Malin Lidgren

hjärnspöken

Kategori: 2015

 
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller skriva men vet att många har hört av sig, undrat och varit oroliga för min skull. Gulligt av er kära Ni. Så hmm... idag är det lördag...tydligen. Det betyder att jag varit yr i över en veckas tid? Dock går det framåt. Mår bättre! Det är fullt hanterbart och jag får behålla mat och vätska plus att jag kan sitta på en stol och till och med gå. Jag har även varit ute på en promenad som gick över förväntan. 
Nästa mål är att ta mig till en butik, handla mat eller något i den stilen.
Ärligt trodde jag att man skulle bli bra snabbare. Jag är ju bra, men är inte som innan och inte återställd, men är snart, hoppas jag. Under en vecka till är jag sjukskriven sen har jag träff med läkaren. 
Min tanke var att jag skulle avbryta min sjukskrivning och börja jobba. Inte för att jag känner att jag klarar det nu, men min hjärna säger åt mig. Man ska jobba! Jämt! anser jag. Samhället är uppbyggt så. 
Även om samvetet ställer till det för mig kommer jag inte avbryta sjukskrivningen pga hjärnspöken, varken mina kollegor eller familj skulle tillåta det ändå. Än vågar jag heller inte köra bil, då tvätta håret fortfarande är ett maratonpass i ansträngning för min del, så anser jag att såna där basic-saker måste flyta på bättre innan det är dags. Saknar friheten så oerhört bara.
 
Igår "flyttade" jag hem igen. Tyvärr åkte jag på magsjuka som började inatt. Kl 03 för att vara exakt. De fortsatte på morgonen, åt båda hållen men annars har det varit ganska lugnt. Sovit bort det antar jag. Det var ganska lindrigt ändå måste jag säga. Men tröttsamt. Har kräkts så himla mycket på en veckas tid att det är svårt att återhämta mig.
 
Nu till det tråkiga.
Jag var hos barnmorskan i fredags. Det är den här biten jag inte riktigt vet hur mycket jag ska dela med mig av. Nog mest för att jag inte smällt det själv. 
Det är INGET fel på barnet och hon är inte orolig för den lilla. Utan hon gillar inte det hon ser i mig. Trött, sliten och smal. Mitt BMI är för lågt och hon begär att jag går upp i vikt. Barnet tar all näring och lever som en parasit i mig just nu. Inte riktigt läge att åka på magsjuka. Dock är jag inte orolig. Jag vet att innan jag hinner blinka innan jag är "tjock". Men jag lever ohälsosamt och lider av psykisk ohälsa som jag måste ta tag i. Hur? Det får visa sig senare. Hon har erbjudit mig hjälp men jag har svårt att tackla sanningen och att det är "enda vägen". Samtidigt går tankarna om jag inte tar tag i det här nu, hur ska jag hinna göra det när barnet kommer. Tvåbarnslivet har man hört är allt annat än stillsamt och lugnt?
Så det är den biten jag utesluter nu i det här inlägget.
Hur jag löser och om jag kommer ta det här så seriöst som man kanske bör.
Än en gång hjärnspöken...
 
 
 

Sjukhus tiden

Kategori: 2015

Igår på ronden till min besvikelse sa de att jag skulle byta avdelning eller till och med sjukhus. Jag skulle transporteras i säng till KS. Det var inte de jag hade tänkt. I flera dagar har jag hört "i morgon får du nog åka hem" men varje dag ändrades bestämmelserna. Så igår eftermiddag övertalade jag läkaren på Danderydssjukhus med ännu ett mål, att om jag fick behålla mat och röra mig i korridoren utan att spy, skulle jag då få åka hem?  Eller inte hem, men nästan,  hem till mamma och pappa där pappa som är pensionär ständigt har uppsikt över mig? Tveksamt gick läkaren med på det hela. Och vet Ni vad? Jag lyckades. Överlycklig att få äta en ordentlig måltid, alltså mammas mat. På sjukhuset serveras isterband, köttbullar i senapssås och fisk olika slag?!! Liksom sånt jag aldrig ätit. 
 
 
Tänk att allt blir så mycket svårare bara för att man bär på ett barn. Ingen röntgen och ingen medecin.


Inatt har jag sovit min första natt på två dygn, UTAN galna tanter, stick och undersökningar. 
Dock fanns ett krav, att infinna mig på KS 10:30 för fler undersökningar. Något jag trodde skulle ta 30 minuter tog hela 5 timmar. 
 
I 5 timmar har jag mött de allra galnaste apparater och hemmabyggen jag någonsin sett. Mitt i ett rum står en ensam stol och flera data skärmar. I den sitter man med rak rygg samtdigt som jag fick bära en sort ögonbindel och i totalt mörker snurras, kastas med, skaka huvudet i alla lägen och knäckas åt alla håll. Men det slutar inte här, efter 40 minuter av sånt börjar de riktiga undersökningarna. Komplementen. För att citera läkaren "Jag vill ha ett kvitto på det jag misstänker är fel på dig". Och här börjar det. Allt jag gjort hittills är helt hanterbart och bara en barnlek på vad som komma skall. 
 
 
Först vare enkelt sen har jag inga fler bilder när det händer mycket på samma gång.
 
Det stoppar in rör i mina öron låååångt in, i bägge öronen samtidgt som jag bär en sådan där ögonbindel igen och får fara runt i den här stolen. Fast i själva verket sitter jag helt stilla men med hjälp  av väldigt varmt vatten och kalt vatten som de spolar bestämt in rakt in mot balansorganen måste jag ha uppspärrade ögon och försöka se så högt upp i taket jag kan utan att blinka i totalt mörker samt räkna baklänges från 45 och allt detta pga att de vill irritera min balans så mycket för att se att de fungera. Och tro mig! På mitt friska öra var det här tortyr. Det snurrar som något jag aldrig varit med om i mitt liv. Örat fungerar FINT! Tyvärr måste processen upprepas 3 ggr i varje öra. Det går så långt att efter 4 spolningar ber jag de sluta. Jag kan inte hantera den kraft jag känner när det här sker.  Jag faller, jag slungas runt i sådan kraft att jag vill skrika högt. Tack och lov får de ett andra utlåtande och låter mig slippa. 
De andra undersökningarna orkar jag inte ens nämna för det var pisslätta jämfört med den här.
 
Tyvärr vet de inte riktigt vad jag råkat ut för. Provsvaren går inte ihop med kristallsjukan och inte "viruset" de misstänkt. Att jag skulle ha hjärnproppar är iaf uteslutet vid det här laget. 
Återhämtningstiden kan vara veckor men har redan märkt framsteg så ska träna varje dag innan jag blir kallad igen. 
Träna gör jag genom rörelse och att gå. Inget jobbande på ett par dagar fram över och inte köra bil heller för den delen.
 
Så nu vet Ni. Jätte många har hört av sig och frågat, undrat och hälsat till mig. Det är jätte fint av er som tagit er tiden och tänkt på mig. Jag är så tacksam och det värmer i min tråkigaste vardag jag har haft i snart 5 dygn. Så tack återigen TACK!

Inlagd

Kategori: 2015

Här ligger jag och mår bra. Ja de är just så. När jag ligger är allt okej. Inget är jobbigt och ansträngt. Sen sätter jag mig upp...lååååångsamt. Då sker de något. Det snurrar runt om mig, snurrar, snurrar och snurrar. Det är hanterbart i korta stunder. Jag samlar kraft och känner att benen är stabila tankarna säger: "kör, gå! Skynda innan du mår dåligt igen". Jag tittar mot toadörren som ligger 3 meter ifrån där jag ligger. Tar tag i handtaget och finner min väg in. Allt är bra, jag mår ganska bra säger mitt huvud mig. Ställer mig för att spola och tvätta händerna, ser mig i spegeln. Känslan är som om jag är full. Jag har varit "full" i 4 dygn. Oskarpt ser jag alla finnar i spegeln, är någon gul? Svårt att se, svårt att avgöra ändå står jag med huvudet 20 cm från spegeln. Blicken kan inte fästa, handsvetten rinner till och jag vill tillbaka till min trygga säng och lägga mig ner för att få må bra igen. 
Jag trotsar mina känslor och tänker ut  ett mål jag måste lyckas med. Matsalen! Jag får aldrig komma hem om jag inte lyckas äta och ta mig till matsalen. Jag har en rullande fotölj på min sida av rummet, jag använde den igår när jag bröt ihop i korridoren. 
Att ta sig till matsalen är som att ta sig igenom en äventyrsbana eller åka tekopparna på grönalund med kraftigt illamående redan innan karusellen börjar.
Jag sitter på stolen i 30 minuter, har iaf rört mig i ca 40 minuter sen operation "ta mig till toaletten" började. Det snurrar, det far. Jag vill återhämta mig på stolen lika väl som jag lyckas återhämta mig i sängen liggandes. Men utan framgång. 
Jag kastar mig mot sängen och sitter tryggt, tyvärr kräks jag än en j*vla gång.
 
Det är just det här. Varje gång jag rör mig börjar jag kräkas. Jag fick inte behålla någon mat/vatten på över 30 h och hungern jag känner är extrem. Jag är som ett bottenlöst hål som vill fyllas av allt som är gott. 
 


När jag kom in i den här salen där jag inte "bor" ensam utan det bodde redan två senila damer i högre ålder. Det har kollat och glott på mig sedan jag rullades in på britsen av vaktmästaren i lördagskväll. Ingen bevarade mina hej eller vinkningar. Misstänksamma över vem jag är. Mitt i natten hör jag ena damens fårskinnstofflor släppandes och vaknar till där står hon med rullatorn och  glor på mig som sover, inte ett ord och inte störd över att jag märkt hennes närvaro. Strax efter kommer en sköterska och lyser på mig med en ficklampa i ansiktet. Konstigt och nu är det upp till mig att somna om igen då alla återgår till sitt. Damen utmed äter eller tuggar på sina tänder. Jag blir galen av ljudet, smask, tugg, gnissel om och om igen. Jag har tänkt ställa mig upp och kolla men det är en sådan ansträngning plus konstigt av mig så får bara vara ovetandes. Tills igår. Hon är stor rökare och hon tuggar nikotin tuggummi hela dagarna plus nätterna. Ni bryr jag mig inte längre när jag vet vad det är.
 
Aja osammanhängande och konstigt inlägg men är ganska uttråkad vid det här laget, ärligt talat blev jag det redan första timmen på akuten och nu har det gått 2 dygn om inte mer. 
 
 




 

KUB

Kategori: 2015

 
Idag var dagen kommen. Dagen då jag fick se att det verkligen fanns ett liv i mig. En liten rackare, som hade 1 på 5000 att ha kromosomsjukdomen Downs syndrom. Det var en bra siffra sa barnmorskan. Ligger man runt 1 på 200 var man i riskzonen så jag kan förstå att det var en bra siffra vi fick.
Jag var ensam på besöket då det infaller på arbetstid men vi bokade ultraljudet nu tillsammans hon och jag och satt en tid om va 6 veckor kl 17:30 för att John ska kunna delta. 
Jag fick också reda på att jag också befinner mig en vecka efter vad jag trott så går in i vecka 14 idag istället för vecka 15. Så får "leva om" den här veckan igen. Livmodern ligger i framkant vilket kan betyda att jag aldrig eller kommer att ha svårare att känna sparkar och rörelse. 
 
 
Kan ni se att de föreställer ett barn? Ganska utvecklad anser jag!
Jag såg tydliga händer och fötter. Den var väldigt svårväckt då den sov men snart vaknade den efter lite buffande från barnmorskan. Sträckte sig och tog sig för huvudet. Snart gjorde den konstiga nickningar, antagligen drack den fostervatten. 

peppar, peppar

Kategori: 2015

 
Man läser och hör mycket från nära och bekanta om deras graviditeter. Olika uppleveler, förlossningar som alltid tycks se så olika ut, barn som kommer ut väger och beter sig så olika. Vissa har det lättare än andra, men också gravditeter som inte alltid slutar lyckligt. 
Jag blir berörd. Jag ryser och jag känner med dessa som råkar ut för det här. Dock har ett plus på stickan alltid varit en lyckad graviditet i vårt fall. Eller alltid är väl att ta i, jag har plusat 2 ggr i mitt liv och den ena var med Jamie och nu den här gången och än har inget missfall skett. (Peppar, peppar).
 
Mitt minne från när jag skulle göra en abort så gör man hur många ultraljud som helst och nu när man väljer att behålla barnet så gör man inga kontroller alls? Man bara väntar på ultraljudet i vecka 18? Konstigt.
Första gången vi var på inskrivning med Jamie i magen så trodde jag det skulle ske en massa tester men så var inte fallet. De petade inte ens på magen och man väntade bara på att man skulle vara längre gången innan man lyssnar, känner, mäter och tittar i magen. Allt barnmorskan går på är mitt ord? Eller fick man kissa på ännu en sticka där? Aja det var 4 år sedan jag var här och nu minns jag inte barnmorskans rutiner så väl.
 
Det jag vill komma till är att ovissheten är svår att leva med. Det måste ju även de utan kontrollbehov tycka?
 
Igår iallafall belv jag sådär berörd. En person råkar ut för något sorgligt gällande sitt barn i magen. Overkligt och sånt där man inte bör få vara med om. Jag känner mig väldigt lättad att jag slipper vänta länge för att få vårt besked om hur vår framtid ser ut? Är det som jag tror och det växer någon där inne? Eller kommer jag få ett besked att det inte finns något foster eller att den varit död sen länge. Än en gång, ovissheten. 
 
Jag har ju bestämt mig sedan någon vecka tillbaka att jag ska vara positiv och sluta tänka det värsta och glädjas att vi ska bli fyra. Det har gått galant, jag har en klar bild, jag har valt att glädjas. Tänk då när någon främmande man talar om för en att "tyvärr, det ser inte bra ut" Det måste vara så mentalt svårt.
Hur vanligt är det med missfall egentligen? Just nu känner jag till en hel del graviditeter och det sista jag vill är att någon av oss skulle stå där och bli utan ett barn. Ett barn de längtat och knytit an till.
Obehagliga tanke, fy. 
 
Jag hoppas och tror att hoppet tar oss långt.
 
På måndag kommer jag åka till Mamma Mia och göra ett KUB-test, det har varit bokat sen länge. Min barnmorska  erbjöd det till oss då jag var i sån oro när jag ringde henne för att boka inskrivningen.
 
 
 

spikat

Kategori: Allmänt

Taget ur arkivet: 
 
 
Idag är det ca 14 dagar sedan vi bestämde oss för att ta steget att gå från tre till fyra. Då menar jag att stå fast vid det. 
Förra graviditeten kom som en chock. Inte en sådan liten heller. För att förklara närmare var det för stort för mig att hantera, barn hade aldrig varit något jag varit intreserad av. Barn var FÖR vuxet, FÖR mycket ansvar, sjukt läskigt, ovant, konstigt, nästan omöjligt i min värld (iallafall under de kommande tio åren). Jag var 21 år när vi bestämde oss för att behålla det lilla livet som fanns inom mig. Ett liv som är vackrare än något jag någonsin sett, en kärlek jag aldrig känt och en person som får mig vilja leva för alltid.
 
Jamie, Du är hela min värld.
 

Med det sagt, ska jag nu försöka förklara det jag känner just nu i skrivande stund. Här i soffan där jag sitter, säkert utan barn i magen, då vi precis påbörjat den här resan. Som vi får se vart den slutar? Barnlösa eller med ett litet syskon till Jamie, en ny Jamie. Ett nytt kapitel.
 
 
Det här är den konstigaste känslan. Hur skulle barn nummer två se ut om inte en kopia av Jamie? Min hjärna ser en till lugn liten vithårig kille med ett namn på J.
 
Men hur i all världens namn ska jag kunna älska så här igen. Jag har så svårt att se det här bli till verklighet. Jamie är mitt allt. Jag tror inte en person till ryms i mig? Hur ska man orka älska någon så här mycket igen? Alla som har älskat eller älskar någon vet att de känslorna inte är tygndlösa. De väger mer än bly, mer än ton. Gör någon du älskar sig så där vannsigt illa eller i värsta fall dör. Ja, så dör en del av dig. En del man aldrig kan få tillbaka. Ska jag oroa mig för en person till i mitt liv. Jag? den där sönder stressade mamman som ständigt är förvirrad med dåligt närminne och ofärgat hår. Vad blir kvar av mig då, ett skal?
 
Nu tycker ni att jag låter negativ och inte alls redo för den här uppgiften att bli tvåbarnsmor. Det kanske jag inte är nu, här i skrivande stund där jag sitter i soffan när värmeböljan är som värst. Eller så vet ni vad? Det kanske är precis det här jag behöver? Att älska någon mer så jag struntar i allt som har med städing och andra lama saker jag har i tankarna, jämt. Det är kanske precis det här. En till Jamie, fast inte en Jamie. Där, precis där börjar jag nu. Med en inställning om att allt löser sig, på ett eller annat vis. Jag har tänkt igenom det här, Vi har tänkt igenom det här. Jag är redo, jag kan det här, jag är mogen...jag är vuxen. Och jag förstår, precis som när jag var tjugoett år att livet kommer att förändras men vet ni vad, jag tror inte att jag dör på kuppen. Jag klarar det här, vet ni varför? Jo, för jag har John, världens bästa John.
 
Så frågan är? Är ni redo? 
 
 
 
 
 
 
 

v 13

Kategori: 2015

Lite info om mitt mående och min kroppsutveckling:
  • Jag har slutat att spy galla på morgonen och slutat med näsblödandet sedan jag började äta mina järntabletter. (Bara för att jag skrev det här igår spydde jag som en gris tidigare idag).
  • Inga cravings än men liten blåsa och ömma bröst. Hungern är extrem som relaterar till illaående, går dock över så fort maten hamnat i magen.
  •  Kisseriet oroar mig då jag redan har tappat kontrollen en gång. Det skedde när jag skulle gå och kissa och hann inte sätta mig ner innan den rann till, det slutade med att jag fick byta byxor. Var tack och lov på hemmaplan!
  • Dock är stressen inte alls påtaglig och jag sover som en kung. Första veckan på julledigheten var jag fortfarande uppe i varv och kunde inte sova ut, numera är det inga problem, oroar mig mer om hur jag ska lyckas kliva upp imorgon när jobbet kallar?
  • Aknen kvarstår och den kom väldigt tidigt den här graviditeten, tråkigt. Men Angelica har tipsat mig om någon tablett man kan äta under graviditeten som just ska motverka detta.
Här nedan kan ni se en liten del av vad jag går runt med. Har även kring hårfästet runt hela ansitket, nacken, ryggen och bröstet.
 
 
Kulan:
 
 
Magen är i ett skede då den syns. Fick mage redan vecka 12. Vanligaste kommentaren lyder; Väntar du två?
Jag ser så där härlig och osund ut samt fläskig. Inte ett dugg smickarnade när kläder är på och inte naken heller för den delen.
Brösten är en annan femma, de är runda och fylliga, kul med ett litet lyft på den fronten.
 
Här är två bilder från samma vecka när jag bar på Jamie, hade fan mage redan då. Mitt minne sa mig att jag var mindre förra gången, men enligt bilden så ser man en tydlig kula redan då.
 
 
 
 
 

vardagsrummet

Kategori: 2015

Den här julledigheten har vi fått ordning i vårt vardagsrum. Många turer till ikea kan jag lova, där är man sällan ensam och såklart inte på jullovet. Spelar ingen roll när eller vilken dag man åkte det var alltid mängder av männsikor som ska ta tillfället i akt och få iordning hemma.
 
 
En möbel för tvspel och Jamies leksaker plus annat smått och gott jag anser är nödvändiga att ha nära
 
19 kr benet och 99 kr för en flaska guld tillskillnad från 249kr benet på superfront, dock inte lika elegant men allt har sitt pris.
  
 
 Benen jag egentligen ville ha från superfront kändes lite väl för den tunna plånboken så här effter jul. Ett budget alternativ blev dessa 20 cm höga ben från bauhause och en flaska guldlack så blev det hela mycket billigare.
 
 
 Nu måste det inhandlas detaljer som kan pryda vår möbel.
 
Just nu står några favoriter på rad. En är effeltornet från vår resa.
 
Idagarna här så har min systers pappa varit här och kaklat om runt öppnaspisen. Farväl teracotta eller vad det nu låg där under och hallå lite enhetlig grå.
 
En del ni inte sett förut.
Nu är tvbänken på plats dock saknas lite grejer för våra kablar som sticker fram. 
 
 
Min älskade tavla jag köpte av smäm. Älskar hennes tavlor!
 
Fotöljen som alla har kunde inte jag heller motstå. Liksom den passar så väl in i det tomma och kala hörnet som var.
 
Svårt att fota i motljus så blev lite tokigt men ni får se den från sidan. Det är allstå lampan jag skriver om. En i mässing i den här delen och en lika till i den andra. Halva priset på rusta och jag är nöjd!
 
Älskar ananasarna Angelica och Erik gav oss i inflyttningspresent!
 
 

Nyår

Kategori: 2014

 
Värdfamiljen:
Dantes första
 
Dukningen:
 
 
Varsågoda:
jätte god och len svampsoppa
Jamie höll med:
Viggo's första
 
Ett försök till att leka tvåbarnsmor
Det blev lite enklare att dokumentera utan barn i famnen
Trött kille inväntar tolvslaget
Viggo deltog med stora ögon
Glada miner på tolvslaget

 
 Efter många om och men spenderades nyår stillsamt hemma hos Emelie och Tobias (eller Pia som Jamie säger). Ett alldeles lagom sätt för gravida mig och mina vänner som är småbarnsföräldrar de med. 
Vi åt, drack och åt lite till, precis som man ska. Stressen var obefintligt då vi alla hjälptes åt att handla, laga och förbereda allt som hör nyår till.
 
 
Idag då:
Många pratar om det nya året och vad det har att erbjuda? Jag känner mig helt hjärndöd och har spenderat dagen i soffan genom att plöja en hel säsong av en serie. Jag har tagit det lugnt!! Helt lugnt, helt sittastillandes! Så jag har inte ens funderat vad det nya året har att erbjuda? Nog vet jag att det står för förändring då vi blir tvåbarnsföräldrar om allt går som det ska. Intressant att föda på sommaren, gruvar mig lite för det, men det tar vi en annan gång.
 
Vi tackar och bockar för ett bra år, med både glädje och en hel del ångest och stress.  Min största läxa är min självinsikt och hur viktigt det är att må bra. Jag måste, bör och ska sluta stressa så mycket som jag gör idag och jag hoppas mina nära stöjder mig på vägens gång. Vi har gjort vårt livs affär i och med vårt husköp. Och att inte glömma sommaren var magisk och händelserik med toppen väder. 
Sen har vi alltid Paris!
Ett bättre år för mig som 25 åring kan jag inte önska mig.
 
I och med det säger vi 
Hej 2015!