Malin Lidgren

 

Veckorna går snabbt och bilderna är få.

Vi börjar med att jag har haft min första arbetsvecka där jag enbart jobbar 25%. Det har gått väldigt bra och jag tror det är det bara är nyttigt för mig. Jag mår SÅ bra! Jag är FRISK från yrsel och nästintill balanssvårigheter. 

För att nämna jag har varit hemma från graviditetsvecka 15-22.

 

Även om jag är beräknad innan lovar jag att Nickan hinner till BB och får ut sin lilla innan oss. Lillebror kommer stanna tills den dagen han är beräknad på....minst! Men jag tror Nicole går i samma spår som förra gången och föder förtidigt, senast två veckor innan BF, jag kan nästan sätta pengar på det!

Men det blir väldigt spännande och det återstår att se. Skillnad från den här graviditeten och förra är att jag inte har så bråttom, inte än i vilket fall. Lillebror får gärna stanna ett långt tag till för än är jag inte redo att bli fyra och veckorna går alldeles för fort redan som det är!

 

 

Gravid med Jamie: gjorde ett graviditetstest 6 dagar efter sen mens, dock ansåg jag och en kollega att strecket inte var tydligt nog. (Det var för övrigt mitt första gravtest någonsin och jag blev övertalad att ta det så hade inte en tanke på att den ens kunde finnas ett barn i magen fören mina kollegor övertalat mig). 10 dagar till går och jag har ännu inte fått min mens. Plus att jag beställde en pizza jag inte ätit på över 7 år. Det testet visade såklart positivt.

Gravid med Lillebror: Den här graviditen var ju "planerad" till viss del men ändå kunde jag inte tro att det skulle plussa. Hade gjort en del test tidigare månader eftersom min mens ofta var sen? Gjorde i vilket fall testet när min mens var försenad 10 dagar och det visade positivt. Det tog 5 månader från att vi "önskade och bestämde oss" för att försöka igen tills det plussade.

 

 

Gravid med Jamie: Punkter från minnet

Mat/cravings: Tyckte mycket om MAX hamburgare med bacon på. Morötter och Ben&Jerrys halfbaked. Åt en om dagen de första två månaderna. Var sjukt trött på grillad krov.

 

Kräktes: efter frukost av att jag borstade tänderna, avskydde mintsmak.

Hade extremt bra luktsinne och avskydde matos.

 

Tänkte på bebisen och funderade massor.

 

KUB: nej

 

Ultraljudet gjordes i vecka 19, kollade INTE könet. (Dock såg John en snopp, kom det fram efter ett tag, jag litade inte på vad han trodde han sett). På KS

Hade halsbränna.

 

Hade sendrag, flera gånger per natt och var tvyngen att gå för att få det att sluta.

 

Brösten: Var då "nyoperarad" och upplevde att de aldrig slutade växa fasten att det gått många månader sedan operationen. Antar att de var mjölken plus viktuppgången.

Hade problem med njuren, sökte ofta hjälp.

 

Samlade på mig mycket vatten från v 35

 

VALT BB: Danderyd, födde även där

 

Barnmorksa på MVC: Maryam

 

Vikt: Började på 50 gick upp 16 kg

BF: 10 feb,  Jamie föddes dagen innan

 

 

 

Mat/cravings: Älskade apelsinjucie och mandariner i början också morötter. Dock har jag inte haft något annat sug förens nu v 20+. Mycket choklad, Daimstrunt med choklad är en nämnd favorit.

 

Kräktes gala varje morgon innan jag hann äta frukost

 

Lukter har inte alls varit ett problem.

 

Tänker knappt alls på barnet och tiden springer iväg.

 

Aknen började innan jag ens hade plussat.

Ultraljudet gjordes i v 19, kön kollades, mamma mia i Kista

 

 

Barnmorska på MVC: samma, Maryam

 

Sendraget började i vecka 22

Vikt: Började på 46 --->?

 

Brösten: Väldigt stora och otympliga. Äckligt stora även vårtgårdarna. Har numera 70 F i kupa, (vanliga är 65 E)

Kände utanpå rörelser: V. 20. (dock på insidan har det känts sen typ vecka 12, vet inte om de är fysiskt möjligt men det var en bekant känsla och kan lika gärna varit gaser och annat men jag reagerade och tänkte på barnet i samband "känningarna kom").

 

BF: 19 juli

 

Jag fick en fråga ang vilken vagn jag för tillfället är intresserad av. Tyvärr växer ha begäret mer och mer och jag vill inte se oss med någon annan. 

Jag blev såld först efter att jag var i butiken och provkörde den. Trodde ärligt talat att jag skulle bry mig såhär pass mycket som jag faktiskt gör?!

Vagnen jag pratar om är SÅKLART bugabo Buffalo, all black!

Den är tyngre än de andra små bugorna men också mer stabil enligt mig. Jag älskar att den osar kvalitet och hjulens storlek var det första jag fastnade för. Även måttet på liggdelen är tio centimeter högre upp än vad dess mindre lillasyster Cameleon har. Detta gör också att varukorgen under vagnen är mer lättillgänglig samt att John som är lång har lättare att köra och nå barnet som ligger i. Att suffletten når så väldigt långt ner känns också som väldigt praktiskt samt den ergonomiska sitt och ligglägget för det "större" barnet. 

Tillbehören är också saker jag vill ha så som mugghållare, ståbräda åt Jamie och den där sommarsuffleten med inbyggt myggnät. Perfekt att ha när vi föder barn mitt i hög sommaren! Plus att jag minns från förra gången med Jamie glömde jag det där satans nätet överallt och använde oss mycket av filtar. Men den här gången är det värmen vi ska skydda bebisen ifrån och inte kylan som sist. 

Att man kan kombinera färger och byta enkelt är ännu ett plus. Och såklart vill jag köra runt med babyskyddet fast på vagnen då Jamie alltid somnade i stolen i bilen, korta som långa sträckor. 

Ja Ni hör, jag är såld!

 

Jag känner mig FRISK! 

I både kropp och sinne.

Balansen känns oerhört mycket bättre än tidigare, knappt så jag känner av det längre. Bara på två dagar känner jag mig extremt mycket mer stabil.

 

Det var kroppsligt, nu i sinne.

Lugn och harmonisk är orden jag skulle välja själv.  Ångesten puttrar på lite varje dag, men bara lite smått, men det känns inom det "normala". De tidigare 6 månaderna har jag haft andnöd, sömnsvårigheter, viktnedgång,  hjärtklappningar och extremt svårt att leva i nuet då jag knappt vetat vad det är för veckodag och månad? Stress på högsta nivå det vill säga. Psykiskt har jag aldrig någonsin varit så trött och utmattad som förut. Känns skönt att det går åt rätt håll i vilket fall.

 

Om en och en halv vecka står jag nog på jobbet igen!

Jag blir tårög när jag tänker på att jag ska få krama om alla barnen jag tycker så mycket om, speciellt min egen tjej som jag rår om. Hoppas hon blir glad av att se mig? Jag vill kasta mina armar runt om henne och tala om för henne att jag saknat henne och att jag är tillbaka igen! Min lilla rara vän.

Jag tror aldrig en annan människa visat just mig så mycket kärlek som hon har. Hon är extremt kärleksfull mot mig, något jag aldrig varit med om innan hon kom in i mitt liv. Varför hon älskar mig så, det vet jag inte? Vi klickar helt enkelt. Hon är trygg när hon är med mig. Då hon annars har svårt att lära känna nya personer. Men vi blev kompisar på en kort kort stund.

 

Tyvärr är kroppen inte heeelt frisk. Knappt så jag vågar skriva det här. Men för fyra veckor sedan misstänkte jag att jag bär på en urinvägsinfektion. (test togs men visade negativt) Symptomen har kommit och gått under veckorna men den senaste veckan har varit tuff. Jag har så ont i min högra njure, vilket ger ryggont. (Precis som under min förra graviditet. Då led jag av en förtränging. Kisset lyckades inte passera gångarna påväg till blåsan utan vände igen och for upp i njuren som gjorde att den töjdes och då smärtade det). 

 

Den här gången hoppas jag ändå att det är en urinvägsinfektion bara som jag haft förlänge. Har lämnat urinprov men inväntar svaret...

 

 

Annars i detta nu känner jag Liten sparka och röra sig för fullt där inne. (Konstigt att skriva liten, jag har redan börjat kalla magen vid namn nämligen) Så jag kan göra som blondinbella och skriva lilla J istället. 

Tydligen ligger min moderkaka i framkant och jag upplever rörelserna my cket dovare än med Jamie. Då kändes det så tydligt utanpå magen nu är det nästan aldrig så. Barnmorskan sa att jag kan ha svårt att känna någon rörelse alls utanpå magen eftersom dens placering. Annars har jag upplevt rörelse sedan vecka 12? Säkert en inbildning och säkert gaser, men det är den där känslan av liv, buff och en känsla jag inte kan sätta fingret på. Ofta nattetid och mest när jag befinner mig i ligglägge. Bara en mamma kan veta vad jag menar. 

Mitt tillstånd annars: Yrseln är helt borta. Balansen är mycket bättre och bara vissa gånger per dag upplever jag att jag tappar kontrollen. Det svåraste är att gå balansgång på en rak linje då fötterna ska vara placerade framför varandra. Knappt ett steg går innan jag faller. En annan övning är om jag skakar på huvudet samtidigt jag står med fötter ihop faller jag alltid åt höger ganska snart. 

Vikten ligger nu nästan på 50kg. Ännu en ökning men inte tillräckligt. BM anser att 4-5kg till är viktigt att få till för att BMI'et ska vara på plats. Hon råder mg att äta var tredje timme, dricka mycket vatten och vila mig dit. Sedan har jag börjat med ytterligare tillskott av järn och gravidvitaminer samt mina B12. Antagligen blir jag ytterligare sjukskriven redan på måndag. Det visar sig då när jag har ännu ett läkarbesök.

 

Jamies förskola ringde tidigare i veckan när Jamie var ledig med mig och talade om att de går magsjuka och vattkoppor igen. Gulligt av dom att tänka på mig och min hälsa då de vet att jag inte får åka på ytterligare en magsjuka den här månaden. Så han har varit långledig med mig ett par dagar. 

Annars så i mitt huvud snurrar mycket tankar kring vagnar, inredning och att få sätta igång med hans rum. (Idag är rummet mer som ett förråd med flyttkartonger). 

I måndagskväll var John och jag på det efterlängtade ultraljudet. (Samma dag gick jag in i vecka 19).

Visste Ni förresten att barn (förutom det i magen då) inte får vara med under undersökningen? Kanske väl förståligt då det handlar om att mäta sig fram med ganska små marginaler om barnet är friskt. Det såg mycket fint ut i alla fall och på bilden fick vi tydligt se en snopp! 

Det betyder att Jamie ska växa upp tillsammans med en lillebror!! 

Helt galet att jag som barn alltid sett mig med en flicka. Jag som knappt har haft en relation till killar förutom först när jag träffade Jesper och nu är jag omringad av grabbar på J. 

Om jag har något att säga till om så blir det en tredje (eller en fjärde om man räknar med Jesper) som kommer att börja på samma bokstav. De här fantastiskt snälla killarna har bringat mig mycket lycka och tacksamhet. Och nu ser jag fram emot att få förälska mig i ännu en inom en snar framtid. Allt jag kan hoppas på är att Liten har vår fantastiska Jamie som förebild och tar efter hans godhjärtliga personlighet han bär på. 

Så välkommen till familjen lille vän <3

 

Vecka 18 är en spännande vecka för då är det inte långt till ultraljudet. (Dock kändes det som jag gjorde kub igår men det var i vecka 14).

Den här gången har vi bestämt att vi ska ta reda på könet. Så redan på måndag är det vår tur att ta reda på vem/vad Jamie ska bli storebror åt. (Hoppas jag, det kanske inte alltid går att se?) Till skillnad från väntan med Jamie så visade sig det hela på BB. 

Varför vill vi ta reda på könet den här gången? Jo, för nu har vi faktiskt ett rum att inreda. Lite nya inköp känns viktigt och det skulle vara roligt att slippa tänka könsneutralt som sist. Sen vill vi kunna förbereda Jamie på en lillebror/lillasyster istället för säga bebisen hela tiden. 

Apropå bebis. Jag fick en akuttid efter min andra magsjuka hos MVC och jag tycker det gav positiva besked. Jag har gått upp ett kg, vilket gör att jag nu står på 49kg. (Jag gick in i den här graviditen på 46kg i vecka 7). Barnmorskan anser att hon vill träffas och vägas en gång i veckan fram till att jag gått upp till 52. Hon hoppas också att det inte ska ske med ett kilo i veckan utan gå upp snabbt genom att äta var tredje timme. Plus äta "vitamin gravid" för järnet ligger lite lågt fast jag tar tillskott. 

Att ha något att jämföra med så när jag väntade Jamie så började min graviditet på 50kg i vecka 8. 

Allt är ändå logiskt med tanke på mitt mående den senaste månaden. 

Jag är absolut inte orolig på något vis och anser att jag kommer vara rund inom en snar framtid. 

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller skriva men vet att många har hört av sig, undrat och varit oroliga för min skull. Gulligt av er kära Ni. Så hmm... idag är det lördag...tydligen. Det betyder att jag varit yr i över en veckas tid? Dock går det framåt. Mår bättre! Det är fullt hanterbart och jag får behålla mat och vätska plus att jag kan sitta på en stol och till och med gå. Jag har även varit ute på en promenad som gick över förväntan. 

Nästa mål är att ta mig till en butik, handla mat eller något i den stilen.

Ärligt trodde jag att man skulle bli bra snabbare. Jag är ju bra, men är inte som innan och inte återställd, men är snart, hoppas jag. Under en vecka till är jag sjukskriven sen har jag träff med läkaren. 

Min tanke var att jag skulle avbryta min sjukskrivning och börja jobba. Inte för att jag känner att jag klarar det nu, men min hjärna säger åt mig. Man ska jobba! Jämt! anser jag. Samhället är uppbyggt så. 

Även om samvetet ställer till det för mig kommer jag inte avbryta sjukskrivningen pga hjärnspöken, varken mina kollegor eller familj skulle tillåta det ändå. Än vågar jag heller inte köra bil, då tvätta håret fortfarande är ett maratonpass i ansträngning för min del, så anser jag att såna där basic-saker måste flyta på bättre innan det är dags. Saknar friheten så oerhört bara.

 

Igår "flyttade" jag hem igen. Tyvärr åkte jag på magsjuka som började inatt. Kl 03 för att vara exakt. De fortsatte på morgonen, åt båda hållen men annars har det varit ganska lugnt. Sovit bort det antar jag. Det var ganska lindrigt ändå måste jag säga. Men tröttsamt. Har kräkts så himla mycket på en veckas tid att det är svårt att återhämta mig.

 

Nu till det tråkiga.

Jag var hos barnmorskan i fredags. Det är den här biten jag inte riktigt vet hur mycket jag ska dela med mig av. Nog mest för att jag inte smällt det själv. 

Det är INGET fel på barnet och hon är inte orolig för den lilla. Utan hon gillar inte det hon ser i mig. Trött, sliten och smal. Mitt BMI är för lågt och hon begär att jag går upp i vikt. Barnet tar all näring och lever som en parasit i mig just nu. Inte riktigt läge att åka på magsjuka. Dock är jag inte orolig. Jag vet att innan jag hinner blinka innan jag är "tjock". Men jag lever ohälsosamt och lider av psykisk ohälsa som jag måste ta tag i. Hur? Det får visa sig senare. Hon har erbjudit mig hjälp men jag har svårt att tackla sanningen och att det är "enda vägen". Samtidigt går tankarna om jag inte tar tag i det här nu, hur ska jag hinna göra det när barnet kommer. Tvåbarnslivet har man hört är allt annat än stillsamt och lugnt?

Så det är den biten jag utesluter nu i det här inlägget.

Hur jag löser och om jag kommer ta det här så seriöst som man kanske bör.

Än en gång hjärnspöken...

 

 

 

Igår på ronden till min besvikelse sa de att jag skulle byta avdelning eller till och med sjukhus. Jag skulle transporteras i säng till KS. Det var inte de jag hade tänkt. I flera dagar har jag hört "i morgon får du nog åka hem" men varje dag ändrades bestämmelserna. Så igår eftermiddag övertalade jag läkaren på Danderydssjukhus med ännu ett mål, att om jag fick behålla mat och röra mig i korridoren utan att spy, skulle jag då få åka hem?  Eller inte hem, men nästan,  hem till mamma och pappa där pappa som är pensionär ständigt har uppsikt över mig? Tveksamt gick läkaren med på det hela. Och vet Ni vad? Jag lyckades. Överlycklig att få äta en ordentlig måltid, alltså mammas mat. På sjukhuset serveras isterband, köttbullar i senapssås och fisk olika slag?!! Liksom sånt jag aldrig ätit. 

 

 

 

De andra undersökningarna orkar jag inte ens nämna för det var pisslätta jämfört med den här.

 

Tyvärr vet de inte riktigt vad jag råkat ut för. Provsvaren går inte ihop med kristallsjukan och inte "viruset" de misstänkt. Att jag skulle ha hjärnproppar är iaf uteslutet vid det här laget. 

Återhämtningstiden kan vara veckor men har redan märkt framsteg så ska träna varje dag innan jag blir kallad igen. 

Träna gör jag genom rörelse och att gå. Inget jobbande på ett par dagar fram över och inte köra bil heller för den delen.

 

Så nu vet Ni. Jätte många har hört av sig och frågat, undrat och hälsat till mig. Det är jätte fint av er som tagit er tiden och tänkt på mig. Jag är så tacksam och det värmer i min tråkigaste vardag jag har haft i snart 5 dygn. Så tack återigen TACK!

 

Idag var dagen kommen. Dagen då jag fick se att det verkligen fanns ett liv i mig. En liten rackare, som hade 1 på 5000 att ha kromosomsjukdomen Downs syndrom. Det var en bra siffra sa barnmorskan. Ligger man runt 1 på 200 var man i riskzonen så jag kan förstå att det var en bra siffra vi fick.

Jag var ensam på besöket då det infaller på arbetstid men vi bokade ultraljudet nu tillsammans hon och jag och satt en tid om va 6 veckor kl 17:30 för att John ska kunna delta. 

Jag fick också reda på att jag också befinner mig en vecka efter vad jag trott så går in i vecka 14 idag istället för vecka 15. Så får "leva om" den här veckan igen. Livmodern ligger i framkant vilket kan betyda att jag aldrig eller kommer att ha svårare att känna sparkar och rörelse. 

 

 

Man läser och hör mycket från nära och bekanta om deras graviditeter. Olika uppleveler, förlossningar som alltid tycks se så olika ut, barn som kommer ut väger och beter sig så olika. Vissa har det lättare än andra, men också gravditeter som inte alltid slutar lyckligt. 

Jag blir berörd. Jag ryser och jag känner med dessa som råkar ut för det här. Dock har ett plus på stickan alltid varit en lyckad graviditet i vårt fall. Eller alltid är väl att ta i, jag har plusat 2 ggr i mitt liv och den ena var med Jamie och nu den här gången och än har inget missfall skett. (Peppar, peppar).

 

Mitt minne från när jag skulle göra en abort så gör man hur många ultraljud som helst och nu när man väljer att behålla barnet så gör man inga kontroller alls? Man bara väntar på ultraljudet i vecka 18? Konstigt.

Första gången vi var på inskrivning med Jamie i magen så trodde jag det skulle ske en massa tester men så var inte fallet. De petade inte ens på magen och man väntade bara på att man skulle vara längre gången innan man lyssnar, känner, mäter och tittar i magen. Allt barnmorskan går på är mitt ord? Eller fick man kissa på ännu en sticka där? Aja det var 4 år sedan jag var här och nu minns jag inte barnmorskans rutiner så väl.

 

Det jag vill komma till är att ovissheten är svår att leva med. Det måste ju även de utan kontrollbehov tycka?

 

Igår iallafall belv jag sådär berörd. En person råkar ut för något sorgligt gällande sitt barn i magen. Overkligt och sånt där man inte bör få vara med om. Jag känner mig väldigt lättad att jag slipper vänta länge för att få vårt besked om hur vår framtid ser ut? Är det som jag tror och det växer någon där inne? Eller kommer jag få ett besked att det inte finns något foster eller att den varit död sen länge. Än en gång, ovissheten. 

 

Jag har ju bestämt mig sedan någon vecka tillbaka att jag ska vara positiv och sluta tänka det värsta och glädjas att vi ska bli fyra. Det har gått galant, jag har en klar bild, jag har valt att glädjas. Tänk då när någon främmande man talar om för en att "tyvärr, det ser inte bra ut" Det måste vara så mentalt svårt.

Hur vanligt är det med missfall egentligen? Just nu känner jag till en hel del graviditeter och det sista jag vill är att någon av oss skulle stå där och bli utan ett barn. Ett barn de längtat och knytit an till.

Obehagliga tanke, fy. 

 

 

På måndag kommer jag åka till Mamma Mia och göra ett KUB-test, det har varit bokat sen länge. Min barnmorska  erbjöd det till oss då jag var i sån oro när jag ringde henne för att boka inskrivningen.

 

 

 

 

 

Idag är det ca 14 dagar sedan vi bestämde oss för att ta steget att gå från tre till fyra. Då menar jag att stå fast vid det. 

Förra graviditeten kom som en chock. Inte en sådan liten heller. För att förklara närmare var det för stort för mig att hantera, barn hade aldrig varit något jag varit intreserad av. Barn var FÖR vuxet, FÖR mycket ansvar, sjukt läskigt, ovant, konstigt, nästan omöjligt i min värld (iallafall under de kommande tio åren). Jag var 21 år när vi bestämde oss för att behålla det lilla livet som fanns inom mig. Ett liv som är vackrare än något jag någonsin sett, en kärlek jag aldrig känt och en person som får mig vilja leva för alltid.

 

Med det sagt, ska jag nu försöka förklara det jag känner just nu i skrivande stund. Här i soffan där jag sitter, säkert utan barn i magen, då vi precis påbörjat den här resan. Som vi får se vart den slutar? Barnlösa eller med ett litet syskon till Jamie, en ny Jamie. Ett nytt kapitel.

 

 

Det här är den konstigaste känslan. Hur skulle barn nummer två se ut om inte en kopia av Jamie? Min hjärna ser en till lugn liten vithårig kille med ett namn på J.

 

Men hur i all världens namn ska jag kunna älska så här igen. Jag har så svårt att se det här bli till verklighet. Jamie är mitt allt. Jag tror inte en person till ryms i mig? Hur ska man orka älska någon så här mycket igen? Alla som har älskat eller älskar någon vet att de känslorna inte är tygndlösa. De väger mer än bly, mer än ton. Gör någon du älskar sig så där vannsigt illa eller i värsta fall dör. Ja, så dör en del av dig. En del man aldrig kan få tillbaka. Ska jag oroa mig för en person till i mitt liv. Jag? den där sönder stressade mamman som ständigt är förvirrad med dåligt närminne och ofärgat hår. Vad blir kvar av mig då, ett skal?

 

Nu tycker ni att jag låter negativ och inte alls redo för den här uppgiften att bli tvåbarnsmor. Det kanske jag inte är nu, här i skrivande stund där jag sitter i soffan när värmeböljan är som värst. Eller så vet ni vad? Det kanske är precis det här jag behöver? Att älska någon mer så jag struntar i allt som har med städing och andra lama saker jag har i tankarna, jämt. Det är kanske precis det här. En till Jamie, fast inte en Jamie. Där, precis där börjar jag nu. Med en inställning om att allt löser sig, på ett eller annat vis. Jag har tänkt igenom det här, Vi har tänkt igenom det här. Jag är redo, jag kan det här, jag är mogen...jag är vuxen. Och jag förstår, precis som när jag var tjugoett år att livet kommer att förändras men vet ni vad, jag tror inte att jag dör på kuppen. Jag klarar det här, vet ni varför? Jo, för jag har John, världens bästa John.

 

Så frågan är? Är ni redo? 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu har jag vetat om min graviditet i en veckas tid. 

Symptomen är svåra att missa. Jag mår så fruktansvärt illa, yrsel och extrema hungerattacker som ger mig dåligt humör och det rinner i kinderna på mig när jag väntar, väntar och väntar på att maten ska bli klar. Efteråt mår jag illa igen, men på ett annat sätt, hanterbart liksom.

Något konstigt är att jag känner ständigt att det fladdrar och sparkar i magen. Är det tarmar och organ som flyttar sig? Det är jätte tydligt men barnet kan ju bara vara någon millimeter för att den är så liten.

Magen krampar flera gånger per dag, på olika ställen, runt och överallt.

En annan självklar grej är att jag är TRÖTT, det hör tlill, men fy fan för måendet när man väntar barn. Hade helt glömt bort, det var ändå 4 år sedan sist.

När mina vänner väntat barn vill jag att dom ska vara med på kort hela tiden och ha på sig fina kläder för dom är så snygga och klär i magen.

Men jag?

Akne som gör så förbaskat ont, fettigt hår och munsår. För att inte tala om trött och glomig hud som inte går att täcka. Suget efter jucie och mandariner är extremt och jag som knappt gillar jucie.

 

Men men, lyckan och glädjen trycker sig på, oron är inte så påtaglig längre. Jag tror gravidtiten kommer gå igenom. Jag vågar se ljuset i tunneln att vi ska bli fyra i vår familj. Eller okej, har jätte svårt att se att en spädis kommer flytta in. Men kan se att jag ska få mage och vara gravid ett tag fram över. Det låter väl lagom och bra för nu.

 

Vecka: 8

Start vikt: 46 kg

 

Det är all fakta jag har just nu.

Stay toned

 

 

 

 

 

 

 

 

I snart ett dygn har vi vetat om att det växer ett barn i mig. En ny person. begreppet är för stort för att ta in och jag blir alldeles tårögd när jag skriver det här. Kan inte säga att jag är ledsen och uppgiven inte heller överlycklig. Jag är enbart förvirrad och i chock. Mycket blandade känslor och när jag skriver det här är jag väldigt ärlig mot mig själv och mina känslor. 

 

För att försöka sammanfatta meningen jag avslutade med sist vill jag skriva vad jag menade.

 

För ca 3 veckor sedan fick jag världens svampinfektion i underlivet, egentligen inget ovanligt för att vara jag men den här var topp 3 i de värsta jag känt och upplevt. Jag kontaktar gyn och får hjälp omgående. Vid flertal tillfällen har jag ätit medecin oralt för att slippa besvären, det rekomenderas även nu. Jag bör äta tabeltterna i minst 6 månader. Jag undrar är det farligt att äta tabletterna om det någongång skulle bli ett barn under dessa 6 månader? Han väljer att göra ett ultraljud för att försäkra sig om att det inte finns något foster, och såklart gör det inte det. På börjar medecinen samma dag. Besvären ger inte med sig, väljer att öka min dos på egenbevåg, läser mig fram vilken mängd man kan ta. Besvären blir värre och jag öka min dos än en gång. En vecka senare får jag panik, det går inte över. Jag behöver hjälp!

Kontaktar gyn och skickas till kista, där visar det sig att jag måste öka min dos och dels har jag så ont i njuren men har liksom inte tid att ta mig till doktorn. Såklart har jag en kraftig urinvägsinfektion. Får fler tabletter att stoppa i mig. Nu ska jag äta hans medecin 3 ggr om dagen i 5 dagar. Han försärkrar sig om jag inte är gravid? jag säger såklart nej, han frågar om vi ska göra ett ultralljud men jag talar om att jag redan gjort ett för en vecka sedan. 

Vad jag fick talat om för mig är att medecinen är fosterskadande där av att jag inte bör äta de i samband med en graviditet. Men ingen fara på taket, det finns inte barn i mig är min tanke. Jag vill bara bli frisk.

 

Och nu 3 veckor senare efter jag ätit mängder av tabletter varje dag och såklart har jag ett liv i magen. 

En nära ber mig kontakta MVC fast att jag är så tidigt gången, dock vid de här laget vet jag inte alls hur många veckor jag har varit det? Antagligen nästan ingen då det var tomt i magen för tre veckor sedan?

Jag känner att det är konstigt att jag ska kontakta någon då missfallsrisken är stor? känns extra stor då min kropp är som den är. Men tydlgen är det tidsbrist på MVC så boka så snart som möjligt är mitt råd.

 

Jag ringer till min förra barnmorksa, hon minns mig, betryggande. Hon är glad, varm och härlig precis som förr.

Hon räknar ut hur lång gången jag är och hon tror vecka 6, hon tror barnet har blivit till den 14,15 eller 16 oktober. Antagligen gjord i Paris är min tanke.  Hon säger att veckan bör också stämma eftersom att det inte gick att se något i magen för 3 veckor sedan hos gyn. Hon talar om för mig att jag inte ska vara orlig för barnet och medcinen då jag enbart var befruktad och vi inte delar blod än eller hur man ska säga. Samma sak skedde med Jamie, fast då låg jag under narkos, också farligt men han klarade sig eftersom då var jag bara befruktad tio dagar innan operationen gjordes.

 

Nu vet ni väldigt mycket om mig och min hälsa. Jag hoppas min oror och ledsamhet grudnas av hormoner, gravidhormoner. Det enda som är possitvit är att jag äntligen har en förklaring varför jag fått tillbaka min akne. Hatade akne. Fettigt hår har jag också fått på köpet.

 

Med allt sagt och för att än en gång gå tillbaka till mitt förra inlägg med Emelies ord, att den här graviditeten är kanske min räddning menade hon att jag äntligen kanske inser att jag måste leva annorlunda om inte bara för min egenskull utanför Litens. 

Jag kommer försöka rå om mig själv. Jag kommer vara en dålig kompis som inte hör av sig och frågar hur alla i min närhet mår, jag kanske tar avstånd som jag redan gjort. Allt för att försöka stressa mindre. Inte boka/planera in för mycket i kallendern och kanske skylla på graviditen och ändra mig i sista minut. Enbart för att försöka få tid att andas någon gång.

Jag vill att alla ni där ute som vet vilka Ni är. Jag bryr mig om er, jag saknar och älskar er, men jag hinner inte se till andras behov just nu. Jag hamnar här ibland och jag är en person med mindre kraft än andra. Snälla söta rara, ta inget personligt. Så fort jag mår bra igen kommer ni märka det. 

Spela inga spel, för jag kommer inte ens märka att jag är med i spelet, hör av er när ni vill och känner för det även om jag inte ansträngt mig och kontaktat er de senaste gångerna.

Jag är inte hjärtlös och orättvis, jag lever bara farligt. Min hälsa står på spel.

 

 

 

 

På semestern (V 29), bestämde sig John och jag att vi skulle försöka bli fyra i vår familj. Grunderna låg på att jag skulle antagligen bli arbetslös och om Jamie skulle få ett syskon? är det kanske dags? innan glappet blir för stort och vi börjar prioterar annat?

 

Så nu under 20 veckors tid har vi försökt bli med barn. De vill säga inte använt oss av skydd, mer än så har det inte varit. Jag har försökt hålla koll på min ägglossning men det visade sig vara omöjligt så slutade ganska snart lägga vikt på det hela. De första veckorna efter att vi bestämt oss för en till ville jag att en bebis skulle bli till snabbt, liksom nu, sakanade tålamod helt och hållet. Glädjen var total.

Men att få till en bebis var tydligen inte så enkelt... Tillskillnad från Jamie som bara hände från ingenstans i min mening.

 

Nu mitt i allt flyttkaos och stress tittade jag på min mensapp och såg att den var sen men den är sen varje gång. Tänker inte mer på det och stressar ännu mer. Inser snart att så som jag misshandlar min kropp är det inte konstigt att jag inte ens kan producera mens. 

Jag känner mig helt utmattad som jag skrivit tidigare, otillräcklig och frånvarande. Under sex månder har jag levt under sån press som jag skapat själv många gånger. Men har nyligen kommit till insikt att jag går på mina sista batterier innan jag kolappsar. Jag har aldrig mått så här extremt tidgare, det känns ungefär som om jag kämpar för att ens överleva dagen. Min andning är så krampaktig att jag måste ta mig tiden att fokusera på att ta ett andetag och andas. Jag har ingen uppfattning om tid och rum.

 

Från en dag till en annan är mensen helt plötsligt tio dagar sen?

Med allt det här i bagaget och i den sinnesstämmningen kissar jag på en sticka.

Innan jag ens hinner blöta den ordentligt och kissa färdigt på stickan så visar den två streck, alltså gravid.

Panik, panik panik. Jag kan inte tänka, jag kan inte känna efter, jag kan inte vara glad. Jag HINNER inte. Snälla jag orkar inte. Så här snurrar mina tankar samtidigt som tårarna bara rinner ner för kinderna. Förtvivlad om vad som händer nu. Aldrig i mitt liv att det här barnet kan vara friskt när de kommit till i en sådan sjuk kropp. Inte nu, hur är det möjligt?

Det här var min första reaktion, såklart. Kontrollfreak som jag är, så är det här inte tillräckligt planerat. Liksom bli gravid den här veckan och nu? Åhhh suck.

 

Ringer en del samtal och som Emelie sa; Torka tårarna. Det är just det här Du har väntat på och mer lägligt kunde det inte vara, det här kommer vara din räddning.

 

 

De som hört nyheten skrattar av glädje för vår skull, även John, men återkommer i ett annat inlägg varför vi också bar på extra oro.