. Filip ser och märker Nicole hela tiden som kämpar på. Han är med henne i varje värk och ger henne hans fulla fokus samtdigt som han håller hennes hand när han står utmed henne. De båda nämner att de är glada att ha oss där och vi kan inte annat än instämma. "Vilken kväll" säger jag till John med ett leede. Han och Susanne vet att jag riktigt njuter av att vara på plats. Jag är så nyfiken på allt hur det ser ut och går till. En del av mig tänker att, tänk om min framtid är att vara barnmorska?!
Nu ska en kanyl precis sättas på hennes hand och jag vet att båda syskonen Mandin är spruträdda och jag oroar mig lite. Men Nicole klarar det galant samtidigt som Filip kramar om henne och med lustgasen i handen. John däremot står omvänd mot väggen för att inte tuppa av det "hemska".
Barnmorskan har talat om för Nicole att hon är öppen 4cm innan jag kom och nu ska epidralläkaren in. Jag och John tar oss ut för att ringa Susanne som sitter som på nålar hemma. Sidospår: När jag tog epidralen var jag öppen 8cm och det dröjde minst 2-3 timmar för mig innan jag kom till 10cm (då är man redo att föda) pga att epidralen gör att öppningsarbetet avtar lite.
Därför var min spontana tanke att det här kommer ta hela natten och Susanne behöver inte åka hemifrån än.
Väl ute i väntrummet överraskas jag av att Mimmi och Robin kommer vankandes mot mig. Jag kan inte förstå min syn och jag kramar dom hårt samtidigt som jag nästan är i tårar för att jag är så överbeväldigad. Jag är helt chokad att det här händer och jag kan inte vänta på att de blivande föräldrarna ska få träffas! Vi hänger lite ihop i korridoren tills vi ser läkaren lämna rummet. Då tar vi raska steg mot Nicole och Filips rum. Tårnana sprutar från Mimmi och Nicole skriker något högljud till henne (lustgasen har nog gjort sitt ;D). Det här är ett spciellt ögonblick som måste förevgias så jag både filmar de alla fyra där mitt inne i salen och knäpper några kort med Nicoles telefon.
Barnmorskan säger något i stil med "Ikväll kommer nog inga bebisar, det är mer troligt att ni båda föder i morgon" Men vi ska iallafall gör en undersökning på Nicole nu igen.
Vännerna lämnar strax efter att båda tjejerna fått varsin värk samtidigt. Ja ni kan tänka er att det var en rolig syn. Den ena liggandes i sängen och kippar efter luft i lustgasen och den andra flåsandes mot handfatet inne i salen.
Uppjagade, förväntasfulla och höga på kärlek.
Undersökingen sker och barnmorskan säger förvånat "Det är dax" på ca en timme har hon öppnats de resternade cm:arna och hon sitter hoppandes på den där bollen igen och nu märks det att det är barn på gång. Hennes värkar förändras och hon har nu svårare att skoja och vara närvarande. Jag pussar henne på kinden och talar om att det är dags för mig och John att lämna. Hon svara: "Nu, ska ni åka nu? när det händer?" Jag svara förvirrat: Men inte ska vi vara med? Hon ropar: Var är John? hämta John! Jag rådfrågar Filip om han verkligen tycker det är okej? Och även han säger åt oss att stanna. De senaste timmarna har känts väldigt intima mellan oss fyra, vi är lite som familjen Taykon. John har nog sett mer av sin syster än tänkt och hela grejen med att ha oss där var helt oplanerat men ändå känns det så himla rätt! Jag älskar dom där två och deras bebis och att dela det här som den lilla familj vi är kändes helt fantastiskt, så varför avbryta nu?
Nicole nämner än en gång att hon måste gå på toa och det NU. Barnmorksan talar om att "hon får hålla sig i sängen för nu ska bebisen komma" Jag sätter mig i John's knä på en stol precis bakom Filips rygg och uppe vid Nicoles huvud så vi inte ska se mer än nödvändigt.
Filip pussar och kramar Nicoles hand och hon ställer sig lutande mot sängsryggen och tar krystvärkarna över förväntan. De första ljuden hon gjorde var så djuriska och jag känner verkligen igen mig i dom. Banrmorskan ber henne hålla andan istället, bara för att få mer kraft än när man skriker. Hon gör det och hon gör det bra. Mellan några värkar in är jag överbeväldigad, igen. Barnmorskan har talat om att de ser huvudet och jag kan inte lägga band på mig själv och säger "Nicole jag älskar dig". Hon är så duktig och det ser så smärtsamt ut. Det dröjer inte länge innan man hör en liten bebis låta. Jag ser huvudet och jag gråter som om jag aldrig gråtit förr. Jag kan inte hejda mig och jag ser chocken i Nicoles ögon samtidigt som Filips lyckotårar strömmar ner. Så liten, så liten är allt jag kan tänka på.
Barnet är här!
Det tar ett tag innan vi ens frågar om könet? Vi var helt tagna, allihop, av den där pyttelilla som nyss kommit och som nu ligger insvept i en filt. Filip och Nicole letar nyfiket under filten och ser snart att det är en liten flicka!
Susanne är inte långt borta och kliver snart in i rummet. Där står vi allihopa den 16 januari och kl 21.38 kom hon ut (BF var egentligen den 1 februari). Bara på några timmar har hon hittat ut!
Förresten Ni måste ju undra hur det gick för Mimmi och Robin?!
När Nicole rullades till BBhotellet fick vi höra att Mimmi satt i badet. Så det skiljer tolv timmar mellan bästa vännernas barn, om jag minns rätt. Förresten födde de också en söt liten flicka vid namn Ebba.
Vilken historia, vilken förlossningberättelse att berätta vidare. Vilken kväll vi upplevede och delde ihop. Ett minne för livet. Ett starkt band, en enorm kärlek och underbara barn! Att få sitta och iakta en förlossning på så nära håll. Utan att uppleva smärtan eller vara påverkad av mediciner var otroligt. Att se barnmorskorna jobba gav verkligen mig en vilja att bli barnmorska. Jag brukar ta stress vid olycka eller allvar bättre än jag gjorde den här kvällen, men Ni måste förstå det kändes som om hon födde mitt barn. Så sammanlänkad känner jag mig till Nicole och Filip. Vi umgås ofta, flera gånger i veckan. Kärleken och engagemanet de gett vårt barn har redan utformat vår nära relation. Även om det låter konstigt för er att vi var med, kändes det inte speceillt konstigt alls. Tvärtom. Hela familjen var liksom på plats. Nästa gång jag föder vill jag jätte gärna dela det med fler!
Slutligen. Välkommen till världen lilla lilla Isabelle. Du har funnits i mitt hjärta redan då Du bara var ett plus på stickan. Vi har firat din födelse redan när du var bara några veckor i magen. Vi har kallat dig kusin och Jamies kärlek för dig har pågått länge. Du har varit en del av vår knasiga familj redan innan du fanns. Vi älskar dig och vi ser fram emot att dela ditt liv <3
Bästisarna med de blivande bästisarna. (Ebba är närmast och Isabelle är nakenfisen).
