Malin Lidgren

Äntligen fick jag träffa läkaren på Mvc ang benen i hopp om att få blodförtunnande utskrivet. Men det var lättare sagt än gjort... Hon sa att åderbråcken på benen antagligen är för resten av mitt liv. Super peppande....NOT. Det finns inget att göra, utan bara vänta tills jag föder. Liksom kul att min mormor på närmare nittio år hade vackre ben än jag?! Var dessa kommer från vet ingen. Ofta är de ärftliga eller kommer av övervikt. Hmm...men någon ska väl vara den första i släkten? Suck. 

För att försöka ha ett positivt tänkande ska det gå att operera bort. Det ska tydligen både vara kostsamt, smärtsamt och ta lååååång tid innan resultat syns. Just i detta nu känner jag att det får kosta vad det kostar vill. 

Jag har två olika sorter. Den ena mer ådrig och utstickande och de andra som är mer som ett blåmärke med blodkärl som brustit och grenat sig. Som för övrigt var på ett område stort som en tia den 8 maj. Se nu, redan 20 dagar senare har de växt och förökat sig?!!! 

Ådran går från smalbenet upp till underlivet, drabbat värst är höger sida. 

Sen har jag fått konstiga små "fläckar" på låret nära trosan, ådror på rumpan som ibland visar sig som en troskant och ljumsken på höger sida har börjat få färgen blå. 

Har jag nämnt hur härligt det är att det är sommar och shorts tider!? 

Haha jag är medveten om min bitterhet men hoppas den och bråken försvinner;D 

I vecka 32 var jag hos barnmorskan. Jag fick väga mig, mätta magen samt ta blodprov. Ja sånt där standard. Ah juste och lyssnade på lilleman. 

Järnvärdet hade gått ner på två veckor från 114 till 110 samt att gången innan hade det sjunkit också så nu har jag börjat ta tabletterna igen. 

Vägde för övrigt 60 kg. 

Magens mått ligger inte länge utanför kurvan som den nästan gjorde sist utan har också sjunkit lite. Tack gode Gud!  

Lillebror var stressad inne i magen vi så försökte komma ner i varv så att hjärtslagen skulle göra detsamma. Hon frågade om jag haft någon förkylning nyligen, då kan bebisarna tydligen regera men det hade jag inte haft men strax efter besökt kom det. Mina första tecken på att jag blev/är krasslig. 

Förlåt för den hastiga bilden.

 

Först slutade vi med blöjan men det har jag väl redan talat om?

Det var länge sedan nu.

 

Det jag vill komma till är att han också har slutat med nappen.

Napp och tiger har varit heliga för både honom och oss. Den kombon har hjälpt oss som föräldrar mååååååånga gånger. Jag hoppas innerligt att Lillebror kommer vara lika förtjust i sina prylar som Jamie varit.

Han har sedan tidig ålder nästan hamnat i trans så fort napp och tiger funnits i hans närhet.

 

Jag fick ett ryck i höstas och ville sluta med allt och det här kommer jag på i samband med vår flytt? Som om flytten inte var en tillräcklig stor förändring för en liten? Joo, såklart, jag var inte riktigt mig själv där i höstas. 

Men efter och under min sjukskrivning nu när jag har kommit ner i varv har allt gått som på räls.

HAN har varit redo och mogen. Inte bara jag. Det hela började med blöjan, han gick längre perioder torr. Ja då började vi där och hans favoriter tiger och napp fick användas flitigt som vanligt. Lika bra att fokusera på en sak i taget.

 

Sedan några månader senare likadant med nappen så råkade han somna utan. Då spann vi vidare på det och berömde honom för det.

Vi ritade upp ett schema tillsammans.

Skulle han lyckas somna utan nappen i fem nätter skulle vi fara till leksakaffären. Det var dealen.

Varje morgon om han lyckats med sitt uppdrag fick han en stämpel på hans lapp, så räknade vi ner att nu är det bara 2 nätter till, SEN far vi till leksaksaffären. Det jag inte visste var att han skulle lyckas med det här 5 nätter i rad. Det var liksom inte kravet. (Jag kände att han skulle få välja själv på kvällarna speciellt efterom han också är extremt trotsig och vill ta egna beslut). Men leksaksaffären var en bra morot. Redan efter helgens slut befann vi oss i affären.

Väl i affären tog vi kort och "önskade" oss leksaker som om han ytterligare sov 5 nätter till utan napp så skulle vi posta napparna till tomten. För vad kommer tomten med? Jo paket, det vet alla barn.

5 nätter till utan gick hur bra som helst och en ny rutin var född. Han pratade knappt om nappen alls redan efter två-tre dagar.

 

 

 

Självklart har nattandet tagit lägre tid än förut. Tidgare har han lättare kommit ner i varv med hjälp av sin kompis och nappen. Kompisen tiger tog vi inte ifrån honom men Jamie själv valde bort honom för han alltid haft de två ihop.

 

En dag plingade det på dörren och Jamie visste dirket vad som var på gång!

  

Hej vad tiden går! 

I morgon går Lillebror och jag in i vecka 32. Det skrämmer mig när jag läser på appen att jag ska föda om 63 dagar. I ärlighetens namn har vi inte ens beställt en vagn. Haha det är som om jag inte riktigt fattar att det ska flytta in bebis hos oss. Jag läger väldigt lite energi och tankar på den här lilla grabben faktiskt. För mig är det en väldigt stor skillnad just ang längtan och förväntningar den här andra gången. Jag är för uppe i allt annat och har inte tid och möjlighet att fantisera. Graviditeten är "bara" som ett tillstånd för mig just nu som inte direkt resulterar i något. Haha

Jag kommer väl få en chock den dagen vi har en liten i armarna igen.

Info annars:

Jag väger 59kg, jag har alltså lagt på mig 13kg sedan resan började. Dessa kilon har jag ätit mig till med god aptit. 

Hungerkänslorna har aldrig varit starkare fram tills någon vecka sedan. Jag har fortfarande vanorna i huvudet att jag MÅSTE köpa glass eller choklad, (min stora last den här gången). Dock får jag kämpa att få ner det ibland för helt plötsligt är det fullt i magen och jag har svårt stt svälja, maten och godiset åker upp och ner som en hiss. Antar att förändringen som skett är att det inte finns lika mycket plats längre. 

Min gissning är att jag kommer ha samma slutvikt som förra gången alltså 65kg. Det återstår och ser men det betyder en viktökning på hela 20 kg.

Enligt barnmorskan har magen ett jätte mått iallafall. Hon är nästan i chock varje gång hon mäter den. Den skiljer sig från förra gången då jag låg under medel men nu med lillebror ligger jag så högt att jag knappt är kvar på det översta strecket på kurvan. 

Åderbråcken förvärras varje vecka och där ligger all min ångest. Min hy är inte heller rolig men den vet jag att jag kan hjälpa genom att äta medicin. Åderbråcken får helt enkelt visa sig vilka som kanske försvinner och vilka som är för livet. 

Tänk vad vinklar kan göra!? På första bilden motsvarar inte bilden magen så stor som jag upplever den. Den ser ju nästan liten ut? Jag känner att bild nummer två är mest lik den magen jag ser i spegeln. Sådär otymplig, sådär svår att hitta kläder till. Det blir lätt att tröjorna känns korta och att magen slutar under tröjans linning. Inte okej! Gravidbyxorna har blivit till ett måste. 

Andra byxor går inte igen och de kniper över låren till och med. 

Nu är jag för trött för att skriva och för trött för att hålla mig vaken. All text blir till svammel så det är lika bra att sluta. 

Sov gott!

Trappen är nu färdig!

Det tog ett tag för oss att komma igång. Först skulle de beställas en nya matta samt en mattläggare som skulle göra jobbet åt oss. Väntetid ca 5 veckor.

Förarbetet vi skulle stå för var att ta bort den gamla insuttna nålfiltsmattan och det mina vänner kan jag lova vara ingen lätt match. Knappt ett steg orkade vi med. John som nyligen fått beskedet om att han fått astma hade inte heller jätte lätt att dra bort den gamla mattan då partiklarna och dammet yrade omkring. Även jag som är fullt frisk reagerade på smutsen som dök upp. Kanske inte jätte konstigt med tanke på att mattan suttit där sedan 80-talet?

Här tog orken och lusten slut.

Nästa steg blev om vi istället valde att lägga mattan "över nos" som det kallas skulle vi slippa hela den processen att ta loss varandra gammal bit matta. 

Så allt vi gjort är att målartvättat, grundmålat och målat två gånger med snickerifärg. Eller vi och vi. John har såklart gjort allt jobb som alltid. 

Här är reslutatet;

FÖRE:

Den var så ful en matta kvar vara och sprängfylld med gamla hundhår som aldrig gick bort. För att inte tala om  utmärkande.

EFTER:

En trappa som smälter in och ger ett ljustare intryck sedan trappan blev vitmålad.

I övriga hallen har vi en grå möbel att sitta på samt en rundmatta i större model som går bra ihop med de nya trappstegen. 

Först var jag inne på att ha så ljus matta som möjligt. Men det är inte så praktiskt med barn och att den slits dubbelt så fort med avtryck och annat.

Igår hade jag besök hos MVC och det var ett tag sedan sist. 

Jag vägde mig och ligger nästan exakt på samma vikt som jag gjorde med Jamie i samma vecka (55,5 kg). Jag har allstå gått upp 9,5 kg sedan resan började. Heeelt galet. Jag är ganska säker på att jag hamnar minst på samma slutvikt som jag gjorde med Jamie eftersom jag nu "kommit i kapp" med min förra graviditet. Den resan slutade dagen innan beräknad på 65 kg. Så det återstår och se. För matlusten är det inget fel på ;).

 

Det som skiljer är magensmått, den här gången ligger jag över medel, förra gången låg jag under. Mina egna slutsatser säger mig att de kan ha och göra med moderkakans placering då den ligger i framkant den här gången, det gjorde den inte sist.

 

 

 

  

 

 

Här hemma har tiden stått stilla. 

Tyvärr har jag inget roligt att bjuda på. Min dag har erbjudit städning, tvätt och alla andra tråkiga nödvändigheter ett hushåll kan erbjuda.

MEN åter till er.

Ni kan iallafall få se fyra detaljer från vardagsrummet. Jag har en extrem längtan av att bli klar i det här rummet. Rummet vi umgås och är mest i. Så i påskdagarna nu hoppas jag att de sista listerna hamnar på plats efter att vi la nytt golv samt att lamporna över mabordet kommer på plats sen kan jag nog räkna rummet som "klart" eller iallafall helt.

 

 

 

Jamie har fått scharlakansfeber 

...fast utan feber...

Tydligen kan det vara så. Feber har han kanske redan haft, liksom innan och utan vår vetskap? 

Väldigt märkligt om ni frågar mig. 

Idag är iallafall fjärde dagen med prickarna. Hans hud är knottrig precis som om han hade gåshud jämt fast också en rodnad som för flyttar sig över kroppen. Igår kom det även runt ögonen samt munnen. Mina tankar har mer gått åt om att han fått någon allergi eller något sånt igen. Så som när han bar och fick nässelutslag titt som tätt? Dock stämde inte utslagen överens med de tidigare så jag 

googlade och sökte bilder men inget kändes bekant. Plus att det pratas ju så mycket om allmäntillståndet på barn när det är sjuka. Som om det avgör om de är sjuka på riktigt. Och det har faktiskt har varit bra de här dagarna. Ätit,sovit, lekt och repoterar. Inget märkbart förutom "prickar". Dock har de blivit fler och fler sedan vi upptäckte dom så jag hade tur som fick provsvar redan idag. Svaren fick vi med hjälp av stick i fingret samt halsprov. Det var hans första gång och jag tyckte han handskades med obehaget väl. Så ikväll startade första kuren med penicillin! 

 

Sakta men säkert har jag börjat förstå att den här graviditeten kommer att sluta med att en fjärde person ska flytta in hos oss. Ganska självklart egentligen men svårt att ta in rent mentalt.

Min bild om VEM som ska komma blev mer tydlig för mig efter RUL.  Nu har jag smält tanken över att vi faktiskt väntar en till liten grabb och det känns inte alls konstigt längre så börjar namnförslagen rulla på och hans rum börjat ta form. Jag försöker men hjälp av inredning och namn se framför mig VEM vi ska få möta och ta hem. Jag är rädd att om namnet är för hårt som det först nämnda jag vill ha och har pratat om på J är för hårt och kommer att bidra till en tuff grabb så kanske jag hellre väljer ett annat som är mycket mjukare och klär en kille med ödmjukhet. Det tråkiga är att John inte alls kan ta sig an namnet som jag ser framför mig mer och mer. Tack och lov att det är nästan halvvägs kvar så hoppas att en av oss vänjer sig vid tanken.

 

Men ang det här med namn. John är lite knäpp gällande den biten enligt mig, eller knäpp är väl fel ordval, alla har sitt sätt. Han tänker så att han måste liksom relatera namnen på våra barn till fotbollsstjärnor eller seriefigurer han tycker om för att han ska kunna fatta tycke för ett namn? Medan jag går "bara" på känslan och hur jag anser att namnen klingar. Sen fastnar jag lätt för bokstäver. Har nog alltid varit lite så. Att jag har favoritsiffror och bokstäver och de spelar roll när jag väljer mina namnförlag. Det kanske är minst lika knäppt? Eller hur tänker ni?

Sen är det väldigt enkelt att välja bort namn för att man redan relaterar det till en person som man kanske känner eller har känt. Det är mycket svårare att förälska sig i ett namn och mycket lättare att istället "hata" ett.

 

Annars har jah börjat tänka på vilka saker som känns viktiga den här graviditeten jämfört med förra gången och största skillnaden måste vara vagnen. Livsviktigt att det är The One Den här gången jämfört med förra få jag ville bara komma billigt unda, samt rymmas med den i bilen. 

Andra nödvändigheter som jag anser är viktiga som jag INTE hade förut är babynest, snorsug, att ha flera nappflaskor, en riktig skötväska och en sådan där sidosäng på våran säng för bebisen att sova i. Jag får smått panik över att tänka på att vi emellåt ska ligga fyra i våran 1,60 säng?! Nä jag skulle vara nöjd om den sov på sin kant skyddad från Jamies fötter och pappas armbågar. 

 

Aja nog babblat för ikväll, en tanke slog mig. Det är nog dags för nya magbilder! 

Vad ska jag säga. Jag har svårt för förändringar och jag har svårt för att min kropp förändras. Vet inte om de är åldersnoja jag upplever eller om det enbart är graviditeten. 

Mitt minne sa mig att de var härligt att vänta barn !? Det här är ändå något jag längtat till. Men måste faktiskt säga att det är ganska oglammigt, ansträngt och  allt annat än egoboostande. 

Jag känner av smalhetsen. Att man ska vara smal så länge som det går och om möjligt inte samla på sig något vatten alls, som om det vore valfritt? Sen är det bäst om magen bara är en liten kula och inte växer för fort och Gud förbjude om naveln tittar ut. 

Men tyvärr av mina två graviditeter att avgöra så passar jag inte in i det idealet. Jag är raka motsatsen.  Jag är den andra typen ingen vill vara.

Jag är den som äter mig onödigt tjock, så låren nuddar varandra och jag är enbart halvvägs. Jag har alltid kunnat äta allt jag vill och aldrigt tänkt på hur många kalorier jag stoppat i mig. Det är svårt att hålla tillbaka gällande matintaget och allt annat jag kommer åt. Så är det jämt, gravid eller ej.  Jag saknar helt enkelt diciplin! 

Bilden tagen på mitt högra smalben när jag insåg att jag drabbats. Från ingenstans. Psykiskt tungt då sommaren står runt hörnet. 

 

Här ekar det tomt, men inte i lillebrors-rum! I helgen påbörjade vi nämligen projektet. Som jag längtat hörrni! 

Bilder får komma efterhand än så länge är det alldeles för ofärdigt

Världens bästa storebror var en hjälpande hand! 

 

Gravidvecka 22 har inneburit min första arbetsvecka på mååånga veckor. Samt min första vecka med gravidkrämpor. Njuren och ryggen har spökat, min penicilinkur mot min kraftiga urinvägsinfektion jag såklart hade haft i en månads tid tog slut i måndags och efter det fick jag krämpor i höger njure. Min lösning är att försöka dricka bort det och jag hoppas det fungerar, om en vecka ska jag lämna en ny odling för att se att jag är helt fri från bakterier så tills dess dricker jag på! Efter de kommer de börja ta urinprov var sjätte eller åttonde vecka för att jag ska slippa råka ut för det igen. Men men inget ovanligt i MalinLand hela mitt liv har jag haft problem med "kisseriet".

Men det tar inte slut där. Nu till det pinsamma problemet!

 

Jag har den här veckan haft ont och varit förbaskat öm i och mest utanpå mitt underliv. Ibland när jag satt migj har jag känt som om hela "fiffi" är ett enda stort blåmärke. Har pratat om det bland de jag känner och ingen tycktes känna vid mina känningar. Dock så gjorde en av mina kollegor det. Hon berättade att hon fått ett åderbråk under sin graviditet som sedan spreds sig från underlivet ut på låret och ner i knävecket.

Så jag åkte hem och tog mig en titt. Och inte ska jag vara sämre. SÅKLART har jag fått ett åderbråk på hela höger blygdläpp och i ljumsken. Det här är varför trosorna skaver och underlivet ömmar?

Tydligen är det en vanlig åkomma när man väntar barn... dock har jag ALDRIG hört någon som råkat ut för det.

Enligt google ska det försvinna från underlivet efter gravditeten men de jag fått på insidan låret kommer antaligen aldrig kunna försvinna.

Hej skönhetesoperationer! Ska jag vara 25 år med åderbråk?! Nä, snälla, det är alldeles för tidigt! 

Första inköpen til Lillebror inhandlades i vecka 20 och sedan dess har det rullat på.

Små byxor, en vitkofta, två filtar och lite detaljer till rummet. På posten kommer snart fler plagg från HM's nya kollektion för nyfödda samt posters jag nämt tidigare.

Nu ska jag övertala John om att till nästa helg att vi ska ta oss tiden och måla hans rum.

 

 

Veckorna går snabbt och bilderna är få.

Vi börjar med att jag har haft min första arbetsvecka där jag enbart jobbar 25%. Det har gått väldigt bra och jag tror det är det bara är nyttigt för mig. Jag mår SÅ bra! Jag är FRISK från yrsel och nästintill balanssvårigheter. 

För att nämna jag har varit hemma från graviditetsvecka 15-22.

 

Även om jag är beräknad innan lovar jag att Nickan hinner till BB och får ut sin lilla innan oss. Lillebror kommer stanna tills den dagen han är beräknad på....minst! Men jag tror Nicole går i samma spår som förra gången och föder förtidigt, senast två veckor innan BF, jag kan nästan sätta pengar på det!

Men det blir väldigt spännande och det återstår att se. Skillnad från den här graviditeten och förra är att jag inte har så bråttom, inte än i vilket fall. Lillebror får gärna stanna ett långt tag till för än är jag inte redo att bli fyra och veckorna går alldeles för fort redan som det är!

 

 

Gravid med Jamie: gjorde ett graviditetstest 6 dagar efter sen mens, dock ansåg jag och en kollega att strecket inte var tydligt nog. (Det var för övrigt mitt första gravtest någonsin och jag blev övertalad att ta det så hade inte en tanke på att den ens kunde finnas ett barn i magen fören mina kollegor övertalat mig). 10 dagar till går och jag har ännu inte fått min mens. Plus att jag beställde en pizza jag inte ätit på över 7 år. Det testet visade såklart positivt.

Gravid med Lillebror: Den här graviditen var ju "planerad" till viss del men ändå kunde jag inte tro att det skulle plussa. Hade gjort en del test tidigare månader eftersom min mens ofta var sen? Gjorde i vilket fall testet när min mens var försenad 10 dagar och det visade positivt. Det tog 5 månader från att vi "önskade och bestämde oss" för att försöka igen tills det plussade.

 

 

Gravid med Jamie: Punkter från minnet

Mat/cravings: Tyckte mycket om MAX hamburgare med bacon på. Morötter och Ben&Jerrys halfbaked. Åt en om dagen de första två månaderna. Var sjukt trött på grillad krov.

 

Kräktes: efter frukost av att jag borstade tänderna, avskydde mintsmak.

Hade extremt bra luktsinne och avskydde matos.

 

Tänkte på bebisen och funderade massor.

 

KUB: nej

 

Ultraljudet gjordes i vecka 19, kollade INTE könet. (Dock såg John en snopp, kom det fram efter ett tag, jag litade inte på vad han trodde han sett). På KS

Hade halsbränna.

 

Hade sendrag, flera gånger per natt och var tvyngen att gå för att få det att sluta.

 

Brösten: Var då "nyoperarad" och upplevde att de aldrig slutade växa fasten att det gått många månader sedan operationen. Antar att de var mjölken plus viktuppgången.

Hade problem med njuren, sökte ofta hjälp.

 

Samlade på mig mycket vatten från v 35

 

VALT BB: Danderyd, födde även där

 

Barnmorksa på MVC: Maryam

 

Vikt: Började på 50 gick upp 16 kg

BF: 10 feb,  Jamie föddes dagen innan

 

 

 

Mat/cravings: Älskade apelsinjucie och mandariner i början också morötter. Dock har jag inte haft något annat sug förens nu v 20+. Mycket choklad, Daimstrunt med choklad är en nämnd favorit.

 

Kräktes gala varje morgon innan jag hann äta frukost

 

Lukter har inte alls varit ett problem.

 

Tänker knappt alls på barnet och tiden springer iväg.

 

Aknen började innan jag ens hade plussat.

Ultraljudet gjordes i v 19, kön kollades, mamma mia i Kista

 

 

Barnmorska på MVC: samma, Maryam

 

Sendraget började i vecka 22

Vikt: Började på 46 --->?

 

Brösten: Väldigt stora och otympliga. Äckligt stora även vårtgårdarna. Har numera 70 F i kupa, (vanliga är 65 E)

Kände utanpå rörelser: V. 20. (dock på insidan har det känts sen typ vecka 12, vet inte om de är fysiskt möjligt men det var en bekant känsla och kan lika gärna varit gaser och annat men jag reagerade och tänkte på barnet i samband "känningarna kom").

 

BF: 19 juli

 

Han är inne i sin värsta trots. Skriker och protesterar kroppsligt samt att han ständigt säger och ser till att situationen blir tvärtom mot vad som egentligen bör. Ett utbrott till löst situation tar sällan mer än 20 minuter. (Dock kan fler utbrott ske samma dag).

Han säger dagligen "hur fin jag" är eller "hur gulligt jag är".  Ibland också cool. 

Han lånar ständigt ut sina leksaker och säger åt mig att jag måste dela med mig till pappa också.

Hans vanligaste ord och meningar är: 

"Erik bästa vän jag" "Leka bilar mig" 

Han svar ofta på en fråga med ordet "måtte" det betyder måste. 

Han säger ofta "ningen naning" = ingen aning. Eller svara ofta "ja gärna". 

Hans absoluta favoritnummer och siffra han ständigt pratar om är siffran 3. 

"Klockan nästan tre", säger han ofta. Eller på frågan hur många köttbullar vill du ha? Är svaret alltid tre...osv.

När han såg Ariel första gången vänder han sig om och säger till mig att Ariel och jag har likadana läppar. Röda läppar. Eller flickan i reklamen som har "lika fint hår mamma"

 

När han såg mig gråta, (har bara hänt en gång). Då kom han fram till mig och sa "torka dina tårar mamma" sen tog han sina händer och hjälpte mig att gnugga bort tårarna som rann. Samt hämtade sin favoritbil och sa "mamma glad nu?" Och tittade frågandes på mig. 

Han pratar ofta om att han vill köra sopbil när han blir stor. 

 

 

BILD NUMMER ETT: (Tagen 19 okt, status gravid). Här började jag reagera över min hudförändring och upplevde det väldigt jobbigt. Idag anser jag att de är ju nästan ingenting och töntiga tankar kring något så litet men då visste jag inte hur illa de skulle komma att bli!